Augustivärmen när jag gick in till staden häromdagen, så kvav och tryckande. Om man hoppats det skulle varit bättre i skogen, att man under lövverken skulle få uppleva lite svalka – ja då hade man fel. Lika kvävande där, sensommargrönskan ymnig och på något sätt påträngande. Känslan av att allt var övermoget på gränsen till att övergå i förfall. Den påtagliga mängden insekter, surret när de passerade örat deras trevande, spretande ben över bar hud. Den onaturliga stillheten i skogen, ljuden som förstärktes av tystnaden. En kvist som knäcktes, rasslandet i ett snår, sparvarnas vingslag när de plötsligt flög upp från marken. Och framför allt, de dova dunsarna man till en början inte lade märke till. Duns, duns, duns. Som om skalbaggarna i träden släppte taget om blad och kvistar, lät sig falla till marken.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s