Fragment

Häromdagen när skrivsuget var som värst, tog jag mig för att skriva en novell. Jag kom dock inte på vad skriva, och det jag till slut lyckades få ur mig var långt ifrån en novell, utan mer av ett prosafragment. Hursomhelst, såhär blev det:

Bohusläns klippor; grått som möter grått, möter mera grått. Strandkanten, horisonten förloras i allt det gråa. Första frosten kom i natt, barfota är sanden kall och fuktig. Förlorat allt det sommarmjuka, fukten gör den tung av väta. Härifrån är steget till cementen inte långt, kunde man tänka, och ändå vickar jag lite på tårna. Ryser av ljudet som mer är en känsla, den av nagel mot sand. Och luften är klar, som den är tidiga höstdagar. Skär genom tankarna, jag lägger dem i trasor på den övergivna stranden. Tänder en cigarett och skingrar lite klarhet med rökens gift. Betraktar strumpan som ligger där på klippan, väntar på att mina fötter ska pröva vattnet, befria sig från allt de sandiga som klibbar, skaver. Löften om salt och kyla, jag väljer gräsets fukt istället. En värld av gråhet och av leda, bara cigarettens glöd och sönderkyssta läppar att lysa upp det hela. Från havet vind och saltstänk, de lägger sig över min panna, kinder, haka. Lämna mig i solen och jag smälter bort, samla saltet som ej kan dunsta? Eller skrapa det från min hud i detta nu, va? om du var här, du skulle varsamt samla all min sälta med din tunga. Vänder mig mot havet, skriker? Nej, suckar: jag dricker all din väta.

Kadavret

Jag finner det lustigt att det alltid är Baudelaires dikt Une charogne (på svenska: Kadavret) som folk minns ur författarens produktion. Att just dessa diktrader är så omskakande att de bilder de frammanat lever kvar i medvetandet genom minneslagren som ackumulerats sedan den dag på högstadiet eller kanske gymnasiet.

*

Minns ni, min älskade, synen vi såg

i sommarens milda ljus

denna morgon: ett skändligt kadaver som låg

på skogsstigens bädd av grus?

Med lyfta ben som en kvinna i brunst

och svettandes gift som en sjuk

utbjöd det fräckt sin av febrig dunst

stinna, obscena buk.

[—]

Ja, detta, min drottning, väntar er

då ni biktat och blivit smord

och lagts under gräs och blommor som ler

att bland knotor multna till jord.

Säg åt masken då, när dess kyss er förött,

att formen, allt det som var

av himmelsk ursprung i upplöst kött

skall evigt hos mig leva kvar!

i Ingvar Björkessons översättning

*

Målningen är gjord av den franske konstnären Gustav-Adolf Mossa. En symbolist som målade en mängd tavlor och bilder – många inspirerade av författare som Baudelaire – men vars verk upptäcktes först efter hans död.

Skriva

Märkligt detta att så att säga befinna sig mellan större skrivprojekt. Texten jag på lediga stunder sysslat med blev klar, kräver ett par genomläsningar och lite korrektur men är sedan, helt klar. Problemet nu: vad göra av tankarna i sysslolösa stunder? Inget att fästa dem vid, inget att fylla dem med. Rastlösheten är det avgörande symptomet. Alldeles oavsett den eventuella förmågan är detta det slutgiltiga beviset: jag är smittad. Hur det än blir med allt det andra kommer orden tvinga sin väg till pappret; en sista vila i byrålådan eller ut att möta världen: oväsentligt.

Azorno

Jag blir ständigt lika förvånad hur bra jag kan tycka om modernistiska verk. Att jag länge avfärdade sådana som Woolf och Joyce – kanske för att jag ogillade efterträdarna? – och när jag väl satte mig med deras böcker upptäckte att de inte alls var speciellt långtråkiga. Kanske stöttes jag av dagens synsätt där man såväl estetiskt som moraliskt sympatiserar med modernismen och förkastar allt innan som förlegat och förkastligt. Går man till själva verken är de dock inte i konflikt med traditionen, de är en lek med den. Och just lekfullheten, med språk, med berättarperspektiv etc. är det som lockar mest med modernismen.

*

På tal om poeter som skriver annat än poesi, och på tal om modernister, läste jag för ett tag sedan Inger Christensens Azorno. Christensen mötte jag första gången på litteraturvetenskapen där vi läste Fjärilsdalen, jag var i vanlig ordning kritisk mot något skrivet efter första världskriget och vid det laget ingen van poesiläsare – men inför Fjärilsdalen kunde jag inte annat än kapitulera. Den intrikata kompositionen, omtagningarna – allt detta återfinns också i Azorno. Romanen kräver en diktläsare, som är redo att ge upp de vanliga prosakonventionerna. Christensen släpper ned dig i en cirkelformad labyrint, där du går från sektion till sektion för att till sist få en överblick över hela strukturen och till sist försöka producera en övergripande tolkning. Återigen: parallellen till sonettkransen, välj att stiga in i den enskilda sonetten, tjusas av dess skönhet, eller ta steget tillbaka och se på hela kransen och börja lägga tolkningspusslet och se hur bitarna påverkar varandra. Och då har vi inte sagt något om musikaliteten ännu, det återkommande bildspråket (ljuset, regnet, färgen grön etc.), fint översatt av Marie Silkeberg (också hon poet). Det är enkelt att läsa och samtidigt svårt, man går vilse – men det är behagligt, inget är onödigt eller tillkrånglat. Den där känslan av att det inte är den absolute förståelsen som är målet.

*

Jag tog av mig min kimono och gick fram till fönstret. Växterna lade sig över mina axlar som vore de en förlängning av mitt hår. Det fanns inget att se. Jag menar ingen att se. Ingen att höra. Sjön var djup och blank, precis som himlen var djup och blank. Och bergen på andra sidan, som speglade sig i sjön, så att himlen inte fick plats att spegla sig i den, i alla fall inte härifrån, från andra sidan sett, bergen var djupa och blanka.

Jag vände mig om och såg hur de speglade sig i spegeln över mitt toalettbord, så att jag mot denna djupa och blanka bakgrund kunde sitta och se in i mina egna djupa och blanka ögon.

Jubileum

För 7 år sedan, den 14 oktober 2005, började jag skriva den här bloggen. Allt var annorlunda, bakgrunden svart och texten rosa. Det har alltid varit lite si och så med inläggens regelbundenhet, men när man nu ser bakåt, ändå: en jämn ström. Man rör sig i arkivet och läser vad som blir en berättelse om den jag varit, om hur jag blev den jag är idag. Det finns det allra första; det när jag skrivit mina första 50 000 ord roman; jag skrev när min katt Lucifer dog; och sju år senare när Celine fick somna in; och jag skrev den viktiga sommaren 2008 där jag till sist hittade balans i tillvaron (och en matematiker)… De personliga milstolparna som satt sina spår såväl i bloggen som i mig, naturligtvis är det de som känns mest för mig. Men sen finns ju de mer allmängiltiga inläggen som det om Rossettis wombat; eller Stasimons genom tiderna mest lästa inlägg som egentligen var en övning i skolastik; och vid ett flertal tillfällen har bläckfiskar förekommit på bloggen, bäst tycker jag om den här. Åh, det finns massor för den som har lust att botanisera, detta är blott ett litet urval av de som jag kom att tänka på nu när jag tänker bakåt i Stasimons historia (andra minnesvärda: demonduvan i Paris, när jag klippte mig och förlovningen!) Tack alla ni som varit med mig, läst och reflekterat – jag hoppas ni vill fortsätta ännu en bit på den här resan med mig och Stasimon.