Vad avgör att man plockar upp en bok, betalar för den och tar med den hem? Ett lockande omslag, en fin titel något i baksidestexten som känns rätt. Det kan också vara annat, som att man delar efternamn med författaren ifråga. Det var i vilket fall den huvudsakliga orsaken att jag för en tid sedan fick med mig den nyutgivna Döden på en blek häst av Amanda Hellberg. Jag hade roligt under läsningen. I korthet handlar det om den unga svenskan Maja Grå som kommer till Oxford för att gå en konstutbildning. Maja ha dock förmågan att se vad andra inte kan se. En förmåga som kommer väl till hands då Majas egen mamma som lämnat familjen för något decennium sedan, mördats i Brighton.

I recensioner stöter man ofta referenser till Donna Tartts Den hemliga historien, och visst den kopplingen känns ganska given. Universitetsliv och mörka hemligheter. Kanske Den hemliga historien möter Morden i Midsomer möter John Ajvide Lindqvist? Jag associerar också till Kostovas Svantjuvarna. Gemensamt för den och Den hemliga historien är att det förvisso finns en spänningsintrig, gåtor som behöver lösas eller hemligheter som hotas att avslöjas – det är kanske det som driver läsaren framåt – men huvudparten består ändå av beskrivning av studievardagen. I den typen av böcker är det alltid det som jag finner mest njutbart – oavsett om det handlar om den attiska grekiskan, impressionistiskt måleri eller illustrationer. Jag blir alltid glad när tavlor eller äldre litterära verk får spela en central roll i litteratur. I det här fallet är titeln hämtad från namnet på en tavla av Turner som också spelar en roll för handlingen. Men i den absolut snyggaste passagen är det en tavla av Frida Kahlo som används på ett ytterst suggestivt sätt och gränsen mellan livet, konsten och spökerierna suddas ut.

För egen del handlar det till viss del också om identifikation. Klassisk grekiska har jag aldrig tragglat men väl latin och den speciella tjusning det betyder att lära sig ett utdött språk och snudda vid ett helt annat tänkande är en tjusning jag är väl bekant med. När det handlar om oljemåleriets våndor. När det handlar om förberedelserna för en utställning, vad det betyder att hänga sina verk på ett galleri. När det gäller att stå kvar i ateljén när alla andra gått hem eller att stå i ring kring krokimodellen plågsamt medveten om att bilden framför ögonen inte efterliknar verkligheten i sina proportioner. När det gäller att gå ut och ta en öl med kursarna. Då är det ren och skär nostalgi för mig. Jag spinner som en katt åt sådana passager. Nu måste det inte vara ren nostalgi, jag är också öppen för att närma mig erfarenheter som är mig fullkomligt främmande, men när det gäller mysläsning som denna – då är det ett välkommet inslag. Det är också här jag blir lite besviken på Döden på en blek häst, jag skulle velat ha med utav den där vardagen. Jag ville ha mer, mer, mer. Dessutom blir skräckinslagen så mycket mer skrämmande i en ram av vardaglighet.

Till sist, är det inte en rolig kontrast att Amanda Hellberg själv ser ut som en liten älva och ändå skriver hårresande skräck?

3 reaktioner på ”Döden på en blek häst

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s