Kråkspark?

Sedan jag har linser lite oftare har jag dessvärre upptäckt att det kring mina ögon uppstått något som jag nog måste kalla ganska distinkta kråksparkar. Med tre år och en månad kvar till mitt trettionde år är det kanske dags att redan nu investera i en bra ögonkräm? Har läsarskaran något tips?

Annonser

Om Belgien

Det är egentligen lustigt att jag som är till hälften belgare, jag vars ögon fylls av tårar och ädla fosterlandskänslor när jag hör Brel sjunga Marieke eller Mon plat pays, i och med översättning av Arma Belgien plötsligt finner mig som i förtroende ta emot främlingars antipati mot mitt lilla land, att jag förväntas förklara Belgiens alla fel. Som om det i första hand var förkastelsen av Belgien som fått mig att intressera mig för verket, och inte att det var ett till svenska hittills oöversatt verk av Baudelaire. (Att jag hittade Pauvre Belgique från första början berodde faktiskt att jag av olika anledningar sysselsatte mig med 1860-talets Belgien och då upptäckte att poeten uppehållit sig i Bryssel under just den tid jag intresserade mig för. När jag sedan sökte mer upplysningar om denna två år långa vistelse upptäckte jag att den resulterat i ett oavslutat verk – ur vilket jag översatte en liten del för tidskriften Aorta och som jag nu haft glädjen att översätta i sin helhet för Alastor Press.) Synnerligen märkligt blir det när partierna om Belgiens kvinnor lyfts fram, texten i sig har jag inget problem med (även om upplevelsen att översätta var lite tudelad, känslan av: det är ju min mamma, min mormor, mina mostrar och kusiner du talar om Charles!) en annan sak är det när den moderne läsaren citerar orden jag klätt i svensk språkdräkt, underförstått: så är det!

Belgien är på många sätt ett märkligt land, inte minst politiskt. I en handbok för affärsman där olika länders särdrag listas och kommenteras för att överbrygga kulturskillnader och förbereda affärsmannen för möten och förhandlingar understryks att belgaren i första hans präglas av landets splittring. Att tala om en belgisk identitet blir således svårt, i första hand är han präglad av konflikt. Belgien som vi känner det blev en nation först 1830, det Belgien vi möter i Arma Belgien är således blott 30 år gammalt och den som intressera sig för landets historia och hur det blev som det blev har stort nöje av att läsa de artiklar Baudelaire klippt ut. Grunden läggs där för de konflikter vi ser än idag. Men framför allt handlar Arma Belgien inte om Belgien utan om poetens samtids alla brister, tacksamt exemplifierade i Belgien. Baudelaire understryker själv hur detta bara är en övning innan han kommer vända sig mot Frankrike. Missar man inte poängen lite om man idag läser Baudelaires ord och tillåter sig ett gott skratt på det moderna Belgiens bekostnad? Istället rekommenderar jag en läsning där man förvisso kan skratta åt Baudelaires oförsonliga attacker på de stackars belgarna, men med viss självkritik – i de skisser poeten håller upp, skönjer man inte vår egen samtids drag? Och svensken som skrattar åt lilleputtsnationen Belgien som tror sig störst i Europa, han bör kanske tänka efter en gång till.

 

Chéri

På tal om filmen Chéri gick den för ett tag sedan på TV. Jag har sett den förut och även om handlingen inte känns riktig angelägen är den här filmen så fantastiskt fin. Varje bild som en sekelskifteslitografi. Och jag slås av att det är ganska sällan man ser art nouveau (såväl arkitektur som kläder) på film. Även om det är la belle époque och fin de siècle är det sällan den estetiken som dominerar. En fröjd att se en hel film där den är helt genomgående.

 

 

Jag har faktiskt läst boken av Colette som filmen är baserad på. Colette kom jag först i kontakt med när jag som liten lånade ALLA böcker det lokala biblioteket i Ljungskile (och sedan, när jag blev något större, även dem på skolbiblioteket och på stadsbiblioteket i Uddevalla) om katter. Dessa böcker lästes sedan minutiöst från pärm till pärm och där var Colette i egenskap av kattälskare ett återkommande namn. Jag var nog lite för liten för hennes böcker och de lämnade inga större spår i mitt minne. Inte bara planerar jag att läsa om Colette, men jag är också sugen på att läsa hennes liv, till exempel i den här boken:

 

Annan bok jag också är sugen på:

Förlorade illusioner och klassresenärer

Det är sommar och som vanligt återvänder jag till gamla favoriter. Varje sommar ser jag till att läsa lite Balzac – en författare jag upptäckte relativt sent. Balzac är rolig och fruktansvärd. Den som för ett ögonblick inbillar sig att saker och ting var bättre förr kan snabbt botas från sina villfarelser genom läsningen av en Balzac-volym eller två. Det finns idealister, men dessa belönas icke, det är girigheten och egennyttan som styr. Det var så i 1836, så är det nu och inget tyder på att framtiden har något annat att erbjuda. Stundom kan jag tänka mig att Balzac kan upplevas som lite långrandig och att författaren prioriterar lite märkligt: scenen där den ljuva Coralie dör avhandlas på en halv sida medan en processkostnad uträknas på två sidor och vi får också följa en förfalskad växels resa i landsorten och Paris. För att inte tala om Förlorade illusioners inledande redogörelse för det tidiga 1800-talets tryckeriväsen. För den moderne läsaren återstår att läsa sådana stycken lite kursivt och i sitt inre måla upp de gester och händelser författaren beskriver mer flyktigt. Framför allt är Balzac rolig, klarsynt och skoningslös mot sina egna karaktärer och i sin samhällskritik.

(Jag tänker mig att Lucien ser lite ut som Rupert Friend i filmen Chéri, fast blond.)

Det har säkert skrivits hyllmeter om 1800-talets sociala rörlighet och hur den löper som ett genomgående tema i seklets litteratur. Det ligger något allmänmänskligt över det, och på något sätt finner jag skildringen av Lucien de Rubemprés uppgång och sedermera fall mer rörande än skildringen av hans ärliga men fattiga svågers och systers umbäranden. Lucien har genomgående ofta sig själv att skylla för sina olyckor, men hans tillkortakommanden bottnar delvis i hans brist på erfarenhet och att han är obekant med de sociala koder som gäller och den logik som råder i samhällets övre skikt. Vilket torde vara själva kärnan i alla klassresenärers osäkerhet. Sammanfattat i den kanske uppenbara satsen: man kan inte veta det man inte vet, kort sagt, bara genom att känna till felen kan du också undvika. Misstanken om att man kan göra sig skyldig till något oförlåtligt, att marken när som helst kan ge vika för ens fötter så att man faller tillbaka ner i den grop man lyckats kravla sig upp ur – är det inte klassresenärens ständiga skräck?

*

Om man hoppar till 1980-talet och färdas över kanalen till England och London hamnar man kanske i Alan Hollinghursts Skönhetens linje som jag äntligen kom mig för att läsa tidigare i sommar. Den var precis så bra som alla sagt, här ett (något atypiskt) utdrag just på tal om klassresenärer:

Tjänstefolkets trappa låg bredvid huvudtrappan, åtskilda bara av en vägg, men vilken skillnad det var mellan dem: den smala baktrappan, farligt ledstångslös och snävt krökt i ett djupt, grått trapphus i det kulna ljuset från ett takfönster, varje steg nednött till en djup sänka, medan den stora svepande huvudtrappan, ett underverk av utkragningar med trapplopp som delade sig och förenades på nytt, hyste porträtt av furstebiskopar och hade sädesax på gjutjärnsräckena som vibrerade med vart steg. Detta var äntligen prakt, stegrad fröjd, och i varje krök fanns små dörrar som låg i liv med träpanelerna och som manövrerades med pedaler under furstebiskoparnas högklackade och rosettprydda skor. Dörrarna gav tillträde till baktrappan och dess lömska dunkel. Så snabbt och omärkligt man tog sig från den ena trappan till den andra, efter den stolta vita kaninen, en välkänd porrstjärna som hade gått på Harrow och hade en slutmuskel som blinkade med klockor klämtade, folksamlingar mumlade och duvor flaxade kring vindskupefönstren, allt medan Nick vaknade och vände på sig i sitt eget lilla rum igen, i hemmets bekväma antiklimax.

När man tänker på det  skulle Lucien ju eventuellt också kunna se ut lite som Dan Stevens som spelar Nick Guest i filmatiseringen av Skönhetens linje.