The best that is in them…

HuysmansJorisKarl

The men who really care for their art, who wish above all things to do the best that is in them, do not take the way of the world and the regular salaries of the newspaper offices. They stay outside, reading, writing, painting for themselves, and snatching such golden crumbs as fall within their reach from the tables of publishers, editors, and picture-buyers. They make a living, as it were, by accident. It is a hard life and a risky one; it is deliciously exciting at first, to leap from crag to crag, wherever a slight handhold will preserve you from the abyss, but the time soon comes when you are tired, and wonder, with dulled heart and clouded brain, is it worth while or no? Those who are strong enough to continue are given their own souls to carry in their hands, and those who admit defeat, surrender them, and, knowing in their hearts that they have sold themselves, hide their sorrow in a louder clamour after an easier quest.

Citat av Arthur Ransome, 1912, hittat hos Andrew Rickard.

Annonser

Jag viskar tystnad i ditt öra

Det är mycket nu, arbetssituationen något pressad. Lediga stunder bedövar jag sinnet med barockmusik, det enda som riktigt lugnar oron. För mig är det ett slags själens massage, det löser alla knutor. I fredags och lördags smög jag in i teaterns mörker och vilade i ”supersopranerna” Ann-Sofie von Otters och Elin Rombos ljuva stämmor. Tog man sig bara igenom första aktens Mozart (välsjungen, givetvis, men jag har alltid haft lite svårt för Mozart) fick man sig lite Glück till livs och sedan, som encore, ett av de vackraste stycken jag vet: ”Pur ti miro” ur Monteverdis L’incoronazione di Poppea. Det är något med denna operans avslutande duett som upplöser mig på samma sätt Händels musik gör. Som gör att jag till fullo tror mig förstå hur Schopenhauer tänkte sig att man genom musiken kunde befria sig från den annars allnärvarande världsviljan. Jaget upphör, kvar finns bara en yta över ett avgrundsdjup, en yta som krusas. Eller ett fritt fall utan rädsla, viktlöshet. Och när jag sitter där på hårda 1700-talsbänken blir jag plötsligt medveten om de egna hjärtslagen, hjärtat slår så hårt att det häver huden över bröstet, skakar organ och kött ända till ryggraden, jag inbillar mig att bänkgrannarna i ryggen känner mitt bankande hjärta – i bakhuvudet en ängslig omtanke och vilja att inte störa dem. Men mest: befrielsen att upplåta sitt väsen som en musikens resonanslåda; men ett kärl som ljuder, inte toner, utan ren känsla.

När man får nej

400px-Amarna2

Vad hårt avslagen tar ändå. Kroppen lämnas liksom avdomnad och sinnet stumt. Vidare: känslan av att vara i otakt med världen. Att vakna upp i det hermetiskt slutna rummet utan att kunna tyda väggarnas hieroglyfer. Inte: alla dörrar förblir stängda. Utan: inga dörrar står att finna. Du följer väggreliefen med fingertopparna i hopplös jakt på en lönndörr, river dem blodiga.

Eunucken i Bysans

Jag är för trött för att tänka nya tankar, och eftersom byzantinologi är ett av de många ämnen jag intresserat mig för, kommer här en gammal text om eunucker:

A_Byzantine_eunuch_attacks_the_Arabs

Det var under Diocletianus (284-305) styre som eunucker kom att bli vanliga vid hovet. Det sägs också att det var under dennes styre som hovet i Konstantinopel blev mer orientaliskt präglat. Dessa eunucker var inte sällen krigsbyte från krig emot exempelvis perserna. En anledning till detta var att eunucker var förhållandevis värdefulla, enligt samtida uppgifter under Justianus I (527-65) tid skall bara tre av nittio kastrerade män ha överlevt. Man får påminna sig att eunucker visserligen förekom i både antikens Rom och Grekland, men aldrig i den mängd och som en integrerad och viktig del av samhällsstrukturen, vilket de gjorde i det bysantinska riket.

Det är kanske en smula förvånande att eunucken kunde frodas i ett samhälle som i mångt och mycket var uppbyggt kring vad som tycks vara motsatspar. Det himmelska och det värdsliga, kejsaren och Jesus, mannen och kvinnan. Kanske säger det något om ett samhälle som kan acceptera den könlöse. Kanske är det så att det trots allt inte rör sig om rena dikotomier, utan korresponderande instanser. På det viset blir eunucken någon som är ett varken-eller. Någon son kan röra sig över gränserna mellan manligt och kvinnligt. Detta betyder dock att han aldrig kan åtnjuta manlighetens alla privilegier. Han kan inte bli kejsare då denna funktion är intimt förknippad med manligheten. Detta brukar anföras som en av de två huvudsakliga anledningarna till varför eunucker var så populära att ha vid det kejserliga hovet. Det andra är att de inte kunde bli fäder och var sålunda tillförlitliga också bland kvinnor. Detta är dock sanningar med modifikation. Även den som inte personligen kan bli kejsare kan med framgång bidra till hovintrigerna och försöka sätta någon annan på tronen. Ett slående exempel på en eunuck som trots allt lyckades inträda i den manliga sfären är Narses, en av kejsar Justinianus två berömda generaler. Han gick från att ha varit skattmästare, en ganska typisk eunucktjänst vid det kejserliga hovet, till att leda en armé och besegra ostrogoterna i Italien och gjorde den italienska halvön bysantinsk.

Loo,_Charles-Amédée-Philippe_van_-_The_Sultana_Served_by_her_Eunuchs

Han var alltså inte maktlös. Liksom kvinnan i ett patriarkalt samhälle kan hitta andra strategier för att förändra sin livsposition kan eunucken göra detsamma. I Bysans blev de i kraft av palatstjänare snart en del av hovlivet och hovlivets administration. Man får påminna sig att då kejsare kom och gick kunde palatsets hov och administration förbli densamma och där spelade eunucken en viktig roll. En vanlig missuppfattning är att eunuckernas huvudsakliga sysslor skulle vara i hushållet och till stor del vara att ha hand om och passa upp på kvinnorna. Detta är kanske sant för eunucker vid exempelvis persiska eller andra orientaliska hov, men i Bysans fyllde de betydligt fler funktioner. De kunde inta viktiga positioner vid hovet, och inte sällan stå i direktkontakt med kejsaren till exempel som kammarherrar. Andra tjänster de kunde inneha var att ha ansvaret för kejsarens garderob, att servera vid det kejserliga bordet, eller att ansvara för säkerheten i palatset. Allt detta var tjänster reserverade för eunucker som dock till skillnad från okastrerade herrar kunde söka sig också till andra tjänster, det omvända var alltså omöjligt. Detta har vi kännedom av dem genom boken Kletorologion av Philotheos som tjänstgjorde under Leo VI, där han beskriver olika tjänstemän vid hovet, deras sysslor etc. Man kan se att en maktskifte skedde när den komnenska  dynastin fick makten. Eftersom de var en regerande maktelit där makten knöts till familjen förlorade eunuckerna i inflytande.

Inställningen till eunucker kan i källorna verka vara ganska fientlig, där de angrips hätskt. Men kanske är det inte i första hand eunucken som sådan som man angrep utan den priviligierade position han åtnjöt. Positioner som för vanliga män var omöjliga att nå då de reserverats till eunuckerna. I vissa fall var det kanske också så att eunucken fick ta kritik som inte kunde riktas mot kejsaren själv. På det sättet kunde eunucken alltid fungera som barriär mellan kejsaren och folket, och fungera som ett slags säkerhetsventil emot vilken folket kunde rikta sin kritik och ilska. En annan iakttagelse är att man i kyrkorna kan se änglar som fysiologiskt sett är mycket lika de beskrivningar vi har av eunucker eller de bilder vi har av exempelvis kastratsångare i Västeuropa. Det vill säga skägglösa män med karaktäristiskt långa extremiteter och en lång överkropp. Det verkar osannolikt att bysantinaren endast drabbades av avsky inför en sådan uppenbarelse, annars hade den knappats valts till att representera en ängel. I analogi med den bysantinska tanken om harmoni mellan det himmelska och det jordliga kan vi också här se en illustration av hur man uppfattade eunucken. I himlen sitter Jesus omgiven av sina tjänare, änglarna. Dessa avbildas sedan såsom kejsarens dito ser ut, det vill säga eunuckerna.

En intressant fråga är just frågan om härkomst. Länge har det antagits att eunucker huvudsakligen skulle komma från bortom Romarriket och dessutom leva i något slags livegenskap eller som rena slavar. Handeln med eunucker var mycket lukrativ, vilket visar på att de var slavar. Men allteftersom det bysantinska riket utvecklades och positionerna som eunuckerna kunde inneha. Även om det inte sanktionerades av makten, kunde enskilda individer i folket kastrera sina söner för att sedan, efter en god uppfostran, skicka dem till Konstantinopel där man kunde hoppas på att det skulle göra en lukrativ karriär. Framåt 800-talet och framåt kunde eunucker höja sina familjers social anseende. Pojkar kunde också kastreras om de på något sett kunde hota en arvsföljd, varför bastarder i framstående bysantinska familjer kunder vara eunucker — vilket torde vara motsatsen till krigsfångarna som såldes som slavar. Eunucken av fin familj förlorade nämligen inte sin sociala status i det att han kastrerades.

Ottoman_Eunech_1912Vi avslutar med en bild på en osmansk eunuck från 1912