Jag blir ständigt lika förvånad hur bra jag kan tycka om modernistiska verk. Att jag länge avfärdade sådana som Woolf och Joyce – kanske för att jag ogillade efterträdarna? – och när jag väl satte mig med deras böcker upptäckte att de inte alls var speciellt långtråkiga. Kanske stöttes jag av dagens synsätt där man såväl estetiskt som moraliskt sympatiserar med modernismen och förkastar allt innan som förlegat och förkastligt. Går man till själva verken är de dock inte i konflikt med traditionen, de är en lek med den. Och just lekfullheten, med språk, med berättarperspektiv etc. är det som lockar mest med modernismen.

*

På tal om poeter som skriver annat än poesi, och på tal om modernister, läste jag för ett tag sedan Inger Christensens Azorno. Christensen mötte jag första gången på litteraturvetenskapen där vi läste Fjärilsdalen, jag var i vanlig ordning kritisk mot något skrivet efter första världskriget och vid det laget ingen van poesiläsare – men inför Fjärilsdalen kunde jag inte annat än kapitulera. Den intrikata kompositionen, omtagningarna – allt detta återfinns också i Azorno. Romanen kräver en diktläsare, som är redo att ge upp de vanliga prosakonventionerna. Christensen släpper ned dig i en cirkelformad labyrint, där du går från sektion till sektion för att till sist få en överblick över hela strukturen och till sist försöka producera en övergripande tolkning. Återigen: parallellen till sonettkransen, välj att stiga in i den enskilda sonetten, tjusas av dess skönhet, eller ta steget tillbaka och se på hela kransen och börja lägga tolkningspusslet och se hur bitarna påverkar varandra. Och då har vi inte sagt något om musikaliteten ännu, det återkommande bildspråket (ljuset, regnet, färgen grön etc.), fint översatt av Marie Silkeberg (också hon poet). Det är enkelt att läsa och samtidigt svårt, man går vilse – men det är behagligt, inget är onödigt eller tillkrånglat. Den där känslan av att det inte är den absolute förståelsen som är målet.

*

Jag tog av mig min kimono och gick fram till fönstret. Växterna lade sig över mina axlar som vore de en förlängning av mitt hår. Det fanns inget att se. Jag menar ingen att se. Ingen att höra. Sjön var djup och blank, precis som himlen var djup och blank. Och bergen på andra sidan, som speglade sig i sjön, så att himlen inte fick plats att spegla sig i den, i alla fall inte härifrån, från andra sidan sett, bergen var djupa och blanka.

Jag vände mig om och såg hur de speglade sig i spegeln över mitt toalettbord, så att jag mot denna djupa och blanka bakgrund kunde sitta och se in i mina egna djupa och blanka ögon.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s