På flygplatsen inser jag panikartat att boken i handbagaget inte kommer att räcka.  Overksamhet i flygplanets begränsade utrymme leder inte sällan till en mild klaustrofobi hos mig så jag stannar till vid första bästa pocketshop där Susan Hills The Woman in Black inhandlas av enkla anledningen att jag just läst om den på en bokblogg. Det och att formatet lockade, den räckte exakt väntetid vid gate + flygtid = klar när vi gick in för landning vid Zaventem ovan det upplysta och glittrande Belgien.

Det är inte första gången jag läste om The Woman in Black när jag läste det där inlägget på bokbloggen, det är en titel som brukar återkomma i sådana sammanhang. Och framför allt brukar bokbloggarna med emfas understryka hur läskig den här boken är. Det var kanske olyckligt att gå in med förväntningen att blir riktigt skrämd bortom alla sans och reson. Jämfört med annat jag läst infann sig inte den där totala obehagskänslan, det där riktigt skrämmande. Om jag inte hade haft de allt för högt uppskruvade förväntningarna hade jag säkerligen inte känt det där stygnet av besvikelse. Eller besvikelse, ordet är för starkt, snarare: känslan av att: ”det här var ju inte så farligt” tillsammans med väntan på de verkligt skrämmande passagerna. (Man skulle kunna argumentera att bästa förutsättningarna för den här sortens läsning kanske inte är en dånande flygkabin, utan snarare en mörk höstkväll, en varm filt och en kopp te samt en ordentlig höststorm utanför fönstren, förslagsvis i ensamhet utan maka/make/förälder att söka trygghet hos?)

*

(Läsaren vill veta vad som skrämmer mig när en gammal hederlig spökhistoria uppenbarligen inte gör det? Tja. Det jag först kommer att tänka på är faktiskt Dennis Lehanes Patient 67, jag kan fortfarande se de där flytande vedbitarna, sedan: insikten när sammanhangen uppenbaras. Det kanske bevisar att vad som berör, skakar om, oroar är något slumpartad. Beror på boken, men också din dagsform. Den där Patient 67 (som jag förstår var en bok som ”alla” läste ett tag) rubbade mig totalt, och det var bilden av de där snurrande vedbitarna som gjorde det.)

*

Nå, så The Woman in Black var kanske inte en bok som skrämde mig eller fyllde mig med obehag. Däremot fann jag den mycket stämningsfull och framför allt vacker. Och jag lärde mig ett nytt favoritord: estuary (estuarium på svenska). Wikipedia förtydligar:

”Ett estuarium är ett vattenområde delvis omgivet av land, där sötvatten gradvis blandas upp med saltvatten till bräckt vatten, så att det bildas en salinitetsgradient: varierande grad av bräckt vatten. […] Estuariet är en randzon, som ställer stora krav på djur och växter, då dessa måste tåla stora variationer i saliniteten. Estuarier återfinns oftast där floder och andra vattendrag mynnar ut i havet. På sådana ställen karakteriseras estuarierna även av varierande vattennivåer på grund av tidvatten eller vindar, vilket ställer ytterligare krav på estuariernas organismer.”

 *

 Det jag i första hand tar med mig från boken är miljöskildringarna och färgskalan om man kan tala om en sådan. Det vattniga och urblekta, som ett fotografi med för mättade toner. Det finns en lätthet i allt, en konsekvens i bilderna – dimman är fuktig och flyktig. Allt är fuktigt och salt – kargt och vackert. Detta blir så mycket tydligare när de står i kontrast mot den osunda miljön i London:

It was a yellow fog, a filthy, evil-smelling fog, a fog that choked and blinded, smeared and stained. […] Sounds were deadened, shapes blurred. It was a fog that had come three days before, and did not seem inclined to go away and it had, I suppose, the quality of all such fogs – it was menacing and sinister, disguising the familiar world and confusing the people in it…[.]

Ja, det råder ju knappast någon tvekan om att det är spökhistoria vi befinner oss i, redan här, innan vi ens kommit iväg från London känns stämningen minst sagt hotfull, men det blir så mycket intressantare när hemskheterna som sker ställs mot – inte Londons gula och ohälsosamma dimma, inte heller vindpinade och regniga hedar, inte ett viktorianskt kråkslott – utan mot estuariet med sällsamma skönhet. Lyssna här bara:

But, gradually, soil gave way to rough grass and I began to see dykes and ditches filled with water, and then we were approaching the marshes themselves. They lay silent, still and shining under the November sky, and they seemed to stretch in every direction, as far as I could see, and to merge without a break into the waters of the estuary, and the line of the horizon.

My head reeles at the sheer and startling beauty, the wide, bare openness of it. The sense of space, the vastness of the sky above and on either side made my heart race. I would have travelled a thousand miles to see this. I had never imagined such a place.

Slutsatsen: du kanske, liksom mig, inte finner The Woman in Black är kanske inte fullt så skrämmande som bokbloggarna menar, men alldeles oavsett detta väl värd att läsa.

En reaktion på ”The Woman in Black

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s