Häromdagen när skrivsuget var som värst, tog jag mig för att skriva en novell. Jag kom dock inte på vad skriva, och det jag till slut lyckades få ur mig var långt ifrån en novell, utan mer av ett prosafragment. Hursomhelst, såhär blev det:

Bohusläns klippor; grått som möter grått, möter mera grått. Strandkanten, horisonten förloras i allt det gråa. Första frosten kom i natt, barfota är sanden kall och fuktig. Förlorat allt det sommarmjuka, fukten gör den tung av väta. Härifrån är steget till cementen inte långt, kunde man tänka, och ändå vickar jag lite på tårna. Ryser av ljudet som mer är en känsla, den av nagel mot sand. Och luften är klar, som den är tidiga höstdagar. Skär genom tankarna, jag lägger dem i trasor på den övergivna stranden. Tänder en cigarett och skingrar lite klarhet med rökens gift. Betraktar strumpan som ligger där på klippan, väntar på att mina fötter ska pröva vattnet, befria sig från allt de sandiga som klibbar, skaver. Löften om salt och kyla, jag väljer gräsets fukt istället. En värld av gråhet och av leda, bara cigarettens glöd och sönderkyssta läppar att lysa upp det hela. Från havet vind och saltstänk, de lägger sig över min panna, kinder, haka. Lämna mig i solen och jag smälter bort, samla saltet som ej kan dunsta? Eller skrapa det från min hud i detta nu, va? om du var här, du skulle varsamt samla all min sälta med din tunga. Vänder mig mot havet, skriker? Nej, suckar: jag dricker all din väta.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s