Kort och upprört om konst och kanon


Alltså. Jag vill ju inte att detta skall bli en missnöjesblogg. Jag vill att den skall vara glad och lätt och ledig och ibland kanske en smula intelligent. Men nu är jag dessvärre missnöjd igen och skriver i affekt:

*

För det första: ännu en kanondiskussion på universitetet. Professorn säger något om att ett verks historicitet måste tas i beaktande vid upprättandet av en kanon. Det är inget statiskt som vi bara kan ändra genom att skriva fina listor. Genast åker några händer upp i luften. Det går helt enkelt inte att acceptera. För att vi skall godta en kanon måste den med nödvändighet överensstämma med våra värderingar och insikter av idag. Och ungefär då undrar jag: är det verkligen därför vi läser? För att få våra värderingar och vår världsbild bekräftad? Är inte en poäng med läsning… tja, motsatsen? Att lära sig om andra tider, andra världar – att konfronteras med det och stöta sin egen världsbild emot dem? Att nå djupare insikt om den och ibland kanske till och med förkasta den? Hur skall vi kunna förstå dem vi är idag om reviderar vår historia? Hänsynslös imperialism är inget någon förespråkar i våra dagar, därför menar vissa att vissa klassiska verk av författare som Joseph Conrad eller Rudyard Kipling borde strykas ur litteraturlistorna. Istället skall vi läsa de koloniserades egen litteratur. Det kan vi givetvis också göra, men om vi nu inte vill att nationers ego skall svälla över sina gränser kanske det är bättre att studera imperialistens ståndpunkt. Att tränga in i dess mekanismer – är inte förståelse alltid att föredra framför förträngning? Och detta sagt under premissen att litteraturen i vår kanon skall vara uppbygglig. Jag blir alltid mycket misstänksam när moraliska regler är de som skall avgöra vilken konst som är viktig att lyfta fram – det brukar inte leda till att speciellt intressant litteratur premieras. Men sen krävs helt andra kriterier än moralisk uppbyggnad för att jag skall bli intresserad.

*

För det andra: konstartikeln i DN om Nationalmuseums Lust&Last-utställning. Skribenterna hävdar att man:

”Att man har hemfallit åt en till synes romantisk idé om att konstverk, bilder och ting har en förmåga att själva föra sin talan är anmärkningsvärt. Bristen på förklaringar förutsätter en besökare som redan på förhand har den kunskap som krävs för att förstå de olika estetiska, sociala, funktionella och ideologiska sammanhang som konsten och föremålen en gång ingick i – liksom de nuvarande. Utan detta är utställningen obegriplig.”

Förutom det uppenbara omyndigförklarandet av museibesökaren samt bristen att överhuvudtaget föreställa sig en annan rättfärdig ståndpunkt än den egna – undrar jag lite varför man överhuvudtaget börjar läsa konstvetenskap om man inte känner att konsten förmedlar något i kraft av sig själv? Borde man inte nöja sig med cultural studies eller liknande och helt jämställa allt som konstverket kommunicerar med uttryck för ideologi och maktstrukturer? Vidare: skolas inte konstvetare alls i intentionsproblematik och vad kontextualisering gör med ett verk? Sedan reagerar jag också på det där med patriarkalt och heteronormativt. Om vi har en skön kvinnokropp avbildad för att skapa lust och begär – så kan vi anno 2011 dels påminna oss om verkets historicitet och vilka blickar som fallit på det under årens lopp. Men vi kan lika gärna bortse från dessa och betrakta verket i dess egen rätt – möta det där och då utan hänsyn till något annat än det man har för ögonen. Och år 2011 står det var och en fritt att besöka museer (eller ja, den som kan avstå entréavgiften). Och jag vågar påstå att en flata kan ha lika trevlig stund på utställning som your average heterosexuelle man inför alla yppiga bröst och välsvarvade kurvor – varför o, varför räknas inte denna högst homosexuella blick? De enda som torde bli besvikna är väl de homosexuella männen och de heterosexuella kvinnorna – men vänta, kanske kan man avnjuta och rentav upphetsas av en vackert avbildad kropp som inte överensstämmer med dem man vanligtvis riktar sitt begär emot?! I know I can. Jag tycker ibland att det lite lustigt att de är de som ropar högst emot förtryckande gränser som har den kantigaste världsbilden och de minst rörliga sinnena. Ibland tänker jag att det skulle vara väldigt bekvämt att kunna leva sitt liv så. Naken kvinna = patriarkal blick. Allting är klart och tydligt, det finns inte den minsta osäkerhet i tolkningen. Att självsäkert kunna utbrista: ”Detta är det rätta. Punkt.”

Annonser

Sverige 2011

Egentligen hade jag tänkt göra en deal med den där världen som man ser genom fönstret vid mitt skrivbord. Inte ett ord till innan det blir vår. Men våren låter vänta på sig, vilket dagens häftiga men tack och lov korta, snöfall vittnar om. Har vädrets makter inte ambitionen att ens försöka tänker inte heller jag hedra överenskommelsen.

*

Igår var det säsongspremiär för SVT:s litteraturprogram Babel. Jag tittade en stund men tröttnade snart. Ett inslag var att låta olika svenska författare för att, som det heter, ”fånga Sverige 2011”. Och då blir jag lite trött. Om det finns någonting som jag skulle kunna fånga på egen hand – är det inte just Sverige 2011? Jag vaknar upp i Sverige 2011, när jag ser ut genom mitt fönster ser jag Sverige 2011, när jag slår upp tidningen möter mig Sverige 2011, när jag slår på tv:n, när jag går ut och äter, när jag står i Ica-kön. Överallt Sverige 2011! Det finns så många andra tider och kulturer vars enda sätt för oss att möta är genom litteraturen. Jag kan såklart se en poäng i att stanna upp och granska den egna tiden, den egna kulturen – för mig uppstår problemet när det tillåts dominera på bekostnad av, tja, allt annat. Är det inte en ytterst självupptagen tid vi lever i?

En gummisnodd från fordom


Så hade arbetet nått det stadium då det var dags att ge sig i kast med artiklarna. Boken inköpt hos en av Paris bouquinister. Tidigare hade jag blott förstrött bläddrat lite i den, nu tog jag mig tiden att öppna den. Höra dess rygg knaka av ålder och stillsamt hoppas att det nästan hundra år gamla limmet inte skall släppa. Artiklar och noveller defilerar inför min granskande blick. Men så, ett blad vägrar att vändas. Något håller det och dess närmaste granne i ett hopplöst låst grepp. Jag anar dess form, runt och fukten,
kladdet, har trängt genom det gulnande arket. Min första tanke? Tuggummi. Sedan… en mosad jordgubbe. Nej, det hade varit än mer kladd då. Blod? Resolut hämtar jag en kniv i köket (fördelen att jobba hemma vid sitt matbord). Men kladdet vägrar ge vika, jag lirkar, lirkar mer. Till slut drar jag lite för hårt i sidan, rrrrrassp, och ett cirkulärt hår är upprivet i sidan, men nu går att försiktigt skala av det läsliga arket från kladdet som visar sig vara… en röd gummisnodd. Den har stelnat av ålder och faller sönder när jag pillar bort den från boken.

Jag kan inte låta bli att drömma mig bort. Hur hamnade den där? Hur lång tid tar det för en gummisnodd att smälta och svetsa samman två sidor för att sedan torka ut? När? Jag ger mig först ett tidsspann, googlar gummisnodd och får veta att de patenterades redan 1845. Alltså kan den mycket väl legat där sedan bokens första ägare 1919 sprättade upp bladen och läste skriften. Kanske lade han där som ett improviserat bokmärke, men glömde sedan att fortsätta sin läsning. Boken blev stående i bokhyllan tills den såldes. Såldes den av sin ägare eller gick ägaren bort och lämnade boken med sitt gummiband kvar. En avlägsen släkting träder in i den lilla parisiska tvårummaren, fylld av böcker – ställer sig att sortera dem, öppnar inte ens artikelsamlingen, gummibandet ligger säkert kvar. Eller kom det dit först senare? Har den ramlat in bland sidorna hos någon bokhandlare. En slump inget mer, inte alls ett vittne till en läsning som aldrig upptogs igen.

Hillevionerna


Enligt Plinius den äldre var hillevionerna ett folk som bebodde ön Scatinavia, vilket skulle vara södra Sverige, romarna hade inte kommit speciellt högt upp så man antog att det rörde sig om en ö, och inte en halvö. För att komma till Scatinavia fick man först passera andra öar där det skulle finnas människor med öron så extraordinärt stora att de täckta huvuddelen av kroppen som i övrigt naken (där har vi en trevlig bild att visualisera) och på grannöarna fanns människor med hovar till fötter (i typ… Danmark då?). Själva stycket om hillevionerna (som alltså har normalstora öron) är kort:

”Incipit deinde clarior aperiri fama ab gente Inguaeonum, quae est prima in Germania. mons Saevo ibi, inmensus ad Cimbrorum usque promunturium efficit sinum, qui Codanus vocatur, refertus insulis, quarum clarissima est Scatinavia, inconpertae magnitudinis, portionem tantum eius, quod notum sit, Hillevionum gente quingentis incolente pagis: quare alterum orbem terrarum eam appellant. nec minor est opinione Aeningia.”

Det är alltså bara det sista som rör hillevionerna. Det fastslås att Scatinavia är den största av öarna, att man inte utforskad den till fullo och att den del man utforskat bebos av hillevionernas nation som man inte vet så mycket mer om än att den består av 500 byar och att ser på sin nation som en ”egen värld”.

Det är dock bara Plinius som använder sig av namnet hillevioner. I slutet av 1800-talet och början av 1900-talet menade forskare att det kunde röra sig om en felskrivning, en sammanblandning av ordet ille och (S)uiones. En annan förklaring skulle kunna vara att hillevionerna var en tidig befolkningsgrupp som bodde i Halland, då skulle de också kunna vara samma folk som Jordanes hallins. Idag menar de flesta forskare att Plinius hillevioner och Tacitus suiones eller svioner nog är samma folkslag.

Annan öronmänniska

Inatt

Nej, det blir nog inget mer skrivet inatt. Jag stannar uppe en stund till, för det är något speciellt med den här tiden på dygnet. När en dag omärkligt går över i en annan. Utanför finns bara mörker och gatlyktors sken i snön. Det finns rastlösa katter som inte riktigt ännu vill krypa ihop till små pälsbollar och drömma, nos mot baktass, drömmar som får morrhåren att rycka. Det finns en älskades regelbundna andetag. Stillhet och tröttheten som plötsligt hinner ikapp. Musan har krupit upp i sängen och somnar där, kind vilar mot axelns vita hud. Jag orkar inga fler ord inatt.

Tårar eller Minnen från det litterära livet


Det finns en så kallad enkät som cirkulerar på olika bokbloggar. Trettio frågor, en om dagen i en månad. Din favoritbok (Wildes
Dorian Grays porträtt), favoritkaraktär (Mallarmés Hérodiade) en bok som inte trodde du skulle tycka om men sedan ändå tyckte om (Joyces Ulysses). Jag blir för rastlös av sådant, tycker ännu sämre om att läsa enkäter än att skriva svaren. Favoritserier? Jag har inte läst serier sedan min fantasyperiod (Robin Hobbs Farseer-trilogi). En annan fråga: en bok som gör mig ledsen, och det slår mig: när grät jag senast över en bok. Det är ett tag sedan, inte så konstigt – jag har (ironiskt nog) inte hunnit läsa så mycket sedan jag började med min master i litteraturvetenskap. Dessutom är mitt läsminne dåligt – de försvinner in i mitt inre bibliotek som saknar katalogkort. Det är en av anledningarna till att jag slutat låna böcker på det verkliga biblioteket, jag behöver den fysiska volymen med sina hundöron, anteckningar och instuckna lappar för att minnas läsningen av dem. Jag söker vidare i minnet. Minns tårar jag försökt dölja på tåg, spårvagnar, tunnelbana. Men vilka var böckerna?*

Jag minns särskilt:

Någon gång i början av 2007 fikade jag med den då nydebuterade Martina Lowden. Efteråt gick vi till en uppläsning i den göteborgska dessvärre nu nedlagda bokhandeln Vänder sig om. Vi pratar om någon bok, och jag bekänner mina tårar. Jag minns blickarna, den distinkta känslan av faux pas. Den unga svenska litteraturen förhåller sig mer ironiskt distanserad till litteraturen och språkets alla möjligheter och omöjligheter, var det inte så? Jag däremot, erkände min svaghet, min oreflekterade läsning av… vilken bok det nu var.

Rekonstruktionen av det fyra år gamla samtalet lyckades. Det var bröderna Goncourts dagböcker vi talade om. Den specifika passagen början av den andra svenska volymen där Édmond beskriver broderns Jules bortgång. Att hela sitt liv levt nära varandra, i ett slags symbios, till att bli den som lämnats kvar med frågan: varför inte jag? Hur kan man göra annat än gråta?


 

Jag ♥ äga (böcker)

Idag hade jag min vita kofta, den med lite puffiga ärmar, och pärlörhängen – det får mig alltid att känna mig fin. Synd allt döljes under tjocka vinterkappan. Jag längtar till dagar då man kan ha balkongdörren öppen. En stund trotsar jag det sunda förnuftet och har öppet ändå. Det är sol ute men snart blir det svårt att skriva på uppsatsen med stelfrusna fingrar.
*

Under förra månaden, februari, köpte jag otroligt mycket böcker – säkerligen upp emot 20-25 stycken om inte mer. Bokrean är delvis skyldig till denna excess, givetvis – men det är något annat också. En läslust som kom över mig, jag har läst mycket i februari också. Jag beställde också äntligen ett par volymer som jag sedan länge tittat ut i ett antikvariats listor:


Jag tycker det är så fint med bilder i böcker. Är det inte alldeles för lite bilder i dagens böcker?