Mörkret i människan

Låt oss utgå från att varje kultur i sin folklore och mytologi skapar sig motbilder till sin självbild, att en tids monster säger något om dess anda och ideal. Vi ser då kanske att den förmoderna tidens monster ofta är förknippade med natur och kanske också religionen. Centralt för den förmoderna människan torde vara just naturens nyckfullhet och den egna själens eviga frälsning. Idag är det kanske snarare det okontrollerbara, sjukdomar och apokalypser, eller det att förlora sin individualitet och ingå i en tanklös massa. Dagens zombiefilmer tycks exempelvis spela på den senare rädslan snarare än själva hemsökelsen av odöda. Mycket förenklat sett, givetvis.

Om vi nu istället vänder oss mot det sena artonhundratalets Storbritannien kommer inte det mest skrämmande hotet utifrån, utan inifrån människan själv. I imperiets grundläggande självförståelse ligger en förvissning om och till tro till att vara civiliserad – en inte oviktig övertygelse i legitimerande av kolonisationen av främmande kulturer. Begrunda exempelvis Arthur Machens lilla detektivberättelse Den röda handen (Hastur förlag) där den underförstådda skräckeffekten ligger i att en grottman tycks vandrar Londons gator och mörda hederligt folk:

”För Guds skull, säg ingenting mer”, sade Philipps och svalde skräcken med påtaglig ansträngning. ”Du berättade sanningen för mig i min lägenhet; som du sade smyger troglodyten fortfarande omkring här på jorden, och på självaste dessa gator som omger oss dräper han av ren blodtörst.”

Vore det att överdriva att säga imperiet liksom vilar på denna övertygelse? Att dess hela struktur skakar i grunden om denna övertygelse rubbas, om det så att säga finns mörker i engelsmannen hjärta? Jag finner det förtjusande, ett samhälle där det som skrämmer allra mest är att inte vara civiliserad.

Annonser

Ja-sägandet

Igår på ett översättarmingel: Är jag väl fåfäng om jag njuter av den där subtila förändringen när namnen Baudelaire och Gourmont faller över mina läppar? Det där lilla omvärderandet av mig i all min ungdom och röda läppstift. Vågar jag säga att det kanske till och med är en viss respekt jag möts av? Och att jag för en gångs skull inte skyggar undan, utan vågar känna lite, lite stolthet. Att ansträngningarna gett mig den rätten?

*

Att jag var där? En del av den nya ambitionen att säga ”ja”. Ja till livet, inte i någon flummig självhjälpsanda eller abortmoståndarmening – utan jag tänker mig den strikt nietzcheanska betydelsen. 2009 producerade jag nog mina bästa akademiska texter under min korta universitetsbana. Jag skrev då följande om Dionysos-begreppet och med det ja-sägandet hos Nietzsche:

Hon [människan] är jasägande, det vill säga hon bekräftar den tragiska filosofin så till vida att hon inte förnekar någon del av livet – och hon vet att genomskåda de lögner man presenterat för henne. Att inte förneka någon del av livet betyder alltså inte att hon okritiskt skall bejaka allt, det som förnekar själva livet ska hon också genomskåda och förkasta. Hon omfattar till varandra motsatta förmågor – hon har förmågan att vara ett och dess motsats. Dessa förmågor kan sedan samexistera och samspela inom henne. Mest centralt av dessa förmågor är förintandet och skapandet – nejgörandet och jasägandet. De förutsätter varandra och går framför allt inte att skilja ifrån varandra. Exempelvis är allt skapande intimt förbundet med smärta: ”För att skapandets lust skall finnas, för att viljan till evigt liv ska bejaka sig själv, måste det också evigt finnas ’föderskans smärta’…” (AS [Avgudaskymning], 5, s. 6) Hon behöver sitt affirmativa jasägande för att acceptera smärtan, och sin nejgörande sida då skapande sker på något annats bekostnad, hon behöver ”lusten att förinta”. Allt detta ryms i bilden av Dionysos som slits sönder och kommer igen.

*

Den personliga tolkningen blir: att kasta sig ut i smärtan. Att våga magplasken – men också låta sig översköljas av bekräftelsen. Att låta sig slitas sönder och fogas samman igen. (Kanske inte helt nitzscheanskt i den sista meningen där, passivformen rimmar illa med filosofen ifråga. Det borde såklart vara: sliter söner och fogar samman – men där är vi kanske inte riktigt ännu.)

Melitta och Arcas i Neuilly 1905

louys

Jag har så trevligt med boken jag läser just nu, Wild Heart: a Life – Natalie Clifford Barney and the Decadence of Literary Paris. Barney rör sig i kretsar, det vill säga förra sekelskiftets litterära salonger, jag gjort mig tämligen hemmastadd i de senaste åren. Att läsa flera biografier som behandlar samma tid och samma kretsar är lite speciellt, perspektivet som förskjuts – huvudperson blir sidofigur och vice versa. Roligt då att min gamle vän och ämne för den nu bortom all räddning havererade masteruppsatsen Pierre Loüys dyker upp. Här beskriver Colette (Arcas) hur hon och amerikanskan Eva Palmer (Melitta) framför ett stycke skrivet av Louÿs i Barneys trädgård – det gick sådär, scenskräcken drabbade dem båda och ”each fell back upon her respective accent: twangly, slightly nasal American and rough, rolled-R Burgundian.” Colette berättar:

Eva Palmer, white as a sheet, stammered out her words. I was so stiff with stage fright the the rolling r’s of my Burgundy accent became positively Russian. Pierre Loüys, author and guest, listened. Or perhaps he did not listen, for we were undoubtedly pleasanter to look at then to hear. But we believed that the whole of Paris under it sunshades and its hats, which were immense that year, had its eyes upon us. After the performance I plucked up the courage to ask Loüys if ”it hadn’t gone too badly.”

He answered gravely: ”I had experienced one of the greatets emotions of my life.”

”Oh! dear Loüys!”

”I assure you! The unforgettable experience of hearing my work spoken by Mark Twain and Tolstoy.”

 

Synligheten

Ibland tänker jag att jag har något av ett ansvar för de här böckerna jag ägnar den mesta av min tid åt. Att jag borde ställa min egen person till deras förfogande. Det vill säga förutom att göra själva arbetet, dvs översättandet, också använda min egen presumtiva synlighet till att synliggöra dem. Detta, måste erkännas, tar lite emot för mig. En stor del av mitt medvetna liv, som mest under viktiga, formbara år, har jag strävat efter motsatsen – den totala osynligheten. Då var det en överlevnadsstrategi, att klara sig igenom högstadiet var detsamma som att hålla sig under radarn. Den där gången en av killarna som hängde utanför uppehållsrummet spottade en snusprilla i mitt hår såg jag genast sambandet med den provokativa Sagan om ringen-tunikan med huva och läderband jag bar. Värre än äcklet när tobaken skulle tvättas ur håret var misstanken om att själva incidenten skulle dragit uppmärksamhet till mig. Lägg därutöver även till en naturlig blyghet, så inser läsaren att synlighet går emot djupt rotade instinkter. Att gå emot dem, det är alldeles oavsett böckerna också att vända sitt ansikte mot solen – att sträcka ut den böjda ryggen. Allt detta för att säga: ni hittar mig numera även på Twitter.

Leda och löje

bocklin

Meningslösheten i att klottra på internet – vilket intresse har världen om att besöka mitt inres irrgångar? Känslan av att inget som kommer ur mig har någon relevans. Att jag i bästa fall är en vägg i ett nedsläckt rum på vilken projektorn kan projicera sina bilder. En camera obscura som tillåter andras ord för ett ögonblick väckas till bilder. Det ändamålsenliga i att jag blev översättare, en som upplåter sig åt någon annans tankar, tänker dem igen fast på det nya språket. Jag är ett instrument, ingen maestro. I mötet med andra: le och låtsas vara en hel människa; att du består av mer än ekande salar och gravvalv där enstaka tankars väldiga grå djur rör sig.

*

Ibland vill jag skriva mitt namn i eld över Stockholms himmel. Andra dagar, när jag måste framträda i olika sammanhang, vill jag dra mig tillbaka i ett Des Esseintes juvelprydda sköldpaddsskal. Min person vilar på kvicksand, inget är solitt och när jag räcker fram en hand och låter tandradens vita glittra förbi – vilket är då detta jag? Kan jag vara lika öppenhjärtig här, på säkert avstånd och i monologform, om jag också ska existera i den yttre världen?

*

Öppenhjärtig? Om det finns en kärna rör sig Stasimon ibland nära, men lika mycket lämnas därhän – aldrig att man lär känna en människa genom hennes texter. Man lär känna hennes texter. Vidare: när jag häromdagen funderade på vad jag skulle kunna säga om jag skulle presentera Gourmonts stil tänkte jag: ett akvarium, men när du ser närmare inser du att det är tomt, fiskarna och undervattensväxterna bara målade på glaset. Tänker nu: det kunde lika gärna varit mig jag talade om.

*

(Återigen en dissektion av den egna tillvaron. Den här självupptagenheten gör mig illamående, och ändå är den det enda jag förmår. Jag vill inte kokettera eller tigga bekräftelse, – men – läsare! finns här något för er att hämta? Borde jag sudda ut mina konturer, hänge mig åt att skriva om det jag läst? Även de senare dock förbundet med rädslan att göra sig löjlig, att anklagas för att göra sig märkvärdig… Gör jag mig löjlig?)