DSCN1990

Jag tänker ibland att jag rent estetiskt i viss mån verkar dela smak med skator och små barn. Det vill säga: jag gillar det som glittrar och glänser, om det så bara är kattguld.  Andra tycks växa ifrån denna naiva preferens, men jag lockas fortfarande av glitter och överflöd. (För ett par veckor sedan var jag tillbaka på västkusten och provade ut brudklänning, vari nämnda smaksinne avspeglades, more is more, som man säger). Julens estetik är således mig allt annat främmande. Som liten sparade jag veckopengar och inhandlade löjligt dyra julgranskulor som jag sedan vårdade ömt fram tills granen hämtades in. Exklusiva, tunna julgranskulor jag givetvis i min klumpighet hade sönder. Vackra också i upplöst tillstånd, sylvasst glitter över parketten (var det parkett? i minnet är det det, men det kunde lika gärna varit linoleum- eller plastmatta, barnet gjorde ingen skillnad – träfärgat var det i alla fall) som hastigt måste sopas upp innan nakna barnafötter eller kattassar trampade i det. Femtio kronor förlorade i sophinken, hur länge var jag tvungen att spara för att ha råd med en ny? Förbi julen, det är jag övertygad om. Än idag tycks det mig vara ett bevis på yttersta lyx att helt klä sin (silver)gran i handmålade, tunna glaskulor i glittrande färger.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s