Jag har en ny orkidé…

… hoppas den överlever.
Annonser

Boktips: Ät mig

Jag planterar lind, avenbok, tårpil, surkörsbär och ambraträd. Jag fortsätter med gammaldags rosor, liljor, dahlior och vemodigt tunga huvuden och rabatter med förgätmigej. Små plantor av rödmire kravlar fram mellan stenarna på en klippa, beväpnade med det mod som är alla pyttevarelsers signum, Segerrika kronärtskockor sträcker förvånat sina spjut mot himlen. Äppelträd och syren blommar samtidigt som julrosor och magnolia. I min trädgård finns inga årstider.
ur Ät mig av Agnès Desarthe

Estelle

När diskussionen kring monarkin blossar upp tycker jag mig uppfatta en underton om att: i valet av statschef bör folket få vad det förtjänar. Bästa sättet att säkra detta är att låta folket själv välja statschef. Detta är helt riktigt. Vad man däremot missar är att en bördsmonarki och ärvda titlar är ett utmärkt och beprövat skydd mot att få det man förtjänar. Om folket skulle få vad det förtjänade skulle vi ha en autistisk apa som statschef.
*
Nu kanske en elaksinnad republikan skulle hävda, kanske med en mycket osmaklig anspelning på Hans Majestät Konungens läs- och skrivsvårigheter, att steget är försvinnande litet mellan apan och den nuvarande statschefen. Även republikanen måste dock påminna sig om att det skulle röra sig om ett steg nedåt, istället för vår monark skulle vi till exempel kunna få en Sarkozy.
*
Notera också att de som skriker högst för monarkins avskaffande och republikens införskaffande sällan återfinns bland så kallat ”vanligt folk”, utan bland de som redan har en privilegierad ställning i samhället. Det är de privilegierade fullkomligt outhärdligt att det finns ett privilegium som för alltid är dem förvägrade.

Vårtecken

Är det inte lite vår i luften? Lite löften och tillförsikt, värme i solen? Katterna lägger sig i ljuskorridorerna som löper över golvet, solar sina vita magar. Jag är tillbaka i Uppsala och korrläser det sista. Man hittar tillbaka till rutinerna, hittar nya. Längtar efter att isen ska smälta bort så att man kan promenera igen, vågar kanske till och med tanken på vårskor och tunna kappor. Tills dess: nya böcker från rean trots att jag ännu inte läst alla jag införskaffade förra året.

Först: känslan av att det går bra nu. Översättningsuppdraget som snart är klart, nya arbetsuppgifter på Drottningholm och känslan att bottna i sig själv. Sedan: hur lite det är värt, hur jag om jag kunde skulle byta det mot…, hur det betyder ingenting… när man sent på lördagskvällen får ett samtal om sin mamma. Om ambulanser, respiratorer och ett kritiskt tillstånd. Den sex timmar långa bilfärden från Uppsala till Göteborg där allt reducerats till en enda fråga: livet eller…? det andra som är för smärtsamt att formulera, att ens tänka.
Och nu: några dagar senare har stormen lagt sig. Mamma har fått komma hem och det har blivit lite lättare att andas för oss alla. Likväl, man vill inte utmana ödet och börjar för säkerhets skull dagen med en stilla bön om hälsa och snabba tillfrisknanden.

Vardagsfenix

Hepp. Det gick väl sådär med löftena, om än offentliga och nedskrivna. Jag skyller på resa och förkylning och bokföring som släpat efter. Nu känner jag mest igen känslan från följande anteckning skriven 2008 (även om jag numera arbetar dagtid, samt att jag inte skrivit större delen av dagen utan mest brottats med nämnda bokföring, men alltså, känslan!):

Klockan är snart 6.00. Hela natten har jag skrivit. Det går inte snabbt, tretusen ord har jag kanske fått ihop. Och nu: utmattningen. Att inte kunna formulera en endaste mening till, det finns inget kvar att säga. Askan som rinner längs kinden – sömnen lockar. Imorgon: stiga upp som fågel Fenix. Sätta sig framför ordbehandlaren. Så.