Hört i veckan


Saker man alltid kan säga på seminarium i valfri kurs i litteraturvetenskap om valfritt författarskap, från Shakespeare till Pär Lagerkvist till Jan Guillou:

”Han försöker rama in en tomhet – skriva en språklöshet.”

Visst är det fascinerande att alla författare i alla tider insett postmodernismens underbara sanningar om språkets begränsningar, revolterat emot det och till slut sökt den stora tystnaden! Lustigt att bibliotekens hyllor ändå står fulla med böcker fyllda av just språk. Det är inte förutan att man önskar att en och annan som idag högt deklarerar sig har nått dylika åsikter accepterade konsekvensen av en sådan insikt och istället för att skriva sin språklöshet nöjde sig med att utöva den.

Döden på en blek häst

Vad avgör att man plockar upp en bok, betalar för den och tar med den hem? Ett lockande omslag, en fin titel något i baksidestexten som känns rätt. Det kan också vara annat, som att man delar efternamn med författaren ifråga. Det var i vilket fall den huvudsakliga orsaken att jag för en tid sedan fick med mig den nyutgivna Döden på en blek häst av Amanda Hellberg. Jag hade roligt under läsningen. I korthet handlar det om den unga svenskan Maja Grå som kommer till Oxford för att gå en konstutbildning. Maja ha dock förmågan att se vad andra inte kan se. En förmåga som kommer väl till hands då Majas egen mamma som lämnat familjen för något decennium sedan, mördats i Brighton.

I recensioner stöter man ofta referenser till Donna Tartts Den hemliga historien, och visst den kopplingen känns ganska given. Universitetsliv och mörka hemligheter. Kanske Den hemliga historien möter Morden i Midsomer möter John Ajvide Lindqvist? Jag associerar också till Kostovas Svantjuvarna. Gemensamt för den och Den hemliga historien är att det förvisso finns en spänningsintrig, gåtor som behöver lösas eller hemligheter som hotas att avslöjas – det är kanske det som driver läsaren framåt – men huvudparten består ändå av beskrivning av studievardagen. I den typen av böcker är det alltid det som jag finner mest njutbart – oavsett om det handlar om den attiska grekiskan, impressionistiskt måleri eller illustrationer. Jag blir alltid glad när tavlor eller äldre litterära verk får spela en central roll i litteratur. I det här fallet är titeln hämtad från namnet på en tavla av Turner som också spelar en roll för handlingen. Men i den absolut snyggaste passagen är det en tavla av Frida Kahlo som används på ett ytterst suggestivt sätt och gränsen mellan livet, konsten och spökerierna suddas ut.

För egen del handlar det till viss del också om identifikation. Klassisk grekiska har jag aldrig tragglat men väl latin och den speciella tjusning det betyder att lära sig ett utdött språk och snudda vid ett helt annat tänkande är en tjusning jag är väl bekant med. När det handlar om oljemåleriets våndor. När det handlar om förberedelserna för en utställning, vad det betyder att hänga sina verk på ett galleri. När det gäller att stå kvar i ateljén när alla andra gått hem eller att stå i ring kring krokimodellen plågsamt medveten om att bilden framför ögonen inte efterliknar verkligheten i sina proportioner. När det gäller att gå ut och ta en öl med kursarna. Då är det ren och skär nostalgi för mig. Jag spinner som en katt åt sådana passager. Nu måste det inte vara ren nostalgi, jag är också öppen för att närma mig erfarenheter som är mig fullkomligt främmande, men när det gäller mysläsning som denna – då är det ett välkommet inslag. Det är också här jag blir lite besviken på Döden på en blek häst, jag skulle velat ha med utav den där vardagen. Jag ville ha mer, mer, mer. Dessutom blir skräckinslagen så mycket mer skrämmande i en ram av vardaglighet.

Till sist, är det inte en rolig kontrast att Amanda Hellberg själv ser ut som en liten älva och ändå skriver hårresande skräck?

Bekännelse


Vänner! När jag för ett tag sedan skrev att jag inte tänkte söka forskarutbildningen, hade jag inte väntat mig en sådan respons. Er uppmuntran är överväldigande, jag blir rörd. Men jag skrev inte raderna för att kokettera, jag är allvarligt trött på livet vid akademin. Ensamheten vid pulpeten, forskningen som tar all kreativ tid i anspråk. Jag slits, kära läsare, jag slits mellan plikten och lusten. Det är sant att jag också njuter av mina exkursioner i litteraturens landskap, men mest av allt vill jag däri odla min egen trädgård. Det finns andra anledningar, som att min matematiker redan valt doktorandens osäkra väg. Om man i framtiden drömmer om att skapa sig en liten familj… nej, då är det nog bra om en utav oss väljer en annan väg. Den huvudsakliga orsaken förblir en annan. Det handlar om friheten forskaren aldrig kan unna sig, om trohet mot annat än sig själv och sitt eget framtänkta universum. Ja, jag tänker säga det högt och tydligt, utan skam och utan ånger: jag vill skriva litteratur. Jag vill pröva min penna och jag vill tro att jag äger en smula begåvning som räcker till en roman eller två.

Fast man väl vet aldrig, en dag kanske jag återvänder med drömmar om vitterhet och lagerkransar. Bara inte idag, inte nu.

Strövtåg

Bokrea och jag kan inte låta bli. Går bland boktravar med identiska böcker och läser samma titlar om och om igen. Motståndskraften som sakta bryts ned. Volym efter volym som glider ner i korgen. En del bra, andra som till ren förströelse. Hemma igen sätter jag mig vid arbetsplatsen, matbordet är tillfälligt taget i anspråk – mina papper ryms inte på skrivbordet. För ett par timmar lämnar jag samtiden och brottas med Louÿs – översätter det som inte går att översätta. Genom övningen får jag, inte hans ord på svenska, men förståelse för vad som faktiskt står på sidan. Det är oerhört, att inse hur orden samverkar, hur det inte går att byta ett av dem emot ett annat. Bildspråket, rytmen, syntaxen – överväldigande. Allting blir klart; tydligt.

Varför jag inte söker till forskarutbildningen trots att fyra platser utlysts vid Uppsala Universitet

Han berättade om en Berglinserie han läst. Om doktoranden som på fester bara förmår prata om sitt forskningsområde – allt annat är oviktigt/okänt. Herregud, tänkte jag, det är ju jag. Sedan pratade vi om Rimbauds poesi och sekelskifteslitteratur resten av promenaden.

Sven Dufva och flickorna från Eritrea

På seminariet i måndags om kanons för- och nackdelar nämnde professorn att han i sitt arbete med just sådana frågor föreläst för lärare och då stött på en lärarinna vars största problem var att få unga flickor från Eritrea att intressera sig för Runeberg. På denna anekdot följde en diskussion om möjligheten för invandrare att ta till sig den västerländska kanon och om det är rätt att ”tvinga” på dem den, kanske vill de inte och kanske stör det deras identitetsbildande. Jag blir alltid mycket provocerad av dylika tongångar och det kräver en ordentlig viljeansträngning att inte sätta ”dem” och ”de” inom citationstecken.

Om vi bortser från den lite uppenbara frågan: är det lätt att få någon att anno 2011 intressera sig för Runeberg? Jag betraktar mig som allmänt litteraturintresserad men ni kommer inte att finna Fänrik Ståls sägner i min bokhylla, än mindre stod Runeberg högt i kurs för mitt högstadie- eller gymnasiejag. Men vi bortser alltså ifrån att ointresset inte beror på invandrarens annorlunda kulturella bakgrund. Det finns en i mina ögon obehaglig uppfattning om att det är svårt för invandraren att ta till sig det svenska kulturarvet och att invandraren är en alltför känslig individ som kommer får problem med sin identitet om den inte isoleras från främmande kulturyttringar. Ett ”svenskt” barn däremot förutsätts utan större problem läsa Homeros och klassisk litteratur som torde vara den svenska barnet ytterligt främmande. Det svenska barnet uppmuntras också att läsa så kallad världslitteratur, det vill säga litteratur icke-västerländsk litteratur, för att vidga sina vyer. Att förutsätta att invandrarbarnet inte förmår ta till sig Runeberg tycker jag är ett betydligt större övergrepp än att ”påtvinga” det Runebergläsning.

Obligatorisk läsning

”Instängd i sitt arbetsrum levde han i andrahand genom litteraturen. Lika rörlig i anden som bunden till kroppen: av alla sekelskiftets bokmalar (Marcel Schwob, Élemir Bourges, Anatole France) var Remy de Gourmont den som inte hade något val: utanför böckernas värld var han en lika hjälplös figur som Baudelaires albatross på fartygsdäcket. Besökare berättade att han haltade omkring i sin lilla lägenhet, som uteslutande var inredd med böcker, staplade från golv till tak, klädd i en morgonrock som fick honom att likna en munk.”

I senaste numret av Axess finns en artikel av Kristoffer Leandoer om Remy de Gourmont. Läs, läs, läs!