Och för att spinna vidare ytterligare ett steg på blommor och förgänglighet. Att vidga sin värld med blom- och djurnamn förutsätter att det finns några blommor och djur att kunna namnet på. För det av er som missat den måste jag bara tipsa om om serien Sista chansen att se som går på SVT1 på söndagarna klockan 19 (de tre första avsnitten finns att hitta på SVT Play, även om du inte brukar se program på datorn är det här verkligen värt att göra ett undantag för).


För 20 år sedan åkte författaren Douglas Adams (Liftarens guide till galaxen-Adams, ja!) med naturfotografen Mark Carwardine på en resa jorden runt där de sökte upp olika utrotningshotade djur. Tanken var att göra om resan och se om djuren fanns kvar, nu 20 år senare – dessvärre hann Adams gå bort för ett par år sedan och istället är den hans vän, den ojämförlige Stephen Fry som är Carwardines resesällskap. Fry är som alltid fantastiskt underhållande, och Carwardines engagemang och stora kunnande är rörande.

Jag har alltid känt mycket starkt för djur och växter, det gör mig fullständigt förtvivlad vid tanken att fantastiska djur och växter försvinner på grund av människan eller andra omständigheter. Men när människan är boven känns det så mycket värre och framför allt onödigt. I första programmet när vi får träffa en liten, pruttande manatunge smälter hjärtat. och brister när entusiasterna som tar hand om den förklarar att det finns spår på dess kropp som förmodligen betyder att tjuvjägare bundit fast ungen. När den lille sedan ropat på mamman kunde tjuvskyttarna döda mamman för köttets skull och lillen lämnades åt sitt öde. Manater, eller sjökor som de också kallas, som är det fredligaste djur man kan tänka sig.

Saken är den att redan det faktum att vissa fantasidjur inte existerar upprört mig sedan barnsben, mer då och mindre nu – men visst hade världen varit roligare om vi haft enhörningar, gripar, drakar eller varför inte dinosaurier. I mångt och mycket är det litteraturens och filmens fel. Jag minns boken Dinotopia som på ett mycket realistiskt vis tecknade ett samhälle med dinosaurier och människor i samexistens. Och en del av upprördheten när djur dödad av tjuvskyttar – då blir jag 6 år gammal inombords och det är BAMBIS MAMMA SOM DÖR. Men allra ledsnast blir jag när jag tänker att framtidens människor, bara någon eller några generationer bort kommer betrakta och kanske sörja de djur jag tagit för givet. I min värld finns det torsk i haven (det finns fisk överhuvudtaget!), tigrar i Indien och en multitud av groddjur. Att tänka att dessa skulle bli lika mytiska som dronten, ja, det skär verkligen i mig. Till den grad att jag ibland tänker att jorden skulle klara sig utan människor helt och hållet, detta trots att den mänskliga artens fortlevnad är den enda möjligheten för att de kulturella minnen i litteraturen, som jag talar om i nedanstående inlägg, skall leva vidare. Till och med det är jag beredd att offra! Då skulle fingerdjuren och manaterna kanske gå under ändå – men de skulle ha en betydligt större chans att klara sig.

En reaktion på ”Sista chansen

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s