Jag tar väldigt illa vid mig när ”nazist” blir ett skällsord att slänga mot den som har en avvikande åsikt. Att man misstänkliggör debattörer eller ståndpunkter genom att antyda ett släktskap med nazistideologin. Det som stör mig mest är att den som kastar ur sig något sådant är så övertygad om sin egen rättfärdighet och absoluta obefläckbarhet. Jag tänkte på det när jag läste The Hare with Amber Eyes, där exempelvis museitjänstemän är villiga att se åt andra sidan när utrensningar i leden innebär strålande karriärsmöjligheter. Jag tänker att en del av dem som ropar högst och ser till att förfäkta det åsikter som för tillfället är i hausse, gör det av ett slags självcentrerad bevarelsedrift, är de av inte samma sort som museitjänstemannen som blir intendent? Är det inte den som helt saknar självkritik som är den farligaste? Om man inte vet att mörkret kommer inifrån – hur ska man då, så att säga, mota det i grind?
Än en gång, låt oss tala klarspråk: jag försöker inte säga att jag inte är kapabel till det ena och det andra. Jag är skyldig, det är inte ni och det är bra. Men ni borde ändå kunna säga er att det jag gjorde kunde ni också ha gjort. Kanske mindre nitiskt, men kanske också mindre förtvivlat, hur som helst: på ett eller annat sätt. Jag tror att jag kan tillåta mig att påstå att den moderna historien tydligt har visat att alla, eller nästan alla, under vissa omständigheter gör som de blir tillsagda, och ni får ursäkta mig, men chanserna är små att ni till skillnad från mig tillhör undantagen.
ur Littels De välvilliga

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s