Kärleken var över. Jag var mätt när jag gick, plågades varken av hunger eller leda. Så jag fortsatte att gå utan att stanna upp. Jag kände hur trädets löv föll, jag hörde bullret från männen med motorsågarna, min bark rämnade, jag var naken, jag gick min väg. jag visste inte i vilken gestalt tomheten skulle tala till mig. När den kom, kände jag igen den. Den liknade dig.
ur Man kan inte hindra ett litet hjärta från att älska av Claire Castillon

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s