C’EST DE TA BOUCHE

Nathalia_Edenmont

C’est de ta bouche que je suis amoureuse. Elle est comme une pomme de grenade coupée par un couteau d’ivoire. Je baiserai ta bouche.

Salome

Annonser

Barnahandlerskan

liasons_alastair

Vid nästan tretton års ålder är Silfwerblomman redan mer utsvävande än den uslaste av vällustingar, och med sitt bleka hår och sin flöjtlika röst kommer han endast att behaga vår indier med de rosenröda fransarna ännu mer. Jag är också övertygad om att Silfwerblomman snart kommer att få se hur denne pojke med genomskinliga ögonfransar och elfenbenshy, även om han ännu har ont om kroppsbehåring, har ett märke på manslemmen i form av en liten misstänkt fläck som, med Djävulens hjälp, mycket väl skulle kunna avslöja sig vara en mycket otrevlig sak innan båten når Asiens kust. Men om man var tvungen att tänka på allt…

Halvvägs in i läsningen av Gabrielle Wittkops Barnahandlerskan (en förtjusande liten volym, perfekt för en dekadent eftermiddag) kan jag inte låta bli att ställa mig frågan: varför så lustfyllt, varför en skönhetsupplevelse, när innehållet stundom är så veritabelt vidrigt. Det räcker inte att svara med Wittkops språk, som är elegant, precist, prytt med en lagom mängd 1700-talsornament. Jag tänker att svaret jag en gång gav apropå en liknande upplevelse av fasansfull njutning, Huysmans I avgrunden, kan sägas gälla också här:

Men när Huysmans låter sin huvudperson Durtal föreställa sig och återuppväcka Gilles de Rais brott, då fylls jag av en obeskrivlig fasa. En fasa långt värre en den jag sedan upplever i nattens mardrömmar. Det är inte den pulsökning, den snabba adrenalinkicken man får när man skräms av säg, en skräckfilm. Det är något långt allvarligare, som rör om djupt nere i själen. Varför? frågar jag mig. Kanske för att en sådan text, en text som Là-Bas, inte bara är ren fasa utan också ren njutning. Läsaren upplever ett eko av den förbjudna njutning som beskrivs. Inte av det som beskrivs utan genom och hur det beskrivs. Det är den kombinationen, läsaren driven till dessa båda extremer, som ger texten dess styrka.

Om omläsningar och Madame Bovary

Det är förvånansvärt sällan jag läser om böcker. Kanske är det den där känslan av att tiden är begränsad och bokfloden närmast oändlig vilket oundvikligen medför att alla titlar på att läsa-listan omöjligen kommer kunna avverkas som gör att det tar emot att syna redan lästa sidor.

Inte helt oproblematiskt att tala om dessa ”lästa sidor” dock. När kan vi säga att sidan egentligen är läst. Detta att ta sig från en första sida till den sista; boken läst, klart och väldefinierat. Likväl drar man sig till minnes alla dessa böcker som lästes under den litteraturvetenskapliga grundkursen – första sidan, visst, också den sista och de flesta däremellan. Men hastigt och kursivt, är boken verkligen läst? Och om man nu läst en första gång, men noggrant och eftertänksamt – en ytterligare läsning eller flera utforskar mer om verket. För att inte tala om de där omläsningarna där det är som att läsa en helt ny bok, är det en ny bok?

De böcker jag kommit närmast är givetvis de jag översatt. Varje ord måste nogsamt övervägas och framför allt måste betydelsen slutas. Det går inte att lämna en passage i den egna tanken tvetydig, översättaren måste tolka texten, tolka alla delar av texten, och på detta bygga sin egen text. För vad är en översättning annat än en mycket noggrann läsning där läsaren ord för ord anger vad det är han sett i texten?

lisant

Detta kan också ge oss anledning att återvända till redan lästa, vad vi än menar med ”lästa”, verk. De kommer i en ny översättning, de är i en mening ett nytt verk. Alltså föranledde Anders Bodegårds prisade översättning av Madame Bovary att också den här läsaren återvände till en del av den franska landsbygden hon inte besökt på över tio år. Första gången jag läste Madame Bovary var jag i de övre tonåren och börjat att genom ortens välsorterade antikvariat börja bekanta mig med litteraturhistoriens stora namn, som alltid med en viss förkärlek för det franska. Jag minns att jag tyckte om den, men att jag ändå upplevde ett visst avstånd till berättelsen och dess karaktärer, och att detta avstånd låg i språket.

Jag vet inte om det beror på mig eller Bodegårds översättning men det första som slår mig är hur lättläst Madame Bovary är. I en sittning har jag plötsligt läst 50 sidor och jag tvingar mig till att dra ner på lästempot. Det här är en njutning man vill dra ut på. Och jag förvånas över att jag fortfarande överraskas av hur bra litteratur det här är. Återigen påminns jag om vikten av att gå tillbaka till källorna efter utflykter i sällskap med samtidens författare och andra. Om inte annat så för att finstämma sin litterära perception, påminna sig om exakt hur bra god litteratur kan vara.

*

[Emma tilldelas sista smörjelsen]: först på ögonen som så hade åtrått alla jordiska härligheter; sedan på näsborrarna, begivna på ljumma vindar och kärleksdofter; sedan på munnen som öppnats för lögnen, som kvidit av högfärd och skrikit av vällust; sedan på händerna, som njutit av ljuv beröring, och till slut på fotsulorna, så snabba förr i tiden, då hon löpt för att stilla begären och som nu aldrig mer skulle gå.

Får inte hon, madame Bovary, sitt straff kanske?

*

En betydande skillnad mellan min första och andra läsning av Madame Bovary är att jag första gången inte läste klart Emmas dödsscen. Jag tyckte det var alltför obehagligt och fortsatte till de avslutande sidorna om apotekaren Homais fortsatta liv och öde. Den här gången läste jag den ohyggliga scenen och berördes mindre av den utförliga beskrivningen av dödskampen och desto mer av maken Charles bottenlösa sorg som jag fann nästintill outhärdlig. Överhuvudtaget kände jag i den här läsningen en stor sympati för Charles. Jag tänker att han liksom Emma är en missanpassad i landsortshålans borgerskap. Emma är det för att hon har en föreställning om att hennes liv skall vara lite större, lite vackrare än vad det är. Charles för att han tror lite för gott om världen.

Man kan såklart avfärda honom som en idiot, det är inte ett positivt porträtt Flaubert målar upp – men sen är ju porträttet av Emma inte det heller. Och där står paret Bovary närmare varandra än romanens övriga karaktärer som antingen väcker sympati eller så gör de det inte alls. Så trots att de är varandras antiteser – den drömmande Emma och den fullkomligt fantasilöse Charles – delar de ödet att bli offer för ett spel vars regler de inte inser förrän allt är försent. Som om det inte vore nog måste också det gemensamma barnet, produkten av dem båda, gå under.

*

– Inte sant, sade hon och borrade in sina stora vidöppna svarta ögon i honom.

Annars: sinnligheten. Och tingligheten. Som Danius skriver i sitt förord: ”Hos Flaubert animeras föremål och kroppsdelar om och om igen. Stildraget är en nyckel till hans litterära metod och återfinns i både romanerna och novellerna. Kjolar kivas. Hattband fladdrar. Korsettband väser. Solljus penetrerar. Näsborrar skälver. Halsar skjuter upp. Polisonger slinker fram. Händer rör sig över bordsdukar. Ting och kroppsdelar förses med liv och börjar agera. Ting förmänskligas, människor förtingligas. Ser man till satsbyggnaden betyder det att föremål behandlas som subjekt, och när de väl blivit subjekt får de predikat. Det är som i en close-up, långt innan filmen introducerades. Resultatet är en märkligt utjämnad värld, där människor inte verkar ha mer handlingsförmåga än föremål. Och om mänskliga subjekt ofta behandlas som objekt gäller det särskilt hans kvinnogestalter, i synnerhet Emma Bovary.” I detta ligger ögat för detaljer, Flauberts vardaglighet, men en vardaglighet som är den moderne läsaren främmande. Bodegård har respekterat detta och förenklar inte texten med förklarande eller modernare ord, till hjälp erbjuds läsaren dock ordförklaringar längst bak i boken. På detta sätt är 1800-talets landskap bara ett steg bort, översättare litar på läsarens förmåga att hoppa över sekeldiket men lämnar för säkerhets skull den där extra hjälpen som dock inte stör läsningen i form av noter i själva texten (själv upptäckte jag inte förteckningen förrän jag kommit till slut i min läsning och kunde då nyttja den till att kontrollera några av de latinska citaten jag var osäker på).

*

– Jag är trött, sade hon.

– Såja, en bit till! sade han. Håll ut!

Men hundra meter längre fram stannade hon igen; och tvärs genom slöjan som föll snett ner över höfterna från hennes herrhatt framträdde hennes ansikte i en blåaktig genomskinlighet, som om hon hade simmat i havsblå böljor.

*

Oavsett om man redan är förtrolig med Madame Bovary och Flaubert eller aldrig ens öppnat en bok skriven av nittonde seklets namnkunniga fransmän finns all anledning att ge sig i kast med den här nyöversättningen.

madame-bovary

Tåg till Trieste

Omsorgsfullt slitsar han upp min bultande hals. Jag förvandlas till ett vitt sto, en vildhäst som springer med manen fladdrande som vingar för vinden. Men inte ens som vildhäst är jag riktigt fri. Jag är fast i en glänta. Det är en liten, vacker glänta som är täckt av snö och omgiven av mörka tallar, svarta träd som står som ett fängelsegaller omkring mig. Jag springer i cirklar som en vansinnig medan manen flyger åt alla håll, det bränner i strupen och hjärtat värker och sprängs i miljontals små bitar till ljudet av glas som splittras, för mitt hjärta inuti vildhästens kropp har blivit ett isblock som rämnar.

Nä, det faller mig inte riktigt i smaken, det här. Det är något med det stundom pratiga språket, överlastat av bilder och symboliska drömmar. Det tillrättalagda i berättelsens dramaturgi (mannen som visar sig vara ett svin så att vi inte behöver känna någon skuld när vi längtar efter den forne älskaren). Det där när fruar eller flickvänner lägligt dör och kan skrivas ut ur historien. Enda gången det riktigt bränner till är med den rumänske fadern som flytt till Amerika, missar revolutionen och dör utan att ha fått återse landet. Och längtan till dessa Karpater som jag mött tidigare i litteraturen och som jag en dag skulle vilja se i verkligheten, kanske. Framför allt blir jag intresserad av vad det gör med människor att leva i ett, Ceaușescus angivarsamhälle. Det jag tar med mig från Tåg till Trieste är i första hand lusten att läsa Herta Müller.

Kort och ofta(re)

Nå, kanske också dags att skaka lite liv i Stasimon. Jag tänkte att jag skulle ha ambitionen att skriva något om alla böcker jag läser. Tänkte att jag skulle påminna mig om att det inte alltid behöver vara längre texter; en iakttagelse, en reflektion, ett citat – det kan också ha sitt värde.* När allt kommer omkring, här på nätet sysslar vi ju ändå mest med ”okritiska upprepningarna av [förlagens] säljtext”. Så, anything goes.**

*Dvs: sänka kraven. Vi vet redan att alltför höga krav = tystnad. När man inte vältaligt kan presentera ett fullständigt resonemang kan man kanske tillåta att dela med sig av en tanke i flykten, inte sant?

**Eller för att omformulera: uppdatera lite kortare, lite oftare.

Den känslan

Finns det en bättre känsla än den när man närmar sig fullbordan av ett projekt? När texten du burit i ditt huvud i månader är på väg att ta steget ut i världen. Du är inte riktigt där än, du ser bara ljuset i slutet av tunneln. I detta ljuvliga gränsland av fullbordan, ansträngningarna är bakom dig, men ännu inte på den sida av utgivningen som domineras av ångest inför eventuell kritik. Är inte löftet av glädje ibland så mycket mer tillfredsställande än glädjen själv? Jag vet euforin i mitt sinne när boken, något som inte fanns och nu finns, ligger i min hand. Den där tyngden, den där doften av nytryck och existens är berusande och förväntansfull väntar jag den.

– Läst Bibeln? Nej, men jag har sett filmen…

Marcantonio_Francescini_loth_e_le_figle

Alltså den där Bibel-serien som gick i påsk. Var det bara jag som blev oerhört provocerad av den där lilla brasklappen i början? Något i stil med: Det här kanske upplevs som våldsamt men vi måste vara trogna Bibeln, underförstått som vara en ganska blodig historia. Jo, fast sen visade de sig ju att de var ganska selektiva i vad de valde att lyfta fram. Lots incestuösa förhållande till döttrarna eller att han erbjöd Sodoms folk dem istället för änglarna att skända kom inte med. Så, inget dubiöst sex (eller sex överhuvudtaget) men massor med våld. Utdragna stridsscener där det i själva Bibeln bara är sekundärt (typ Sodoms förstörelse, två änglar som mejar ner sodomiter (?) känns inte helt relevant). Är det verkligen så att den moderna tittaren inte klarar av att se en serie om Bibelns berättelser utan att få regelbundna doser action att förströ sig med?

*

Som en parentes kan också nämnas att det alltid är lika spännande att se vilket av evangelierna filmmakarna tänker följ. (Man skulle kunna skapa som ett litet evangeliebingo. ”Där förmörknades himlen – kryss på Lukas.” Eller: ”Det är fullbordat – ett kryss på Johannes!”) Här valde man att lösa vilka som blir Jesu sista ord på korset genom att låta honom uttala alla på korset. Man valde dock att runda av med det tämligen hoppfulla ”I dina händer överlämnar jag min ande”, effekten blir lite dystrare om man istället skulle valt att avsluta med Matteus och Markus ”Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig”. UPPDATERING: Nu har jag läst på lite (tack Wikipedia!) och det verkar vara i enlighet med vedertagen kyrklära att man utgår från alla sju saker Jesus yttrar på korset, även om alla sju inte återfinns i ett och samma evangelium. Således skall man kanske se dem mer som kompletterande varandra. Men sen tillhör jag kanske inte målgruppen då jag ännu inte riktigt förstått en så grundläggande sak som det här med treenigheten: ”Därför är det en enda Fader, icke tre Fäder, en enda Son, icke tre söner och en enda Helig Ande, icke tre Heliga Andar. Och bland dessa tre personer är ingen den förste eller den siste, ingen den störste eller den minste, utan alla tre personerna äro sinsemellan lika eviga och lika stora, så att i allt, såsom ovan sagts, de tre personerna böra dyrkas i en gudom och den enda gudomen i de tre personerna.” Va?

*

Två avsnitt GT och tre avsnitt Jesus?