Ett brev


Åh, den här tröttheten som rinner genom kroppen. Jag jobbar mycket, hela tiden, försummar mina övriga sysslor. Vänner, jag stiger upp i ottan och kommer hem först i kvällningen. Bara för att jag haft den dåliga smaken att bosätta mig så långt från Drottningholm… Så om jag uppdaterar sällan, om jag är långsam med svar på kommentarer, kanske till och med en smula osammanhängande – där har ni förklaringen.

Men att jag kom hem tjugo minuter över tio i tisdags, efter att ha lämnat hemmet vid
åttatiden på morgonen, gjorde alls ingenting när följande brev väntade på mig i brevlådan (sorry för den dåliga bildkvalitén):



Annonser

Utläst: Osäkerhetsrelationen


Du sliter och drar i begreppen för att få dem att rymma det outsagda. Ändå ligger hela världar utanför deras räckvidd. Hur talar man om sannolikheter som inte adderas till varandra utan släcker ut och lyser upp; som likt vågor interfererar och krockar utan något hav att färdas på? På detta är du svarslös, liksom N. Ni försöker ta världen i era munnar, men den dör i svalget.

Ur Osäkerhetsrelationen av Helena Granström

Mon enfance passa


Barndomen? Jo, den minns jag också. Jag minns:

Vi plockade famnen full av vitsippor på kullens baksida, där blommorna föll i kaskader på slänten under träden och samlades som en vitskummad damm i dalsänkan. Oroliga fladdrade blicken emot himlen, vårt barnauniversum beboddes av högst verkliga viltvittror med hotande klor och genomträngande skrin. På andra sidan, när inga träd växte, men väl ormbunkar och sisselrot på berghällen, gömde sig Mårran i ett grottskrymsle. Och i tunneln som ledde bäcken under vägen till skolan gömde sig en drake som visserligen aldrig visade sig men som pliktskyldigt åt alla salamiskivor vi lade på stenarna vid öppningen. På ängen jagade vi fjärilar med bara händerna. Lyckades vi få tag på en var vi alltid mycket försiktiga och aktade noga vingarnas tunna pulver därför att det var detta magiska stoft som gav fjärilen dess flygförmåga. Våra amiral-, citron-, och nässelfjärilar samt de mindre blåvingarna lade vi sedan i en rymlig och vackert inredd hink där de fick bo under dagen. I kvällningen släppte vi ut dem igen och de fladdrade iväg. När vi beslöt att behålla krabborna vi fiskat upp fick vi lära oss detta med att vatten måste syresättas för att djur ska kunna leva i dem. Ingen av krabborna överlevde och efteråt släppte vi alltid ut fångsten innan vi vände hemåt efter en dag på stranden. En hel vår tillbringade vi med att medelst långa träpinnar försöka få upp en burk, som säkerligen var av guld, ur bäcken bakom gymnastikhallen. När sommarlovet kom hade vi nått vattenfallet utan att lyckats få upp den och guldburken gick för alltid förlorad.

En liten hjälpreda för alla husmödrar

Ett roligt nöje är att ströbläddra i antikvariatens virtuella kataloger. Då kan man komma över pärlor som Doktor Herman Klenckes kemiska kokbok från 1860:

Doktor H. Klenckes kemiska kokbok. Doktor H. Klenckes kemiska kokbok. Fullständiga, lättfattliga, på wetenskaplig grunder strödda allmänna och detaljerade anwisningar: Om födoämnena, såsom kött, fläsk, grönsaker, kaffe, thé, choklad, mjölk, mjölrätter och bröd, ägg m. fl.; om deras beståndsdelar och tillredning, deras werkan på kroppen och olika förmåga att bidraga till hans näring och underhåll; om kokwattnet, saltet, kökskärlen; om spiseln och förbränningen på densamma m. m., som hwarje omtänksam husmoder måste känna, för att rätt wälja och tillaga familjens födoämnen, och derigenom, med inbesparing af onödiga utgifter, winna en god och kraftig föda; om födoämnenas ändamålsenliga förwaring, så wäl på wanliga sätt, genom syltning, torkning o. s. w., som efter den appertska methoden m. fl.; tillika med ett bihang: Sjukköket. Bearbetning i sammandrag af Wilhelm Kjellgren.

Utläst: Den röda soffan

Och sedan sade jag: Det är en väg, hela min barndomstid blev kvar på en liten lantlig grusväg, kantad av häckar och träd. Jag blev fängslad av skuggorna, ja, det jag tänker på är skuggorna som träden kastade på vägen, de gjorde så starkt intryck på mig att jag undvek att trampa på dem, jag gick omvägar, övertygad om att de var trädens andar, att de var trädens språk.

Ur Den röda soffan av Michèle Lesbre

Skor och Vitterhet!

Om jag någonsin lät trycka upp ett eget Ex Libris (och det ska jag väl) då skulle det stå så. Fast jag skulle låta matematikern översätta till latin först. På tal om skor ska jag strax ge mig in till stan för besöka en skobutik eller två. Sommartid och stundande Italienresa fodrar sandaler, tycker jag. Lediga dagar tillbringas helst så, i antikvariat och butiker.

Helt ledig är jag dock inte då jag fortfarande kämpar med terminens sista hemtenta. Ämnet jag valt att fylla mina åtta sidor är den störste av de störste: Mallarmé. Detta trots löften om att aldrig, aldrig ge mig på denne gigant. Jag kompromissar och skriver om en dikt som inte återfinns bland de personliga favoriterna, Un coup de dés… Men ändock, det är svårt att närma sig ett tänkande så briljant. Man kapitulerar kastar av sig alla de kritiska verktygen. Jag märker det i mallarméforskarnas analyser, mer än hälften är bara rena citat. Mästaren lämnas absolut tolkningsföreträde, i hans universum är hans ord lag – vi, stackars kritiker, har inget att sätta emot. Det är vad som fascinerar mig allra mest med Mallarmé – antingen är man kvar på utsidan. Förmår inte förstå, förmår inte tränga in i dikten. Men så hittar man handtaget, trycker ned handtaget och stiger in i det mallarméska rummet. Man väntar vid skrivbordet där ingen ptyx vilar, man dröjer vid den frusna sjön där svanen frusit fast, man vänder blicken uppåt och möts av den stjärnbeströdda stjärnhimlen. Men distans kan man inte få. Man är antingen utanför eller inne. Just så.

Och jag vill kapitulera – jag vill bli invaderad och erövrad av den andres, diktarens, medvetande. Upplåta min hjärnas vindlingar åt någon annan för ett ögonblick. Därför, har jag märkt under mina mångåriga litteraturstudier, är jag i grunden ingen litteraturvetare. Men desto bättre, inbillar jag mig, som översättare. När jag översätter är det för mig inte intellektuellt arbete, men fullkomligt intuitivt.

Annars var matematikern och jag en hårsmån från att lägga ett bud och försöka köpa oss ett hus. Allt för mycket renoveringsarbeten fick oss att till slut att avstå. Ett hus? Vi som för några månader sedan drömde om stadsliv och storstadspuls. Icke mer! Nu drömmer vi om en liten trädgård, burspråk och utrymme för skor och böcker.