Jo, det var så att jag tänkte lite på det här med läsning. Det slog på mig på en servering när vi satt tysta och lät tanken vandra: tidigare intresserade jag mig mest av allt för, vad ska vi kalla dem… de eviga frågorna? Det som förbinder oss stackars sublunära människovarelser över stora avstånd och genom alla tider. Sedan dess har en förskjutning skett – nu är det snarare det utmärkande som fångar mitt intresse. Det som är min personliga erfarenhet mest främmande och avlägset – jag närmar mig det främmande för att få min värld att växa.

Det är klart att båda dessa sett att läsa och söka i texterna alltid båda är närvarande, men visst utrymme för att lägga tyngden på det ena eller det andra existerar ändå.

*

För mig är det tydligaste exemplet antika litteraturen, i synnerhet den grekiska. När jag som brådmoget barn tog mig an grekerna gjorde jag det för att bringa ordning i världen jag själv mötte varje dag. De tusenåriga orden var intressanta när de ägde giltighet också för mig. Det är kanske talande att de snarare var filosoferna än poeterna och dramatikerna som jag tog till mig – med hjälp av Sokrates och Aristoteles kunde jag bygga min förståelse för min verklighet och en estetik (under hela tonåren höll jag hårdare på klassicistiska regler än en Racine-epigon på 1600-talet) för de texter jag ville läsa och skriva.


Nu på senare år var det i samband med läsningen av en annan filosof, Nietzsche, som jag på allvar åter konfronterades med grekerna. För att förstå Nietzsches användning av antika tankegångar och begrepp var det nödvändigt att gå tillbaka till källorna. Och Friedrich understryker: ”[…] de kan för oss inte vara vad romarna är. Man lär inte av grekerna – deras sätt är för främmande, det är också för flytande för att verka imperativiskt, ”klassiskt”. Vem har någonsin lärt sig skriva av en grek! Vem har någonsin lärt sig det utan romarna!…” (Jag ska inte ge mig på att reda ut vad Nietzsche menar och hur det är förenligt med han uppskattning av grekiska fenomen.) Jag tycker om tanken på romarna som en brygga tillbaka till grekerna. Jag tänker på en kurs där vi läste tre Phedror, Racines berömda, Senecas lite förbisedda, och Euripides ursprungliga. För varje hopp bakåt över seklerna blir det landskapet mer främmande och exotiskt. Man måste givetvis inte förstå ödesbegreppet eller gudarnas roll i den grekiska världsbilden för att kunna läsa Hippolytos, det är fördelen med klassiker, de kan överträda sin tids begränsningar. Men för den i vilken det bor en upptäcktsresande på jakt efter nya världar är det grekiska ett lockande men ack, så svårtillgängligt landskap.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s