På tal om Bysans

Är det inte lite roligt och väldigt talande att ordet byzantine används i den negativa betydelsen, något som är överdrivet byråkratiskt eller beräknande och intrigant. Franska byzantin å andra sidan kan användas i en positiv betydelse och stå för något spetsfundigt eller lyxigt.

Annonser

Årskrönika

Jag vill ändå säga något om året som gått, som för mig på sätt och vis inte riktigt känns över än, det gamla är inte avslutat och det nya ännu inte påbörjat. När jag tänker tillbaka på det svindlar tanken, det var ett år fyllt till bredden och hur roligt allt det som hände då än var, så önskar jag mig inför 2012 mer stillhet, ett mellanår att vila i.
*
2011 började med dramatik. Efter att ha firat julafton på djursjukhuset trodde vi att faran var över, men kissen blev snart sämre igen och började året med tio dagar på sjukhus och ovisshet. Mot alla odds blev hon bra igen och vi kunde ta hem henne igen. Lättnade, glädjen, tacksamheten går inte att beskriva i ord. Efter det lugn och stillhet, en uppsats som började ta form. Översättning för nöjes skull och för tankens vigör. 
I april åkte vi till Paris, trots skoskav och migränanfall blev resan skimrande och klädd i försommarvärme. Vi kom hem, vände, åkte en vecka senare till Bryssel. Hälsade på familjen och koncentrerade på att smaka alla Belgiens läckerheter. Minns: Grand Place upplyst i mörkret och medelhavsvärmen, klockan var halv elva och jag hade bara en sjal över axlarna. Vin på en livlig uteservering, barock och gotik runt oss, bladguld och kullersten. Nästan öde tunnelbanestationen och det fullkomligt öde Gare du Nord innan vi hittade en taxi som kunde ta oss hem när sista nattbussen gått. 
Hemma igen började jag snart på Drottningholm. Första visningen satte tonen, en fransk kör på kulturresa tog ton i salongen och sjöng en visa i kanon, på svenska vilket gjorde mig såväl rörd som ödmjuk. Under sommaren jobbade jag egentligen för mycket, och över minnena ligger trötthetens dimma. Också de veckor jag tog ledigt satt tröttheten i lederna, det var som om jag i maj tog ett djupt andetag och andades inte riktigt ut förrän efter september. 
Men ledigheterna: i juni en skrivarkurs utanför Uppsala. Insikten att sinnet måste få vila ibland. Att städerna stimulerar och retar fantasin, men att jag behöver landsbygdens stilla skönhet för att all den där stimulansen skall kunna växa i mig och bli till något. 
I juli: Lago Maggiore norr om Milano. Vad jag behövde just då, lugn och promenader. Tid att läsa böcker. Vin till lunch och middag, på restaurang och på hotellrummet. En dag låg jag kvar och läste ut böckerna jag tagit med. En annan promenerade jag i timmar i den botaniska trädgården. Kvällar med matematikern, glass och pizza. Båtfärder till sjöns öar, slott och trädgårdar som tagna ur fantasin. Salar med sten uthuggen som koraller strax över den klarblå sjön, öppna fönster och den lätta brisen. Dockteatrar stora som riktiga teatrar. Lejon och framförallt enhörningar – de senare mina älsklingsdjur. En vindflöjel som en kamel – även det ett älsklingsdjur. Vita påfåglar överallt i trädgårdarna. Ödlorna som solade sig på de låga murarna, det var som om jag plötsligt befann mig i en av dessa fantasivärldar jag drömt om i barndomen. Inte så mycket de jag hittade i böckerna, utan i tv-spelen. De där gamla äventyrsspelen av peka-klicka-typ. Overklighetskänslan sitter i än. Men också: stunder med matematikern. Att gå i det ljumma sommarregnet längs våt kullersten och äta glass vi hittat i en nattöppen liten gelateria. Sitta på balkongen när regnet öste ner, så att det var som om vi satt innanför ett vattenfall. För en gångs skull röka cigaretter och dricka rosévin. Ingen overklighet där, tvärtom. En stark känna av att vara där och då, att detta är verkligheten och att vi är närvarande i det.
I augusti: västkusten för att hälsa på familjen. Promenader i Ljungskile och Nääs slott. Som vanligt känslan av att vara där allt för kort tid. Hemma igen fyllde jag 26 den 26e. I september fyllde matematikern 25 år och vi hade en stor födelsedagsfest. Den 5e september hade vi varit tillsammans i tre år och det var också då han överraskade med en diamantring och ett frieri.
I början av oktober sade jag adjö till Drottningholm och 1700-talet. Kröp in i den bubbla jag ännu lever i och som spricker om jag talar om den allt för mycket – så det får vänta. Kort sagt: jag ömsade på något sätt skinn och började en ny etapp av livet.
*
För 2012 lovar jag mig alltså att fortsätta på den inslagna vägen. Få ordning på min bokföring. Jag tänker mig också skaffa en ”riktig” hemsida, kanske ett nytt utseende åt Stasimon. Skaffa visitkort. Och sedan: det vanliga. Att vara lite mer social och träffa människor som träffas annat än på boksidor. Bli lite smalare, lite snyggare. Skriva bra, skriva klart. Något sådant. 

Based on a true Story

Med varje bok ingår författare och läsare en överenstämmelse. Bryter författaren emot denna kommer läsaren att känna sig bedragen. Detta säger egentligen ingenting om bokens förtjänster, inte heller läsaren har gjort något ”fel” – ingen tycker om att känna sig lurad. Den som förväntar sig en deckare men förvägras ett brott kommer att känna sig snopen, den som läser en ”sann” berättelse som visar sig vara uppdiktad likaså. Och den som läser en bok av en kvinna, bara för att upptäcka att den skrivits av en man kommer också känna att ett förtroende brutits. Inför läsningen av en bok spelar allt man vet om en författare och dennes tidigare produktion roll, likaså det man på förhand fått veta om boken (genom baksidestext, omslag, recensioner etc.) 
Det flesta läsare kan anpassa sig när informationen kring ett verk ändras, även om det kan lämna en svag, bitter smak då det ställer boken i ett nytt sken som anses sannare en den lögn under man först läste den. Ilska uppstår särskilt när vad man uppfattar som vittneslitteratur visar sig vara falskt, där själva vittnandet om missförhållanden ger verket värde (som i alla dess based on a true story-böcker som blir angelägna först när de är sanna men i övrigt lider av bristande kvalitéer, samma gäller för kändisars självbiografier). Ilska kan också uppstå, och då ofta hos den bildade medelklassen, inte sällan hos självaste litteraturkritikerna, när det visar sig att ett verk man höjt till skyarna (vilket sällan eller aldrig är fallet med true story böckerna och kändisbiografierna) visar sig vara ”falskt”. 
Ett exempel gavs i ett Babel-avsnitt för ett tag sedan, Helene Hegemann med romanen Axotl (jag drar mig också till minnes den där bloggen Black Ascot som visade sig vara ett pr-grepp), för att nämna ett exempel. I Hegemanns fall förnärmas kritikerna inte i första hand för att delar av texten citerats från en blogg, utan att det inte är självupplevt. Ilskan i det här fallet, i mötet med en roman, beror således inte på att romanen i sig brustit i avtalet – utan kritikernas ilska visar att de som läsare uppfattat boken på detta andra sätt, som en typ av vittneslitteratur. Upprördheten bottnar således i självinsikten att det man fann lockande med boken var en ung flickas, underförstått sanna, sexuella erfarenheter och drogberoende. Istället för att ta till vara på denna nya självkännedom och rannsaka såväl moraliskt sinne som estetisk smak, utagerar kritikerna och kritiserar författaren för löftesbrott. Men det skall sägas, det är alltid obehagligt att inse att man är en sådan som stannar för att titta vid olycksplatser, en sådan som gottar sig i andras fall och förnedring.

Det beständiga

När ett njutningsmedel väl har upptäckts, är det antagligen outrotligt. Det är det beständiga hos människosläktet. Europas och Orientens politiska historia visar i varje fall att det är lättare att få folk att ge upp sina ståndsprivilegier eller att byta religion än att få dem att sluta dricka kaffe.
ur Cigaretten efteråt av Horace Engdahl.

Om böcker och skolbibliotek

Det här med boken som bok. Som fysiskt objekt och inte som tecken på en skärm. Jag såg ett avsnitt av programmet Kulturexpressen där det diskuterades skolbibliotek, och där satt en herre och argumenterade emot nödvändigheten av skolbibliotek. I sådan här diskussioner ska man vara väldigt försiktig tror jag, det är så lätt att sjunga böckerna lov. Intuitivt känner man att det finns en avgörande skillnad mellan läsningen av den fysiska boken och datorskärmen eller läsplattan. Herrn i tv-soffan påpekar att han i skrivandet av sin bok aldrig slår i referensbibliotek, det går ju så mycket snabbare att snabbt slå på Jstor eller andra artikelsamlingar på nätet. Källkritik behöver man inte en skolbibliotekarie till, det kan väl läraren lära ut. Och här håller jag nog med honom, om det bara rörde sig om källkritik skulle säkerligen en lärare kunna ta också den uppgiften (gör de förresten inte redan det, jag kan inte minnas att en skolbibliotekarie gått igenom sådant, däremot lärare svenska och historia?) I mitt akademiska och professionella liv är jag också evigt tacksam till nätets och digitaliseringens möjligheter, det underlättar ekonomiskt och tidsmässigt att kunna bläddra i franska nationalbibliotekets samlingar hemma vid den egna skärmen. Eller när man bara är intresserad av att se vad en författare har att säga om just ett begrepp – då är sökfunktionen en sann gåva. Att bära med sig sitt (vetenskapliga) referensbibliotek under armen, ja det är ju sannerligen en vinning.
Men det här är läsning och textarbete som ligger på en helt annan nivå en grund- eller gymnasieskolans. Mediet genom vilket vi tar till oss texten påverkar. Och det finns en fördel som den fysiska boken har och det är att den inbjuder till en läsning utan avbrott. Har man tillgång till nätet, facebook och twitter – finns alltid risken att man, utan att riktigt vet varför, avbryter sig och kollar vad som hänt sedan man kollade sist. Det som för forskaren var en styrka blir här en nackdel. Man förlorar sin uthållighet. De flesta texter man finner på nätet är relativt korta, jämför man texterna Stasimon och dylika bloggar med andra framstår de som relativt långa, lägg dem intill en essä av Montaigne eller en välskriven artikel i en tidskrift och du inser att de egentligen är förhållandevis korta. Jag kan själv märka de perioder jag läst mycket på nätet och haft mindre tid att tillbringa i böckers sällskap, hur uthålligheten blir sämre, rastlösheten större.
Är den av värde då, denna fördjupade läsning? Är det inte så att vi bara får anpassa oss efter de nya medierna, inse att världen rör sig lite snabbare och att det inte längre finns något att hämta i det sammanhängande läsandet? Givetvis behöver man också denna andra typ av läsning, jag tror att den är intimt förbunden med vår förmåga att föra logiska resonemang, att tänka fördjupade tankegångar. Jag tror det där tålamodet är ovärderligt eftersom det krävs tålamod innan man kan nå förståelse. Och inte minst, det är så omåttligt arrogant av samtiden att inte anse sig ha något att hämta i det förflutna. Som om man kan förväntas dra någon slutsats om en given tidpunkt utan att känna till vad som lett fram till den.
Jag tror att denna sorts läsning också kan läras ut vid en dataskärm eller ännu hellre en läsplatta. Men jag tror att det är så oändligt mycket lättare att göra det med hjälp av en bok. (Sedan finns ju här en annan problematik också, ibland låter det i retoriken som om alla skolbarn har tillgång till en dator eller liknande, men så ser det inte riktigt ut och vad ska man göra med de barnen vars familjer inte har råd? Skolbibliotekets böcker finns tillgängliga för var och en oavsett familjeförhållanden.)