Inför första dagen i skolan

Eftersom det är första seminarietillfället på nya kursen imorgon. Och eftersom jag återvänder till Stockholms universitet. Och framför allt eftersom jag lider av ett slags Första skoldagen-åkomma där denna första dag definierar vem jag kommer att vara resten av skoltiden/kursen, så tänkte jag att det kunde vara bra att vara mitt allra bästa jag. Sagt och gjort – benen rakades, naglarna målades med nya nagellacket (Brisbane Bronze från O.P.I.), ögonbrynen plockades. So far, so good. Ungefär där fick jag idén att lägga en ansiktsmask för att återfukta den torra vinterhyn. Huden kändes dock lite stram när jag tvättat av den japanska lermasken och jag vände mig genast mot badrumsskåpets många flakonger och förpackningar. När jag sträcker mig emot min vanliga kräm fastnar min blick på en liten provkartong med ansiktskräm från Dior. Perfect, tänker jag. Dios bara måste vara bättre än min vanliga kräm i 100-kronorsklassen. Snabbt och vant masserar jag in Diorkrämen. Det tar väl ungefär två sekunder innan det börjar brännas på kinderna. Trots ett snabbt ingripande och ivrig vattensköljning är den kemiska process som påbörjades när de två hudvårdsprodukterna möttes omöjlig att stoppa. Förutom den fysiska smärtan nås den totala ångesten då jag lämnar handfatets strömmande vatten och möter min bild i badrumsspegeln. På mina kinder har ett utslag brutit ut. Inför min förfärade blick ser jag dess gränser expandera och dess ilskna rodnad djupna till mörkrött. Min identitet för vårterminen: spetälsk.

*

(Förresten var det ungefär lika intelligent att bildgoogla ”spetälsk” som ”decomposed dog” för att illustrera The Fabric of Night-inlägget. Mitt råd till er och framför allt mig själv: don’t do it. Det är bilder som etsar sig fast vare sig man vill eller ej.)

*

Vidare undrar jag lite hur det är tänkt att diskussionen skall föras. På kursdeltagarlistan läser jag tjugofem namn – tiden för diskussion är hela trettio minuter vilket ger var och en dryga 60 sekunder att briljera med ett inlägg. Resten av kvällen tänker jag sålunda ägna åt att badda mitt utslag (två timmar har gått och det har redan gått ner avsevärt) samt fundera ut en lämplig aforism rörande huruvida kanonbegreppet är nyttigt, onödigt och/eller förenligt med ett mångkulturellt och multietniskt samhälle. (Kanske skall jag nöja mig med att svara: ja, nej och typ.)

Annonser

Frisyrer, frisyrer

Eftersom jag börjar få en inte helt smickrande utväxt och mitt hår dessutom börjar bli rätt slitet av avfärgning och blekning står jag nu inför det faktum att jag måste besöka frisören. Dessutom längtar jag efter förändring. Först tänkte jag att enda möjligheten var att klippa kort. Men efter ett alltid lika underhållande make over-avsnitt av Top Model slog det mig. Varför inte hårförlängning? Varför inte:

En favorit

När det gäller mina favoritdikter är jag inte alltid speciellt originell. Det finns ibland en föreställning om att den som sysslar med litteratur på akademisk nivå bara skulle uppskatta det obskyra och svårtillgängliga. Verkligen ser helt annorlunda ut. Ofta var det de där dikterna som fungerat som portar till ”svårare” poesi – det är sålunda med nöje jag återvänder till dessa ömt vaktade favoriter. Av Tranströmer finns i synnerhet två dikter jag tycker om. (Marcus Birro har till och med döpt en av sina böcker efter diktens titel.) Den heter Svarta vykort.

Svarta vykort

I

Almanackan fullskriven, framtid okänd.
Kabeln nynnar folkvisan utan hemland.
Snöfall i det blystilla havet. Skuggor
brottas på kajen.

II

Mitt i livet händer att döden kommer
och tar mått på människan. Det besöket
glöms och livet fortsätter. Men kostymen
sys i det tysta.

The Fabric of Night

Så var årets första bok, The Fabric of Night av Christoph Peters, utläst. Jag köpte den i november när jag var i Rom och plötsligt fann mig boklös sedan det gått allt för fort att läsa ut det medhavda biblioteket (ett par långa, ensamma kvällar/nätter på hotellet gjorde väl sitt också). Den matematiskt lagde inser snart att det sålunda tagit mig, en osedvanligt snabb läsare, nästan två månader att ta mig igenom de blygsamma 300 sidorna. Det är förvisso sant att lästiden varit begränsad, julfestligheter och tentaläsning har kommit emellan – likväl känns tidsspannet orimligt långt. Faktum är att The Fabric of Night var osedvanligt svårgenomtränglig och stundom, måste jag erkänna, rent av tråkig. Ett par gånger blir texten allt för informativ, det kan röra sig om ett monuments historia eller ett inlägg i en debatt om samtidskonsten och berättelsen tappar fart för att helt stanna av. Sådana passager tillsammans med romanens förvirrande komposition, först emot slutet började jag förstå de olika tidsplanen och hur olika händelser förhöll sig till varandra kronologiskt, kräver en hel del av sin läsare. En av romanens två berättare ger i sin beskrivning av ett av besöksmålen också en beskrivning av romanen själv:

Despite its small size, the layout of the town is inscrutable. You come to a mosque or a fontain, and you believe you’ve already seen it, but you don’t remember the nearby buildings. The town’s growht has been uncontrolled, but some neighborhoods contains streets laid out on a strict right-angle grid. You get the feeling you’re going in circles. Somewhere, there must be a town center that will clarify the overall architectonic context, but every time you think you’ve found it, the streets leads you out of it again. (s. 218)

Precis sådan är läsaren upplevelse. Man tror sig finna romanens kärna som skall ge de övriga delarna mening bara för att den två sidor senare skall glida en ur händerna. Utifrån anslaget och baksidestexten trodde jag mig ha att göra med ett slags thriller i Patricia Highsmiths eller Alfred Hitchcocks anda. Ett slag Främlingar på tåg där en aningslös människa plötsligt befinner sig i en rasande handlingskedja som inte går att bryta. Till viss del är väl The Fabric of the Night det också. Det börjar med att Albin, som övertalats till Istanbul av sin flickvän Livia i ett sista, desperat försök att rädda förhållandet, blir vittne till ett mord. Från sin terrass har han insyn i ett annat hotells rum och ser då hur amerikanen Miller, som han druckit med kvällen innan, blir skjuten mitt i frukosten. Men när han går över till hotellet för att ge polisen sitt vittnesmål förnekar personalen att det skulle ha skett ett mord där eller att det ens skulle finnas en amerikan vid namn Miller på hotellet. Albin påbörjar då en egen utredning för att få reda på sanningen.

Vad som är sant och vad som är lögn är också ett problem läsaren tvingas brottas med. Alla verkar dölja något och opålitligast av alla framstår Albin. Huvudsakligen är The Fabric of Night en studie av ett alkoholiserat sinne som sakta bryter samman. Albin är därtill (misslyckad) skulptör och brottas med konstnärens alla demoner. Lyckligtvis finns det förutom Albin ännu en berättare. En utomstående, förnuftig bekantskap, Olaf, som Livia och Albin gör i Istanbul och som berättar Albins historia för oss. På det sättet får man Albins person belyst både inifrån och utifrån, mest tvetydiga blir de avsnitt som Olaf inte har någon kännedom av och som förbli tvetydiga och halvt hallucinatoriska. Lägg därtill till att Albins och Olafs berättelser inte följer samma kronologi, skeenden man läser om i ett av Albins första kapitel återkommer i ett av Olafs sista och kastas i nytt ljus först då. Exempelvis får vi då och då glimtar ur Albins allt annat än lyckliga barndom, för att senare få en sådan episod kommenterad av Olaf som fått anekdoten berättat för sig av Livia som tillägger att hon misstänker att Albin bara hittat på historien ifråga. Ständigt rycks fotfästet undan för läsaren. När hon övertygat sig om att mordet på Miller nog bara skett i Albins dagdrömmar händer något i Olafs berättelse som bekräftar mordet.

Utöver Albins utveckling och deckarintrigen finns också en metadiskussion om konst och liv ständigt närvarande. Särskilt bildkonst och fotografi avhandlas, vilket kanske inte är konstigt då författare själv är utbildad konstnär – kanske är det också därför som just de diskussionerna blir lite väl teoretiska även om det blir riktig roligt emellanåt när författaren raljerar över viss samtidskonst.

Det är en roman som ställer en mängd frågor, och ger mycket få svar. När man slår igen bokpärmarna dröjer sig en otillfredsställelse kvar, som sådana böcker oftast gör. Likväl är det också dem man bär med sig, som man funderar vidare på. Jag kan inte säga att The Fabric of Night var en stor läsupplevelse eller att jag ens njöt av att läsa den. Men såhär i efterhand lämnar den mig ingen ro och jag funderar dels på frågor den gav upphov till, dels försöker jag lägga pusslet, tyda symbolerna och förstå lite mer av den.

*

When we walk across the rickety landing stage in Düsünülen Yer and go back on board, it’s four-thirty in the afternoon. The bloated body of a dog, covered with pink festering wounds, is floating between the quay wall and ths ship’s hull. The dog’s eyes are gone and its side has burst open. Its mustard yellow coat combines with the the capsized sky to produce a color scheme thet reminds me of the enameled-tile friezes of babylon. Lions, gazelles, stags, and mythical creatures against a background of overturned blue. A school of little fish, hungry or playful, surges into the dog’s belly from below. “Tomorrow they’ll be on someone’s plate,” I say to Livia, who’s walking right behind me. “Pan-fried whole, with dog flesh in their guts.”

And she groans loudly. Her face is so white that for a moment I’m afraid she’s going to throw up. She swallows hard, but she doesn’t turn away. While she stares att the spectacle, what strikes her most, overcoming even her nausea, is the utter defenslessness of the dog’s carcass. Once she’s on deck, she quickly digs her camera out of her bag, changes the wide-angle lens for at talascopic lens, leans over the rail so far it scares me, and shoots a whole roll of film in two minutes. I keep my hand on her unbearably lovely behind, now only a memory; I can barely hold her. (s.19-20)

Bokslut


2010 var året…

som började med en tidsbegränsad flytt. För några månader kunde jag kalla Paris gator för mina. Jag gick på museum, satt på caféer, drack så mycket kir att jag började överväga att skriva en parisisk kir-guide, överkom den mentala spärren som tidigare inte tillåtit mig att besöka de stora modehusens boutiquer. Jag köpte mina finaste och dyraste skor någonsin, jag köpte kilovis med böcker och arbetade med min uppsats och min franska. En minnesbild: vi är uppklädda till middag, matematikern och jag. När vi stiger av bussen öser regnet ner. Vi korsar Boul’ Mich’ springandes och fortsätter in i den öde Luxembourgträdgården, stannar till under ett träd och hämtar andan för ett ögonblick. Sedan springer vi från träd till träd för att undkomma det värsta av regnet. Passerar Medicifontänen och drabbas av skönheten när de tunga dropparna bryter ytan och den omgivande vegetationen böjer sig för regnets tyngd. Men tiden flög förbi och snart satt jag på ett flyg på väg hem till Sverige med en tjock klump av saknad i magtrakten. Därefter: ännu en sommar i 1700-talet på Drottningholm. Kunglig glans på teatern i och med bröllopet men den personliga höjdpunkten var nog ändå att min visning spelades in för fransk radio. Jag fyllde kvartssekel och firades kungligt. Hösttermin, mer franska och mer Nietzsche. Stundom fascinerande arbetsdisciplin. Två underbara veckor i Rom, en avslutande helg med matematikern, och Påvens välsignelse.

2011 hoppas jag…

på mer arbete, mer nöje och dramatiska förändringar. Skriva klart uppsatsen och ta ut min masterexamen. Efter det följer förhoppningsvis ett förvärvsarbete. Redan inplanerat finns resor till Göteborg för att se Händels Alcina och ett längre besök i staden jag saknar så, Paris, vilket också tillåter ett besök hos mormor i Bryssel. Jag hoppas på flytt till huvudstaden och viktnedgång som tar mig till figuren jag hade 2008. Och jag hoppas bli klar med översättning och andra litterära projekt.