Ledighet

Fyller rummet med Pergolesis Stabat Mater dolorosa (jag har hört att detta är ett stycke man som sopran eller alt förr eller senare alltid kommer få framföra, så att säga populärt i konsertsammanhang. Kanske på gränsen till utslitet. För mina jungfruliga öron är det inte det, och det ger mig ännu de mest sublima rysningar av välbehag. Rösternas sammanvävning, den där enkelheten som gör barockmusiken att föredra framför… ja all annan musik. Det är egentligen omöjligt att beskriva med ord, men jag upplever det man kallar för barockmusik som glasklart, som ett klart vattendrag eller kristall. Framåt  mitten/slutet av 1700-talet inträder en konstlad kvalité (Mozart!) och framme i 1800-talet finner jag musiken och i synnerhet operans ljudvävar grumliga. Hellre än symfoniorkestern de ensamma rösterna och stråkarna.) och låter bli arbetet som väntar genom att skriva ändlösa små texter att lägga upp på Stasimon (detta det omöjliga i att tillåta sig ledigheten när det alltid finns saker att göra. Stressen i vetskapen att fler arbetsdagar väntar, att det som måste göras måste göras nu om det ska bli gjort. Skyldigheten man har mot andra, men främst sig själv att utföra arbetet. Sorgen som väntar om man misslyckas.) Kanske tillåter också dagarna ute på Drottningholm ett klänningsinköp senare under dagen, ett nytt nagellack (även om det senare tycks bortkastat efter nämnda kassatjänst i teaterns butik, av min stolthet, mina vackra naglar, finns ingenting kvar).

Advertisements

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s