Mitt platta land

 

Annonser

”På fritiden läser eleverna ofta digitala och känslomässiga texter medan de i skolan läser klassiska och skriftspråkliga texter.”

Här läser Bernur (det är ett tag sedan nu, jag såg ett inslag där det talades om sociala medier och nu minns jag inte den exakta ordlydelsen, men poängen var att vissa saker kunde vara intressanta att lyfta upp inte direkt utan efter en längre tid, exemplet som gavs var en hel vecka, tänk er kära läsare, en HEL vecka!) en rapport skolinspektionen. Jag låter  läsaren själv ta del av de inte alltför upplyftande citaten, men vill också göra en liten kommentar. Sedan jag läste nämnda inlägg har jag noterat att det här och var på internätets stora väv finns diverse ”klassbloggar” där antingen eleverna förväntas delta eller där lärare rapporterar från klassrumsgolvet (ibland även med bilder). Förutom att jag alltid tyckt att det är lite bakvänt att lära eleverna det de redan tillgodogör sig privat, framför allt är det en tråkig inställning till unga människors förmåga att ta till sig saker som ligger utanför den direkta bekvämlighetssfären – så kan jag inte hjälpa att tycka att det är lite märkligt att man istället för att diskutera det djupt problematiska i att leva sitt liv på nätet, synligt för alla som kan hantera en sökmotor, helt till synes oreflekterat publicera skolarbetet på nätet. Man undrar hur frivillig närvaron på den gemensamma bloggen är för den enskilda eleven, samt om dagisbarnens föräldrar tillfrågats innan deras bilder publiceras… Inget av detta är lösenordsskyddat utan ligger uppe helt synligt (annars hade jag inte kunnat hitta det, eller hur?) Jag får känslan av att vuxenvärlden i det här fallet nästan snubblar över sig själv för att visa sig hipp och modern, försöker tillgodogöra sig en värld den inte helt förstår. En värld som eleverna i sin tur kanske är mer bekanta med, men som de i egenskap av barn inte riktigt kan förutse konsekvenserna av. Det som väl lagts upp på internet blir kvar där, och därför kanske man ska tänka både en och två gånger innan man lägger upp något. En insikt som är svår att ha när man går i sjuan, men som man som vuxen borde ha i beaktande.

*

Det finns liksom ständigt ett slags dubbel retorik här, man talar om att respektera ”elevernas egna kompetenser” men genom att göra så diskvalificerar man dem från att kunna tillägna sig något utöver det. Ibland undrar jag om man helt enkelt inte ser värdet i det? Eleverna läser bloggar, låt oss lära dem att göra det bättre och kanske på ett kritiskt sätt. Eleverna läser inte Dostojevskij, varför i hela friden ska vi lära dem det?

*

Till sist, och här måste jag tala utifrån erfarenheter, så undrar jag om det inta kan sägas finnas olika bekräftelsesystem i skolan. Det finns det som uppstår i elevgruppen och det finns det som lärarna upprätthåller. Förenklat sett, du kan vara populär bland kompisarna eller du kan vara bra på att plugga (läsaren kan här gissa vilken kategori undertecknad tillhörde) och båda skänker eleven bekräftelse. Att närma undervisningen till elevernas egna kompetenser, är det inte delvis att underminera det här andra bekräftelsesystemet? Sociala medier är just sociala, och under de där tonårsåren måste jag erkänna att det inte var något jag hade högsta betyg i. Men det gjorde ingenting (eller i alla fall: det gjorde lite mindre), för jag fick alltid högsta betyg på mina uppsatser om Dostojevskij.

The Woman in Black

På flygplatsen inser jag panikartat att boken i handbagaget inte kommer att räcka.  Overksamhet i flygplanets begränsade utrymme leder inte sällan till en mild klaustrofobi hos mig så jag stannar till vid första bästa pocketshop där Susan Hills The Woman in Black inhandlas av enkla anledningen att jag just läst om den på en bokblogg. Det och att formatet lockade, den räckte exakt väntetid vid gate + flygtid = klar när vi gick in för landning vid Zaventem ovan det upplysta och glittrande Belgien.

Det är inte första gången jag läste om The Woman in Black när jag läste det där inlägget på bokbloggen, det är en titel som brukar återkomma i sådana sammanhang. Och framför allt brukar bokbloggarna med emfas understryka hur läskig den här boken är. Det var kanske olyckligt att gå in med förväntningen att blir riktigt skrämd bortom alla sans och reson. Jämfört med annat jag läst infann sig inte den där totala obehagskänslan, det där riktigt skrämmande. Om jag inte hade haft de allt för högt uppskruvade förväntningarna hade jag säkerligen inte känt det där stygnet av besvikelse. Eller besvikelse, ordet är för starkt, snarare: känslan av att: ”det här var ju inte så farligt” tillsammans med väntan på de verkligt skrämmande passagerna. (Man skulle kunna argumentera att bästa förutsättningarna för den här sortens läsning kanske inte är en dånande flygkabin, utan snarare en mörk höstkväll, en varm filt och en kopp te samt en ordentlig höststorm utanför fönstren, förslagsvis i ensamhet utan maka/make/förälder att söka trygghet hos?)

*

(Läsaren vill veta vad som skrämmer mig när en gammal hederlig spökhistoria uppenbarligen inte gör det? Tja. Det jag först kommer att tänka på är faktiskt Dennis Lehanes Patient 67, jag kan fortfarande se de där flytande vedbitarna, sedan: insikten när sammanhangen uppenbaras. Det kanske bevisar att vad som berör, skakar om, oroar är något slumpartad. Beror på boken, men också din dagsform. Den där Patient 67 (som jag förstår var en bok som ”alla” läste ett tag) rubbade mig totalt, och det var bilden av de där snurrande vedbitarna som gjorde det.)

*

Nå, så The Woman in Black var kanske inte en bok som skrämde mig eller fyllde mig med obehag. Däremot fann jag den mycket stämningsfull och framför allt vacker. Och jag lärde mig ett nytt favoritord: estuary (estuarium på svenska). Wikipedia förtydligar:

”Ett estuarium är ett vattenområde delvis omgivet av land, där sötvatten gradvis blandas upp med saltvatten till bräckt vatten, så att det bildas en salinitetsgradient: varierande grad av bräckt vatten. […] Estuariet är en randzon, som ställer stora krav på djur och växter, då dessa måste tåla stora variationer i saliniteten. Estuarier återfinns oftast där floder och andra vattendrag mynnar ut i havet. På sådana ställen karakteriseras estuarierna även av varierande vattennivåer på grund av tidvatten eller vindar, vilket ställer ytterligare krav på estuariernas organismer.”

 *

 Det jag i första hand tar med mig från boken är miljöskildringarna och färgskalan om man kan tala om en sådan. Det vattniga och urblekta, som ett fotografi med för mättade toner. Det finns en lätthet i allt, en konsekvens i bilderna – dimman är fuktig och flyktig. Allt är fuktigt och salt – kargt och vackert. Detta blir så mycket tydligare när de står i kontrast mot den osunda miljön i London:

It was a yellow fog, a filthy, evil-smelling fog, a fog that choked and blinded, smeared and stained. […] Sounds were deadened, shapes blurred. It was a fog that had come three days before, and did not seem inclined to go away and it had, I suppose, the quality of all such fogs – it was menacing and sinister, disguising the familiar world and confusing the people in it…[.]

Ja, det råder ju knappast någon tvekan om att det är spökhistoria vi befinner oss i, redan här, innan vi ens kommit iväg från London känns stämningen minst sagt hotfull, men det blir så mycket intressantare när hemskheterna som sker ställs mot – inte Londons gula och ohälsosamma dimma, inte heller vindpinade och regniga hedar, inte ett viktorianskt kråkslott – utan mot estuariet med sällsamma skönhet. Lyssna här bara:

But, gradually, soil gave way to rough grass and I began to see dykes and ditches filled with water, and then we were approaching the marshes themselves. They lay silent, still and shining under the November sky, and they seemed to stretch in every direction, as far as I could see, and to merge without a break into the waters of the estuary, and the line of the horizon.

My head reeles at the sheer and startling beauty, the wide, bare openness of it. The sense of space, the vastness of the sky above and on either side made my heart race. I would have travelled a thousand miles to see this. I had never imagined such a place.

Slutsatsen: du kanske, liksom mig, inte finner The Woman in Black är kanske inte fullt så skrämmande som bokbloggarna menar, men alldeles oavsett detta väl värd att läsa.

Vällustdöden

”Ja! Men jag har smakat alla köttets njutningar. Begriper du det, din dåre! Det återstod mig bara att försöka veta om det i förgiftningens plågor, om det i en kvinnas dödsångest som blandades med min egen dödsångest fanns någon möjlig extas!.. Den är ohygglig! Märker du det? som du ser! Jag dör i vällustraseri, i smärtans ursinne… jag kan inte mer… ack!…”

Med ett långdraget skri som bröt sig fram ur brösthålans djup, föll den fasansfulla furien död över sitt offers lik.

I somras läste jag Alfred de Mussets Bekännelser av ett seklets barn. När jag sedan hittade hans Gamiani (utgiven i förlaget Vertigos serie Erotiska klassiker) på bokmässan tycktes det på något sätt lämpligt att fortsätta Musset-läsningen. När jag så kommer till slutscenen (citerad här ovan) väcker det ett slumrande minne, har jag inte läst något som avslutas på liknande sätt? Och som dessutom är skrivet under samma tid (Gamiani utkom 1833)? Den senare frågan är intressant såtillvida att just romantiken inte är en speciellt erotiskt orienterad epok, som Carl-Michael Edenborg skriver i sitt efterord till Gamiani:

Romantiken är en av de svagaste pornografiska perioderna i litteraturen. Trots epokens besatthet av känslan, kärleken och erotiken tycks den sexuella handlingen för dem romantiska sensibiliteten ha framstått som något omöjligt, något som skulle ligga utanför. […] men i allmänhet hölls könsdelarnas lek på armslängds avstånd, medan de stora författarna i upplysningens tidevarv tvärtom hade älskat det fräcka skämtet.

En snabb rekapitulation bland romantikens författargärningar låter mig inte annat instämma i bilden som här tecknas av epoken (vidare, hade de funnits fler pornografiska verk av kvalité hade Edenborg säkerligen hittat dem och inte omöjligen gett ut dem vid det här laget). Om man ska spekulera i orsakerna härtill skulle jag nog dels understryka romantikens högtidliga och i viss mån cerebrala karaktär, under 1700-talet kunde filosofin liera sig med det pornografiska och texterna uttrycka förbjudna tankar av alla sorter. I den romantiska rörelsen blir idealet snarare en syntes mellan filosofi, vetenskap och poesi. Även om naturen, det naiva, primitiva och framförallt det intuitiva spelar en central roll inom romantiken finns också tanken om att människan kan höja sig själv, vända sig från det jordiska mot det himmelska (i sann, nyplatonsk anda). Naturen och de jordiska blir då kanske främst intressant som möjliga analogier för det själsliga. Coleridge liknar naturen vid en bok, redo att tydas och läsas. Det mänskliga medvetandet är en kompass och för henne kan tillvarons essens uppenbaras inte minst i det att hon är en skapande varelse, vilket ger henne insikter i det gudomliga självt.

Nå, så närmare efterforskningar visar dock att boken jag tänker på, La Diligence de Lyon, utgavs så sent som 1882, men av den franska romantikens centralfigur Victor Hugos sekreterare, cykelentusiasten Richard Lesclide, varför jag sammankopplade verket med den romantiska rörelsen. (Jag måste också erkänna att jag blir nyfiken på hans Voyage autour de ma maîtresse som utkom 1851). Även om Lesclide inte är en fullfjädrad romantiker kan det ändå vara av intresse att titta närmare på verket. För i likhet med romantikerna, och trots att det är en roman om jakten på en specifik sexställning, förekommer förvånande få erotiska situationer (inte bara färre men därtill betydligt beskedligare än det man finner i Gamiani).

I La Diligence de Lyon stöter den engelske lorden Algerton på en berusad kvinna som ber honom om några franc, själv mycket berusad, vägrar han och knuffar ned henne i rännstenen. Desperat erbjuder kvinnan då att för 100 franc ge honom en ”diligens från Lyon”. Lorden vägrar och lämnar kvinnan på gatan. När han nyktrat till dagen efter blir han dock nyfiken på vad denna ”diligens från Lyon” kan innebära – tillsammans med berättaren ger han sig av på en resa från gator till bordeller i Paris och Schweiz, men ingen tycks känna till, eller kanske vill kännas vid, ”diligensen”…

[…] hertiginna; lorden är ett barn, jag skulle säga nästan en galning, och ni ensam kan ge honom förnuftet åter…

Gemensamt för lorden och grevinnan Gamianis Fanny är att deras naivitet understryks. De dras ofrivilligt mot dem som blir deras öde. I Fannys fall har hennes ungdoms oskuldsfullhet korrumperats, ”förgäves försökte hon bekämpa begäret, men härigenom blev det bara ännu starkare”. Den mondäne lord Algerton blir genom sin fixa idé reducerat till ett barn, hans handlingar är inte längre förnuftsstyrda, och han får våldsamma vredesutbrott när han gång på gång förnekas det han söker.

Till slut finner han ändå åter kvinnan som visar sig vara hertiginna och ungdomsvän till berättaren. Hon lovar att inviga Algerton i ”diligensens mysterium”, men ber berättaren att gå. Denne återvänder senare under kvällen till hertiginnans hus och finner både henne och lorden döda:

I en madrasserad sal, planerad som en teater eller som en kemists kammare, och möblerad med märkliga föremål, urskilde vi – på kuddar i oordning, bleka, orörliga och som slagna av blixten – utsträckta och medvetslösa, lord Algerton och hertiginnan Sylvie… […] En läkare framträdde; man beredde honom plats; han skakade på huvudet.

                      – Döda, sade han.

Vari diligensens hemlighet bestod får läsare sålunda aldrig veta. Sylvie antyder dess faror för berättaren i ett tidigare samtal: ”vet ni vad ni ber om? Är ni säker på att den hemlighet ni roar er med inte kräver mitt blod, min själ?” Vidare tycks det röra sig om ett alkemistiskt mysterium, Sylvie nämner att köttet behandlar sig med såväl magnetism som elektricitet och galvanism. När berättaren anländer till huset den ödesdigra kvällen är allt till en början tillbommat, men så hörs ett högt oväsen, några fönster öppnas, gatan översvämmas av klart ljus och berättaren känner utdunstningar av den balsamiska doft han kände i våningen när han besökte den tidigare under dagen.

I Gamiani är det tydligt utskrivet att det är gift grevinnan ger sin väninna och tar själv. Mysteriet hon vill invigas i är den njutning dödsångesten kan tänkas ge henne. I La Diligence de Lyon är det oklart om döden är en förutsättning för eller konsekvens av njutningen. Om inte annat vore det intressant att undersöka motivet vidare i 1800-talslitteraturen.

(Utdragen ur Gamiani är tagna ur C-M Edenborgs nämnda översättning, de ur La Diligence de Lyon är mina egna.)