Att omyndigförklara en läsare


Jag köpte Elle för ett tag sedan och fick då med en bok på köpet. Eftersom jag redan på tåget till jobbet hade bläddrat igenom tidningen och läst de artiklar som intresserade mig fann jag mig på vägen hem utan annan lektyr än deckaren av Anna Bovaller som medföljt. För ett år sedan gjorde jag samma sak och fick då en pocket av samma författarinna – vilket lämnat mig helt utan lust att läsa ännu en av hennes romaner. Följande text avslöjar rätt mycket om upplösningen i böckerna så hade du (även om jag inte kan rekommendera det) tänkt läsa någon av böcker avråder jag från vidare läsning.

När man skriver deckare och kriminalromaner ligger ofta spänningen i att ta reda på vad som hänt/vem som gjort det. I det ideala fallet faller alla bitarna på plats i slutet och man förstår de olika händelserna och personernas handlingar som lett till finalen. Det ska vara nästan omöjligt att lista ut sambanden men när de väl uppdagas skall de tyckas självklara. Som läsare vill jag gärna kunna utbrista ett ”Javisst, det var det var”. Att uppnå en sådan effekt är givetvis en svår konst – allt som oftast är mördaren allt för uppenbar eller så är orsakssambanden allt för dunkla så att man i slutet lämna med ett ”Jaha?” eller möjligen ett ”Eeh, va?”. I Bovallers första bok Svinajakten målar hon upp ett så diaboliskt mordoffer att precis alla går runt med ett eller flera motiv och dessutom tillfälle, leder in misstankarna mot den ene efter den andre och att det sedan visar sig vara den som det just var känns närmast slumpartat. Som läsare gavs man inget utrymme att ens försöka lösa gåtan. I den nya boken Svärmaren går hon för långt åt andra hållet. Mördaren introduceras förhållandevis sent och det finns ingenting som pekar på att han skulle vara förövaren eller hans egentliga relation till offret. När upplösningen väl kommer byggs den upp som vore den ett aha-moment för läsaren som snarare upplever det där fadda ”Jaha?”.

*

Likväl tog jag mig alltså igenom boken ifråga och när jag läst den avslutande dikten och vänt sidan väntade i sedvanlig ordning ett långt tackande av varenda människa som på ett eller annat sätt varit involverade i boken. Detta är jag bekant med sedan tidigare och det verkar vara speciellt utbrett bland svenska kriminalromaner och mera sällsynt i vad man kallar kort och gott för roman. Nu följde dock något som jag aldrig tidigare stött på. Under rubriker som ”Om idén till Svärmaren” eller ”Om Petra Wester” (huvudpersonen) gav författarinnan nu ett litet facit för den som inte riktigt förstått vad boken handlat om. Sådant här har jag varit med om i läsning av anglosaxiska historiska romaner men då lägger författaren inte texten till rätta utan beskriver snarare sitt möte med en historisk person eller epok och förklarar vad som fått honom att intressera sig för just detta till den grad att han byggt en hel roman om personen eller tiden. Kanske lägger han också till någon liten anekdot från det förberedande arbetet med romanen. Så icke Anna Bovaller. Visst har jag hört att svenska deckare har en tendens att lämna mycket lite åt läsaren att fylla i, de brister i gestaltning och skriver oss på näsan – men det här, det är ju bara löjligt. ”Svärmaren är en kriminalroman om utanförskap, om hur unga människors ångest kan yttra sig; för unga män skildrat genom fotbollsvåldet och för unga kvinnor genom anorexi.” Okej att författaren helt omyndigförklarar läsaren och inskränker tolkningen, det är illa nog. Men när jag läser detta undrar jag om Anna Bovaller och jag verkligen läst (eller läst/skrivit) samma bok? Jag upplever snarare att Svärmaren handlar om hur vi inte ser människorna omkring oss för vad de är. Hur kommunikationen inte går fram och trots viljan lyckas de inte nå fram till varandra. Huvudpersonen Petra Wester har glidit ifrån sin tonårsdotter, hennes särbo och hon glider ifrån varandra, missförstår. Ingen på arbetsplatsen vet något om mordoffret och det lilla hon berättat för Petra visar sig vara falskt. Sen finns tråden med mörka familjehemligheter, anorexi och sexuella övergrepp som familjerna inte sett eller valt att inte se.

Jag är övertygad om att Anna Bovaller inledningsvis fick sin idé till romanen på en fotbollsläktare, såsom hon själv skriver, och att utanförskap, våld och självsvält fanns i hennes tankar när hon skrev boken. Men i själva slutresultatet känns de inte som bokens kärna utan olika pusselbitar som när man lägger ihop dem visar ett helt annat motiv. Och så tror jag det ofta är, sällan skriver man den text man själv har i tankarna och läsaren i mötet med texten skapar i sin tur en tredje text i sitt medvetande. Alla har vi rätt till våra läsningar, även författaren. Men varför vi antas ha något intresse av denna författarläsning, som i sin roll av skapare till texten får en tyngd vare sig vi vill eller ej och just därför tenderar att förstöra läsarens egna självständiga tolkning, är för mig fullständigt obegripligt. Särskilt när det som presenteras inte är en speciellt bra tolkning. En bra tolkning är i min mening en tolkning som vidgar texten, som får en att hitta nya spår i texten, nya dörrar att glänta på. Anna Bovallers läsning har precis motsatt verkan.

Utläst: Den onödige mannen


”Jag
är ju medelklass. Och jag gillar medelklassen. Den är fan helt underbar. Både arbetarklassen och överklassen är som sura herrklubbar: ‘Du är inte riktig överklass för en av dina farföräldrar var ingift bodknodd. Du är inte arbetarklass för din farmor växte upp i villa.’ Men vi i medelklassen tar leende emot alla som vill komma in. Och vi betalar vår skatt och vi skriker inte hora och vi går nästan varje dag till jobbet och vi går hem. Om vi bara kunde släppa vår besatthet av… av inredning och bostadspriser så vore vi den perfekta klassen.”

ur Den onödige mannen av Erik Helmerson

Vakenvilan

Det första sömnpasset kallades den första (ibland döda) sömnen och präglades av kroppens utmattning. Strax efter midnatt vaknade man och tillbringade en till två timmar i vakenvila. Därefter följde den andra sömnen, morgonsömnen.

Vakenvilan var ett särskilt tillstånd av stilla aktivitet. Ibland steg man upp för att gå ut en sväng, röka en pipa, byta några ord med en granne, urinera. Men oftast stannade man kvar i sängen, bad böner, samspråkade med den man delade bädd med, reflekterade över dagen eller över en dröm, lät sinnet vandra i det introverta tillstånd som den religiösa praktiken satte högt. Samlag (som man var för trött för efter dagens arbete) ägde ofta rum under vakenvilan.

ur Melankoliska rum av Karin Johannisson

Nästan perfekt

Det är när jag stiger av bussen i skymningen en hållplats innan min egen för att gå förbi tallarna och den doftande jasminen som insikten slår mig. Just här i det som är nu trivs jag på ett sätt jag inte gjort på flera år. Jag kan hitta flera anledningar:

1. Kilona jag börjat tappa, jag rör mig lite lättare nu – när jag möter män dras axlarna inte längre ned och fram, ryggen rätas ut, rak och stolt.

2. Att jag numera känner en eller två människor i den här staden, att kunna säga saker som ”igår hos X berättade Y en så rolig sak, vänta ska du få höra.

3. Orden kommer lite lättare nu, när jag skakat av mig den senaste veckans sjukdom och utmattning kommer de tillbaka och ramlar ner på vita ark där de fäster sig och lyckligt kikar upp på mig med häpna rop.

4. Lyckan är där du inte är, att gått hela sitt liv med en längtan bort. Den är svag nu, nästan obefintlig. Jag vill ingenstans alls, jag vill vara kvar här, stå stadigt på marken och känna rötterna växa djupt ner som de aldrig gjort.

5. Nej det känns inte omöjligt att hitta försörjning till hösten, något borde jag hitta. Framför allt, slippa den där kvarnstenen om halsen, den som var mina studier, som var min uppsats. Skriva om Louÿs av lust och inget annat, strunta i akademiens sträckta koppel.

Att säga det högt, skriva ner, det är att utmana ödet. Men ta i trä och peppar peppar, låt det vara.