Vänner! När jag för ett tag sedan skrev att jag inte tänkte söka forskarutbildningen, hade jag inte väntat mig en sådan respons. Er uppmuntran är överväldigande, jag blir rörd. Men jag skrev inte raderna för att kokettera, jag är allvarligt trött på livet vid akademin. Ensamheten vid pulpeten, forskningen som tar all kreativ tid i anspråk. Jag slits, kära läsare, jag slits mellan plikten och lusten. Det är sant att jag också njuter av mina exkursioner i litteraturens landskap, men mest av allt vill jag däri odla min egen trädgård. Det finns andra anledningar, som att min matematiker redan valt doktorandens osäkra väg. Om man i framtiden drömmer om att skapa sig en liten familj… nej, då är det nog bra om en utav oss väljer en annan väg. Den huvudsakliga orsaken förblir en annan. Det handlar om friheten forskaren aldrig kan unna sig, om trohet mot annat än sig själv och sitt eget framtänkta universum. Ja, jag tänker säga det högt och tydligt, utan skam och utan ånger: jag vill skriva litteratur. Jag vill pröva min penna och jag vill tro att jag äger en smula begåvning som räcker till en roman eller två.

Fast man väl vet aldrig, en dag kanske jag återvänder med drömmar om vitterhet och lagerkransar. Bara inte idag, inte nu.

En reaktion på ”Bekännelse

  1. Il ne faut pas ma puce🙂 Suis ton cœur ou comme j'ai toujours dit, il faut faire ce que tu as envie de faire, si c'est possible… J'attends patiemment ton premier roman!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s