Att perspektiven ändras, att man plötsligt tvingas omvärdera sin plats på tidslinjen som är ens liv, det händer då och då. Jag har tydliga minnen av att i fiktionen, via filmer eller böcker, konfronterats med förhållanden jag funnit fullkomligt osannolika. För att sedan, när jag själv uppnått åldern ifråga inser att det jag för några år sedan fann så självklart att de skulle inträffat, ännu inte hänt (typ första kyssen etc). Tiden har sävligt runnit förbi, man har blivit åldrats och nått den magiska åldern utan att man riktigt visste hur det gått till. 
*
När jag gick i gymnasiet läste jag Guy de Maupassants roman Bel-Ami. Boken gjorde stort intryck på mig men vad jag minns tydligast nu (nästan tio år senare, herregud) är en kort passage där det talas om att Georges är för ung för att gifta sig (tror jag, som sagt, det var ett tag sedan jag läste boken ifråga), och Georges ålder skrivs även ut: han är 26 år gammal. För mitt 16-åriga jag var det fullkomligt absurt att 26 kunde betraktas som ungt. Att Georges Duroy inte var gift och färdig med det mesta nu när han var, kanske inte en gubbe, men i alla fall en mogen man. (Ännu mer förbryllande var det när man beaktade att 1800-tals människan levde kortare tid, vilket skulle föra Georges ännu närmare sin ålders höst.) Sedan några månader tillbaka befinner jag mig i den prekära situation att jag nu uppnått dessa 26 år och även passerat dem. Ogift, barnlös, ekonomiskt osäker frilansare? Det går helt enkelt inte ihop. För jag känner mig inte så lastgammal som mitt ungdomsjag uppfattade 26, jag är ganska nöjd med att inte ha förlovat mig tidigare, är verkligen inte redo för det där med barn och när det gäller den ekonomiska osäkerheten så tillåter den och har tillåtit mig att syssla med det jag gillar att göra. Framför allt: jag känner mig inte gammal. Det blir ett dubbelseende, jag betraktar mig med den besvikna tonåringens ögon samtidigt som mitt samtida jag inte alls är redo att plocka fler vuxenpoäng den närmaste tiden. Lyckligtvis kan man justera perspektivet, detta görs med fördel genom andra kulturella företeelser. I det här fallet ordinerar jag mig själv ett par avsnitt med Sex and the City som ger det perspektiv bara en berättelse om singelkvinnor i 35-årsåldern kan ge.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s