Hunger

26 december skrev jag:
Jag känner en sådan hunger. En hunger efter litteratur. Jag vill konsumera den, låta den svälla i mitt inre, stiga som feberrosor på mina kinder. Hela hösten har jag läst en och samma bok. Den har haft min uppmärksamhet och nu har arbetet nått ett tråkigt stadium. Jag flyttar komman och slår i böcker. Det är torrt och småttigt men nödvändigt, den här delen av arbetet. Det har med litteraturen att göra, men det mättar inte.
Sedan dess: två böcker slukade. Den värsta hungern stillad, men anden kräver mer. Och sen finns den där förbannelsen: ju mer man läser, desto sämre mättar det. Man blir kräsen; kräver högre höjder och starkare retningar.
Annonser

Julbak och jämställdhet

Förra veckan bakade matematikerna och jag. Vi är rätt dåliga på det här med jämställdhet så det blev som vanligt så att den enes insats begränsades till att bistå med ett andra utlåtande rörande huruvida mjölken verkligen var ”fingervarm” och redo för jäst, viss hjälp i att få över knäcken i knäckformarna, eftersom det måste gå snabbt, samt en hel del ”smakande” på de olika degarna och färdiga knäcken. Sedan tröttnade jag helt och satte mig en stund framför tv:n, matematikern suckade lite men eftersom han till skillnad från mig tycker bakning är en kul grej gjorde han klart lussekatterna och pepparkakorna.

De rättfärdiga

Jag tar väldigt illa vid mig när ”nazist” blir ett skällsord att slänga mot den som har en avvikande åsikt. Att man misstänkliggör debattörer eller ståndpunkter genom att antyda ett släktskap med nazistideologin. Det som stör mig mest är att den som kastar ur sig något sådant är så övertygad om sin egen rättfärdighet och absoluta obefläckbarhet. Jag tänkte på det när jag läste The Hare with Amber Eyes, där exempelvis museitjänstemän är villiga att se åt andra sidan när utrensningar i leden innebär strålande karriärsmöjligheter. Jag tänker att en del av dem som ropar högst och ser till att förfäkta det åsikter som för tillfället är i hausse, gör det av ett slags självcentrerad bevarelsedrift, är de av inte samma sort som museitjänstemannen som blir intendent? Är det inte den som helt saknar självkritik som är den farligaste? Om man inte vet att mörkret kommer inifrån – hur ska man då, så att säga, mota det i grind?
Än en gång, låt oss tala klarspråk: jag försöker inte säga att jag inte är kapabel till det ena och det andra. Jag är skyldig, det är inte ni och det är bra. Men ni borde ändå kunna säga er att det jag gjorde kunde ni också ha gjort. Kanske mindre nitiskt, men kanske också mindre förtvivlat, hur som helst: på ett eller annat sätt. Jag tror att jag kan tillåta mig att påstå att den moderna historien tydligt har visat att alla, eller nästan alla, under vissa omständigheter gör som de blir tillsagda, och ni får ursäkta mig, men chanserna är små att ni till skillnad från mig tillhör undantagen.

ur Littels De välvilliga

En reflektion och löften om framtiden

 
Skriv alltid, alltid upp titlarna på intressanta böcker du stöter på. Du vet att du inte kommer att komma ihåg dem. Glöm inte det nu, glöm inte det nu, glöm inte det nu.
*
(Det är en väldigt mycket jobb och deadlines just nu, återkommer, eller:  kaptenen har inte övergivit skeppet, han gömmer sig i kajutan.)
*
Läste någonstans att den som vill ha en framgångsrik blogg ska ha många bilder och korta texter. Eftersom jag bara är intresserad av välvilliga läsare, dvs de som är kvar trots motståndet i att behöva stava sig igenom ett par hundra ord, är jag snart tillbaka med färre bilder och fler ord.