En av de finaste böcker jag läst under sommaren är Nina Burtons essäbok Flodernas bok. Tidigare i år läste jag också Durs Grünbeins Atlantis barer, även de essäer, och jag slås av hur behagligt det är när poeter skriver essäer. Att läsa i Montaignes genre är för övrigt bland det nyttigaste jag kan utsätta min hjärnas litterära centrum för, aldrig blir jag så inspirerad, så stimulerad, som i läsningen av essäer. Skönlitteraturen sätter känslorna i svall och det är ju såklart alldeles utmärkt det med, men när jag läser essän sås frön till egna texter, ingen jordmån är såsom den kulturhistoriska utvikningen förutom kanske den personliga filosofiska reflektionen.

 *

Nå, så Flodernas bok, ”en reseskildring” läste jag någonstans. Och visst, vi följer Burtons fysiska resa längs Europas flöden – det väcker reslusten, jag vill se platserna med egna ögon. I det avseendet är litteraturen otillräcklig, jag påminns om alpluften jag en gång andades som liten, jag återupplever den inte. Den egna upplevelsens byggstenar ser annorlunda ut, jag vet att platsen skulle väcka andra associationsbanor än dem Burton leder mig in i. Men vilka associationsbanor det är sedan, floderna, platserna i kulturhistorien och deras plats i poetens personliga erfarenhet. Det är kunnigt och insiktsfullt. De mer svepande, lärda utvikningarna samsas med detaljer och ögonblicksbilder. Jag har ingenting att tillägga, kan bara uppmana: läs själva!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s