Där hittar man en beskrivning som kan läsas som ett försvar för den fysiska boken och dess lockelser. Varför boken inte helt kan ersättas av läsplattor o dyl.

Hon vände upp händerna som till bön med den knubbiga volymen i ett stadigt grepp, förde den till ansiktet och öppnade den och slog igen den några gånger med tummarna så att luften sattes i rörelse och bokens andedräkt svepte mot henne. Hon Öppnade den igen, höll upp den mot näsan och andades in lukten av läder och nytt papper. Hon drog in den skarpa papperslukten som föreföll kraftigare och grövre tillsammans med lukten av kemikalier och djurhud, och sist av allt uppfattade hon det speciella doftstråket av någonting nytt. Doften av ny bok liknande ingenting annat. […] Hon öppnade aldrig fönstren till biblioteket av rädsla för att doften skulle försvinna, eller att lukten av ljus vår, kylig höst, iskall vinter eller stekhet sommar skulle tränga in och förenas med luften i biblioteket så att den underbara doften av ingrodd boklighet försvagades. Biblioteket hade blivit något av en levande varelse som hon hoppades bli oupplösligt förenad med.

3 reaktioner på ”Utläst: Till den skrivande kvinnans försvar

  1. Ett mycket fint stycke! Läsning som sinnlig/organisk upplevelse är absolut bättre än doftfria läsplattor om du frågar mig, även om man skulle kunna hävda att de senare är mer eteriska.

    Gillade du boken? Jag är ett stort fan av Diski, men jag tyckte att den var en aning seg (eller snarare; jag upplevde det som om hon pliktskrivit vissa delar utan s k ”inspiration”). Eller så är det bara så att jag har blivit bortskämd av hennes självbiografiska berättelser och att jag helt enkelt upplevde att det var ”för lite Jenny” i det hela.

    Fin blogg förresten!

  2. Tack!

    Jag hade inte läst Diski tidigare, så hon hade mig på ”bok med Montaigne”. För inte allt för länge sedan läste jag en kurs som bland annat behandlade om Essäerna, och flera av de stycken Diski tar upp var sådana som diskuterats under seminarierna, så jag kunde inte vara annat än förtjust.

    Däremot kan jag tycka att boken kanske led av något romaner som handlar om en historisk person ofta gör, av respekt för levnadsödet blir det 1. svårt att sålla och 2. kanske också svårt att ta ut svängarna riktigt. Jag tycker Till den skrivande kvinnans försvar löste det bra, men man anar ändå problematiken.

    En annan orsak till att jag uppskattade boken var lite oväntat den höga igenkänningsfaktorn. Dels hela fan girl-grejen som liksom blir roligare för att det utspelar sig på 1500-talet, men framför allt mötet med idolen. Jag riktigt ser mitt pretentiösa och överspända tonårsjag i samtal med något äldre killar i kategorin ”unga, svåra män”: ”Du skriver bra Hillevi, problemet är bara att du har dålig smak”. Att behöva slåss för en plats som ges dem med självklarhet… Jag tycker det gestaltas fint i Diskis roman.

    Sen kan litteraturvetaren hålla med om att vissa passager kanske var lite långsammare än andra, vissa trådar kanske för flyktigt behandlade (typ relationen matmor/tjänsteflicka) – men vilken bok har man inte invändningar emot när man funderar närmare på saken?

  3. Hihi. Jo, du har helt rätt att den nedlåtande manliga retoriken känns igen. Också jag har haft min beskärda del duster med något äldre, intellektuella män som jag har sett upp till (och där de i sin tur har klappat mig på huvudet). Det är inte lätt att vara ung och pretentiös och dessutom tjej.

    Jag har inte läst Montaigne, men har definitivt planerat att göra det någon gång, kanske i sommar där man kan slöläsa sådär skönt och långsamt på balkongen. Kan tänka mig att läsning av M kräver en viss eftertanke.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s