Bild från Noa Noa

Jag har varit ledig i två dagar nu, hade en mängd storstilade planer för vad jag skulle hinna med och göra. Nu i efterhand, när endast fem minuter återstår av den lediga dagen kan man konstatera att ledigheten till stor del gått åt att bara vila. Sovmorgnar, långa timmar utsträckt i soffan, långsamma promenader bortåt dalen… Jag gissar att det behövdes, att efter de spända premiärnerverna följer utmattning, tröghet i rörelser och tankar. Till operan tänker jag återkomma, även om det är en smula märkligt att skriva om en föreställning där man själv arbetar, på en teater man är förälskad i. Perspektivet blir inte fel, men kanske lite skevt – eget, om man så vill.

*

Idag var planen att köpa en gul kjol (den som synes ovan) men butiken hade den inte inne. Istället gick jag till ett antikvariat och hittade som genom ett lyckoslag Förlorade illusioner som jag tidigare bestämt skulle bli den här sommarens Balzac-läsning. Tillsammans med fyra andra klassiker lämnade jag antikvariatet och inhandlade lite nyheter på Akademibokhandeln där jag också noterade att en av förra årets största läsupplevelser, The Hare with the Amber Eyes, nu finns i svensk översättning. För de av er som ännu inte läst den återstår med andra ord inga anledningar att låta bli.

*

Igår, när jag var som tröttast, ägnade jag mig åt lättsinne, dvs hängav mig åt att äta Lindor-chokladkulor och läsa skvaller. Eftersom jag är tämligen ointresserad av samtiden fann jag denna lättsamma lektyr i den 250-sidiga volymen: Hovskvaller från Fontainebleau. Episoderna som förtäljs däri sträcker sig från Ludvig XIII:s styre till strax före den stora revolutionen, de är samlade av en Touchard-Lafosse i början av 1800-talet och som han kallade ”Krönikor från Oxögat”. Oxögat var alltså det förmak som låg utanför konungens stora audiensrum i Versailles, vari hovmän och andra förnäma herrar och statsmän samlades och, givetvis, skvallrade en del. Sitt namn fick rummet av det ovala fönster genom vilket ”det fick sin dager”. Bland annat fick jag mig en förtjusande anekdot till livs som berättade om hur kardinal Richelieu, iförd commedia dell’arte-dräkt dansade sarabande för den franske kungens gemål, Anna av Österrike (vi kommer få anledning att återkomma till denna episod i senare inlägg, det försäkrar jag). Förtjust blir jag också i bokens förord där de korta texterna förklaras vara följande, (man tar sig poetiska friheter!):

Dessa krönikor ha den egendomligheten, att de äro på en gång uppdiktade och historiskt sanna. Förklaringen är följande:

De äro strängt historiska, därför att de till bakgrund ha den miljö, de händelser och de personligheter, som den tidens krönikörer, memoarskrivare, brevskrivare och diktare sammanställt åt oss – dokument, som tjäna till grundval åt våra moderna historieforskare. Tochard-Lafosse uppfinner sålunda absolut ingenting.

De äro diktade, ty på denna väv har Oxögat anbragt sinnrika broderier; det har flätat in sannolika dialoger och förstärkt dem en del roande dramatiska effekter. Det har med några kraftigare penseldrag markerat de porträtt, som förefallit något matta och färglösa i konturerna. Bakgrunden står orörlig och fast, men fantasien har ritat upp sina arabesker därpå.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s