Boktips: Vi ses på Place de la Sorbonne

Hennes ömhet är någon annanstans nu. Jag uppfattar glimtar av den ibland, i hennes skratt i telefonen, på hennes sätt att bära sin silverrävspäls och i pälsens doft… Den där doften, är det all jag har kvar av henne?

Ur Vi ses på Place de la Sorbonne av Justine Lévy

Gessner-vecka: Biskopfisk

Det här är en så kallad biskopfisk. Ett mytiskt väsen likt sjöjungfrur hälften människa, hälften fisk. Den ska ha fått sitt namn av att huvudfjällen liknade en biskopsmössa och fenorna ämbetsdräkten ifråga. Enligt legenden ska de ha haft samma funktion som sina landlevande ämbetsbröder i det submarina samhället som enligt folktron utgjordes av tritoner och sjöjungfrur. Biskopfiskarna har troligen sitt ursprung i verklighetens sjökor eller marulkar, de senare kallas passande nog för munkfiskar, ”monkfish”, på engelska.

En biskopfisk ska ha fångats 1433 och förts till kungen av Polen. Denne skall ha visat upp fisken för några katolska biskopar. Biskopfisken bad då genom gester om att bli befriad vilket kyrkomännen då krävde av kungen. För att uttrycka sin tacksamhet gjorde biskopfisken korstecknet innan den försvann ned i havets vågor. I Gessners Historiae Animalium är det dock inte denna biskopfisk som omnämns utan en som ska ha fångats 1531 vid den tyska kusten. Den vägrade äta i fångenskap och dog tre dagar senare.

Glasklart

När jag läste litteraturvetenskap (så konstigt det känns att skriva det i imperfekt) tyckte jag alltid bättre om de analyser som anpassade sig efter undersökningsobjektet, det vill säga den skönlitterära texten, än de analyser som anpassade undersökningsobjektet efter dem själva. De förstnämnda var ibland lika njutbara att läsa som texterna själva, emedan de sistnämnda alltid såg likadana ut.

*

Eftersom jag tycker så mycket om de franska symbolisterna, faller det sig naturligt att uppskatta litteraturforskare som Jean-Pierre Richard. Han lägger sig så nära undersökningsobjektet, Mallarmé, att han fått kritiken att analysen blir lidande, utan avstånd blir hans text lika svårtydd som Mallarmés poesi.

”Att frilägga för ögat det poetiska verkets gåtfulla armatur” är Mallarmés definition av vår plan. Logik och sensibilitet är också, efter hans förslag, de bestämda polerna i vår forskning. De tillåter oss att med säkerhet stiga in i detta svårtillgängliga verk genom att i verkets sanna rörelse urskilja en sensibilitet i logiken och en logik i sensibiliteten.

Richard i Roland Lysells översättning

Jag vet inte, men finns det inte något mycket tilltalande i att underkasta sig författarmedvetandet? Att i sin läsning följa hans tänkandes logik – är inte det ett utmärkt sätt att förbli texten trogen i sin tolkning?

*

Bäst blir det kanske när symbolister får tala om symbolister. Här belgiske Verhaeren om Mallarmé:

Varför inte säga att en sonett av Mallarmé är ett palats helt gjort i gloriöst glas som får sitt ljus inte utifrån, utan inifrån? Symbolkonst, säkerligen, och synteskonst.

Ett sätt att säga något om det man egentligen inte kan tala om, genom liknelsen närmar sig Verhaeren något jag känner igen i Mallarmés diktning. Med ord om ord kan läsningen vidgas och det blir möjligt att uttala sig om en kvalité i texten man tidigare saknade begrepp för.

*

Ett glaspalats som lyses upp inifrån…