2011

Gott nytt år, kära läsare. Vi ses i det nya året.

Annonser

Mina blommor


Jag är uppriktigt förtvivlad över att mina blommor börjat dö. Mina hyacinter är nog bortom all räddning – jag har tidigare aldrig uppmärksammat att blomster faktiskt kan
lukta dött och visset. Orkidén fäller ihop sina blommor till små kapslar som sedan faller av. Vet någon i läsarskaran hur råda bot på dessa sjukdomstecken. Jag har prövat att vattna, låta bli att vattna, att använda vattensprutan, att andas på dem för att de skall få sig lite koldioxid till livs – inget hjälper…

Ett liv utan rädsla


Nej, jag vill inte prata om människor som spränger sig i luften. Eller att jag och matematikern kunde varit där, just där, när det skedde. Jag vill låta det stilla livet fortsätta som det gör och prata om sådant som att det optiska fenomenet ”vädersol” också heter ”chien du soleil” på franska. Baka lussekatter som blir misslyckade men går att äta ändå. Reflektera över att sådant som att 1600-talsfranska är mycket enklare att förstå än 1700-talssvenska. Eller att frakturstil är strängt taget omöjligt att läsa. Och ta viktiga beslut om huruvida det är möjligt att ha på sig högklackat i det här vädret. Allt det som upptog mig i förrgår skall uppta mig också idag. Allt annat vore att låta detta, det stillsamma liv som är mitt, sprängas bort.

Den tredje möjligheten


(Det här är ett gammalt inlägg som skrevs för ett år sedan men aldrig publicerades. Varför jag inte publicerade det då vet jag ärligt talat inte, om det finns något som är direkt fel i texten ber jag ödmjukast om ursäkt.)

På seminariet ger professorn oss en förklaring på vad som är skiljer de stora författarna från de andra. De ställer en fråga som till synes har två möjliga svar men svarar med ett tredje. Exempel : Tolstoj. Novellen heter ”Hur mycket mark behöver en människa?” och går ungefär som följer. På en rik man ägor bor en fattig man. Den rike mannen gör den fattige ett erbjudande. Den fattige skall springa och i hans fotspår skall män rida och slå ned pålar. Det område som innesluts skall den fattige vid dagens slut få. Men, det finns ett villkor, den fattige måste hinna tillbaka till den första pålen innan solen går ned – annars får han inte bara inte landet han inhägnat utan förlorar sin redan befintliga lilla egendom. Sagt och gjort, mannen börjar springa med ryttarna hack i häl. Två möjliga utfall: han hinner tillbaka och får landet, eller han hinner inte och förlorar allt. Tolstoj ger oss följande svar: den fattige är såklart girig och försöker täcka så stor yta som möjligt är. Så ser han solen som börjar sjunka och rusar tillbaka mot den första stolpen. När solens sista strålar försvinner ned bakom horisonten hinner han fram. Han har klarat det. Men får en hjärtattack och dör.

Hur mycket mark behöver en människa? Tolstoj svarar: två gånger två meter; för hennes grav.

Medvetet arbete och arbetsam omedvetenhet

Porträtt av författaren som ung

Vid badrumsspegeln blir jag stående inför min egen bild. Är detta en arbetsnarkomans ansikte, frågar jag. Har jag inte låtit också den här terminen fyllas av böcker och ensamhet? Var det inte så att de intensiva romveckornas myckna gemenskap kändes ovana och nästan obekväma? Jag som en gång hade kalendern fullskriven med möten, fikaträffar och aktiviteter möts av blanka datum. Studierna har som vanligt underordnad betydelse. Allt arbete går långsamt (det är sant att jag är trött) men det är å andra sidan ovanligt noggrant. En termin kvar av studier, sedan: frihet. Och med frihet menas: rörlighet. För intellektet, i läsvanor, i arbetsuppgifter.

*

I drömmen skriver jag en dikt. Jag ser min hand pränta orden på ett glänsande papper. När mitt medvetande flyter upp ur djupen emot vakenheten vägrar jag släppa pappret och försöker memorera de tre verserna. Jag inser att jag lämnat sömnens domäner och i nästa ögonblick att jag inte kan minnas den sista versen. Under tiden det tar mig att nå skrivbordet har jag också glömt den andra. Skriver för andra gången ner första versen, förvånad, inte över dess kvalitet som lämnar mycket att önska, utan över att mitt undermedvetna inte släpper pennan ens i sömnen.

*

Dikt (första versen) jag ordagrant drömde den 10 december 2010

Huruvida världen som vi känner den faller eller står
beror på våra handlingar, våra viljor
det hoppas jag du förstår
innan allting slås i spillror.