Igår på ett översättarmingel: Är jag väl fåfäng om jag njuter av den där subtila förändringen när namnen Baudelaire och Gourmont faller över mina läppar? Det där lilla omvärderandet av mig i all min ungdom och röda läppstift. Vågar jag säga att det kanske till och med är en viss respekt jag möts av? Och att jag för en gångs skull inte skyggar undan, utan vågar känna lite, lite stolthet. Att ansträngningarna gett mig den rätten?

*

Att jag var där? En del av den nya ambitionen att säga ”ja”. Ja till livet, inte i någon flummig självhjälpsanda eller abortmoståndarmening – utan jag tänker mig den strikt nietzcheanska betydelsen. 2009 producerade jag nog mina bästa akademiska texter under min korta universitetsbana. Jag skrev då följande om Dionysos-begreppet och med det ja-sägandet hos Nietzsche:

Hon [människan] är jasägande, det vill säga hon bekräftar den tragiska filosofin så till vida att hon inte förnekar någon del av livet – och hon vet att genomskåda de lögner man presenterat för henne. Att inte förneka någon del av livet betyder alltså inte att hon okritiskt skall bejaka allt, det som förnekar själva livet ska hon också genomskåda och förkasta. Hon omfattar till varandra motsatta förmågor – hon har förmågan att vara ett och dess motsats. Dessa förmågor kan sedan samexistera och samspela inom henne. Mest centralt av dessa förmågor är förintandet och skapandet – nejgörandet och jasägandet. De förutsätter varandra och går framför allt inte att skilja ifrån varandra. Exempelvis är allt skapande intimt förbundet med smärta: ”För att skapandets lust skall finnas, för att viljan till evigt liv ska bejaka sig själv, måste det också evigt finnas ’föderskans smärta’…” (AS [Avgudaskymning], 5, s. 6) Hon behöver sitt affirmativa jasägande för att acceptera smärtan, och sin nejgörande sida då skapande sker på något annats bekostnad, hon behöver ”lusten att förinta”. Allt detta ryms i bilden av Dionysos som slits sönder och kommer igen.

*

Den personliga tolkningen blir: att kasta sig ut i smärtan. Att våga magplasken – men också låta sig översköljas av bekräftelsen. Att låta sig slitas sönder och fogas samman igen. (Kanske inte helt nitzscheanskt i den sista meningen där, passivformen rimmar illa med filosofen ifråga. Det borde såklart vara: sliter söner och fogar samman – men där är vi kanske inte riktigt ännu.)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s