Den ideomotoriska effekten

När jag för ett tag sedan försökte hitta den svenska termen för franskans table tournante och engelskans turning tables hittade jag inte bara termen ifråga (det heter bordsdans eller bordslevitation) utan också en förklaring till företeelsen i den här artikeln av Sven Ove Hansson, publicerad i Vetenskap och Folkbildnings tidskrift Folkvett. För den som inte vill läsa hela artikeln följer här en kortfattad sammanfattning.
Det finns tydligen något som kallas den ideomotoriska effekten (termen instiftades 1874 av fysiologen William Carpenter), som går ut på att om man tänker på en rörelse så kommer man, förr eller senare (det kan ta timmar innan effekten sätter i) börja få små muskelryckningar som framkallar rörelsen ifråga. Det tydligaste exemplet är slagrutan, när man alltså i jakt på vatten, skatter eller annat roligt som ligger dolt i marken. Eller när man bär runt på en liten pendel i samma avsikt och denna pendel börjar röra sig, medsols, motsols etc. Man är fullkomligt omedveten om den lilla rörelsen och i pendelfallet får det alltså tydliga och framför synliga konsekvenser när rörelser förstärks av pendeln.
Men det stannar inte där, den ideomotoriska effekten är inte nödvändigtvis en ensam företeelse. De flesta är säkerligen bekanta med den typ av seanser där ett anta personer lägger händerna på en bordsskiva med tydliga order om att inte lyfta dem, varvid bordet plötsligt reser sig (leviterar, alltså) eller börjar att snurra, ibland så snabbt att de medverkande måste ställa sig upp och springa längs med bordet för att hinna med. Men som alltid kommer förr eller senare en skeptiker som behöver bevis:

”Den kände fysikern Michael Faraday utförde en serie geniala experiment för att utröna varför seansborden rörde sig. Bland annat provade han att täcka bordsytan med ett papper, fastsatt med en mjuk massa. Om seansdeltagarnas egen upplevelse, att de höll emot när bordet snurrade, var riktig, så skulle papperet ha släpat efter när bordet snurrade. Om de däremot (omedvetet) drev på bordet med egen muskelkraft, så skulle papperet vara förskjutet i förhållande till bordet i motsatt riktning. Försöken visade entydigt att det senare var fallet. Faraday publicerade år 1853 en mycket välskriven artikel där han redovisade sina experiment och drog slutsatsen att bordsdansen berodde på de deltagandes omedvetna muskelrörelser.”

För den naturlige tvivlaren, alltså för en sådan som undertecknad, är det intressanta kanske inte i första hand att inga andar är inblandade i bordets eller slagrutans rörelse, utan att inget charlanteri heller är nödvändigt. Rörelsen behöver inte instiftas av någon särskild ingen behöver dra i ouija-brädets lins – rörelsen sker i var och en, helt omedvetet. Och visst ställer det också några intressanta frågor om det här med medvetenhet och omedvetenhet – när man kan lyfta ett bord utan att faktiskt vara medveten om det. Det jag undrar nu är om kunskap om denna ideomotoriska effekt påverkar, ja, den ideomotoriska effekten? Blir man mer vaksam mot sitt undermedvetande, så verkar inte vara fallet om man får tro artikel författaren som uppmanar oss att pröva själva:

”Det är mycket lätt att själv undersöka hur den ideomotoriska effekten förstärks av en pendel. Häng upp en ring i ett snöre, håll snöret i handen och försök att visualisera t.ex. att pendeln rör sig medsols, att den rör sig motsols, att den svänger fram och tillbaka… Trots att man inte medvetet rör handen, brukar pendeln efter en stund (hav tålamod!) börja att röra sig på det sätt man föreställer sig.”

Perspektiven

Att perspektiven ändras, att man plötsligt tvingas omvärdera sin plats på tidslinjen som är ens liv, det händer då och då. Jag har tydliga minnen av att i fiktionen, via filmer eller böcker, konfronterats med förhållanden jag funnit fullkomligt osannolika. För att sedan, när jag själv uppnått åldern ifråga inser att det jag för några år sedan fann så självklart att de skulle inträffat, ännu inte hänt (typ första kyssen etc). Tiden har sävligt runnit förbi, man har blivit åldrats och nått den magiska åldern utan att man riktigt visste hur det gått till. 
*
När jag gick i gymnasiet läste jag Guy de Maupassants roman Bel-Ami. Boken gjorde stort intryck på mig men vad jag minns tydligast nu (nästan tio år senare, herregud) är en kort passage där det talas om att Georges är för ung för att gifta sig (tror jag, som sagt, det var ett tag sedan jag läste boken ifråga), och Georges ålder skrivs även ut: han är 26 år gammal. För mitt 16-åriga jag var det fullkomligt absurt att 26 kunde betraktas som ungt. Att Georges Duroy inte var gift och färdig med det mesta nu när han var, kanske inte en gubbe, men i alla fall en mogen man. (Ännu mer förbryllande var det när man beaktade att 1800-tals människan levde kortare tid, vilket skulle föra Georges ännu närmare sin ålders höst.) Sedan några månader tillbaka befinner jag mig i den prekära situation att jag nu uppnått dessa 26 år och även passerat dem. Ogift, barnlös, ekonomiskt osäker frilansare? Det går helt enkelt inte ihop. För jag känner mig inte så lastgammal som mitt ungdomsjag uppfattade 26, jag är ganska nöjd med att inte ha förlovat mig tidigare, är verkligen inte redo för det där med barn och när det gäller den ekonomiska osäkerheten så tillåter den och har tillåtit mig att syssla med det jag gillar att göra. Framför allt: jag känner mig inte gammal. Det blir ett dubbelseende, jag betraktar mig med den besvikna tonåringens ögon samtidigt som mitt samtida jag inte alls är redo att plocka fler vuxenpoäng den närmaste tiden. Lyckligtvis kan man justera perspektivet, detta görs med fördel genom andra kulturella företeelser. I det här fallet ordinerar jag mig själv ett par avsnitt med Sex and the City som ger det perspektiv bara en berättelse om singelkvinnor i 35-årsåldern kan ge.

The Hare with Amber Eyes

Jag har läst en mängd böcker under pendlandet den gångna sommaren. En av de bästa som jag rekommenderar som höstläsning och julklapp, heter The Hare with Amber Eyes av Edmund de Waal. de Waal skriver sin familjs historia, eller snarare historien familjens netsukesamling, dessa små japanska prydnadsföremål. Eftersom de Waal tillhör en judisk släkt och netsukesamlingen kommer i deras ägo i slutet av 1800-talet, behandlas vår mörka 1900-talshistoria, en historia som vi är smärtsamt bekanta med. Och som vi läst, hört och sett hur många gånger som helst. Det som gör boken så bra är huvudsakligen två saker. Det första är de Wall från början bestämmer sig att inte falla i de där fällorna och låta historien bli en Berättelse med stort B, där verkligheten och släktminnena sugs upp i det narrativ som finns om Europas moderna historia och där de på något sätt förlorar sin autencitet och reduceras till rekvisita. de Waal skriver:

”…but I really don’t want to get into the sepia saga business, writing up some elegiac Mitteleuropa narrative of loss. […] It could write itself, I think, this kind of story. A few stitched-together wistful anecdotes, more about the Orient-Express, of course, a bit of wandering round Prague or somewhere equally photogenic, some clipping from Google on ballrooms in the Belle Epoque. it would come out as nostalgic. And thin.”

Det finns en avväpnande ärlighet i de Waals sätt att skriva, han ställer sig ständigt i relation till sin historia, skriver in sina reaktioner sitt sökande efter spår efter släktingarna. Det andra som gör boken så bra är de Waals känsla för tingen. Jag gissar att detta har att göra med att han själv är en framgångsrik keramiker. Varsamt, nästan ömt, beskriver han de själlösa tingen, vilar inte förrän han skrivit in dem i sin släkts historia, skriver så att vi kommer dem nära. Och som konsekvens kommer vi också närmre människorna som ägde tingen, levde bland dem. de Waal är ständigt intresserad av hur tingen känns, deras tyngd, deras struktur. I första han netsukefigurerna, men också möbler, tavlor etc. Den stora berättelsen om den europeiska släkten tycks plötsligt avlägsen, istället blir närvaron i texten påtaglig, jag vet precis hur rummet, hur det känns, och hur det luktar – jag kan beskriva dess atmosfär trots att jag aldrig besökt det. de Waal skriver precist, slösar inte med orden. Ett av de starkaste ögonblicken är när en judiskfientlig pöbel bryter sig in i släktens hus i Wien och hivar ett skrivbord över ett trappräcke:

This desk – the wedding-present from Fanny and Jules, from paris – takes a long time to fall. the sounds ricochet off the glass roof. The broken drawers scatter letters across the courtyard.

En bok med avsikten att inte fiktionalisera är på sätt och vis alltid dömd att misslyckas, det händer något med verklighet och minnen när de kläs i ord och skrives ned. Med detta är ett sällsynt lyckat misslyckande som tillåter oss att återbesöka en del av historien som på sätt och vis blivit oss avlägsen genom att vi så ofta konfronterats med den, och komma några interiörer, några liv, nära.