Förberedelserna

hillevitiara

Om någon läsare undrar över min ovanligt konsekventa frånvaro beror det alltså på att jag till helgen blir fru – och att detta kräver viss förberedelse. Det är en något märklig känsla. Inte så mycket inför äktenskapet (att min matematiker var det enda valet jag kunde göra insåg jag för länge sedan, det fick mig till och med överge övertygelsen om att aldrig vilja gifta sig som blev min i samband med föräldrarnas skilsmässa) som inför bröllopet. Det är, konstigt nog, lite samma känsla som en ny bok ska komma från tryckeriet. Detta att under lång tid burit något inom sig, planerat och arbetat med det, och snart kommer det att finns där, som en realitet.

Annonser

1,5 månad kvar…

bild

Jag vet inte om jag nämnt det på bloggen tidigare (alla dessa olika sociala medier – man minns ju inte vad man sagt var!) men jag gör ju seminariedebut på Bokmässan i år. Den som är på plats på fredagen och dessutom utrustat sig med seminariekort får hemskt gärna komma förbi och lyssna. Och kanske säga hej efteråt. Den som inte är där på fredagen, inte har något seminariekort eller planerar att äta lunch mellan ett och två kan istället komma förbi Alastor-montern för det där hej:et. Jag kommer finnas på plats under hela mässan och avser därtill trotsa de ökända bokmässegolvet och vägrar bära annat än högklackat. Annars blir den stora bokmässehändelsen för Alastors del att den nya Rimbaud-utgåvan (peppar, peppar) släpps. Det rör sig alltså om Rimbauds Samlade verk, från de första skolarbetena till de sista afrikabreven, översatta av den oförliknelige Elias Wraak. Det går rykten om absintmingel, men jag vet inget säkert…

Rundgång

Att livet rör sig i cirklar; den eviga återkomsten av det samma etc. Det här är omläsningarnas sommar, nu tar jag mig an Maria Gripes Skuggserie. Då – när jag som barn läste dem insåg jag aldrig att det utspelade sig nästa ett sekel tidigare. Jag var vagt medveten om att det handlade om ”förriti’n” men en inte allt för avlägsen dåtid. Jag levde mer i den tiden än i min egen samtid – förstod inte att den var mig förlorad och eftersom jag var ett barn var den därför inte det. Och en märkligare: litteraturen jag senare skulle ta till mitt hjärta, den fanns redan här. Wildes The ballad of Reading Gaol, en av mina sena tonårsårs viktigaste texter (verserna jag hämta styrka ur: Yet each man kills the thing he loves […] The coward does it with a kiss, The brave man with a sword!), den finns här! Och Amiels En drömmares dagbok som jag köpte på ett antikvariat 2007? 2008? Bara för att den dåvarande pojkvännen vurmade för dagböcker och hade väckt mitt intresse för genren. Den är där, i en av skuggboken. Denna bok ”icke för alla, kanske icke ens för många” (ett epitet jag skulle kunna ge alla de böcker jag ägnar mig åt!) som jag dock äger i Klara Johansons översättning och inte Ellen Keys (”denna bok är inte…” är hämtat ur den senares förord) öppnar jag nu, bläddrar förstrött och plötsligt:

Berlin, 15 mars 1848. – Jag måste göra slut på detta liv av ensidig receptivitet och börja producera. De är på tiden att bli färdig och visa resultat, att producera och specialisera. Du är snart tjugosju år. Din ungdom och kraft bör begagnas. Om inte ditt liv ska förrinna till ingen nytta får du lov att koncentrera dig utan dröjsmål. Du bör ålägga dig ett verk. Ett verk: må det vara din dagliga och stundliga tanke. Arbeta medan dagen är. Du bär ansvar för det pund som blivit dig givet.

Du är snart tjugosju… Ja, för mig är det tjugosjunde levnadsåret snart utrunnet. Nu måste jag väl erkänna att jag inte är helt missnöjd med de senaste årens prestationer, och ändå… Alla projekt som värker i mitt bröst.

Färger recenserad!

Rouveyre_-_Le_Philosophe_Chez_Ses_Amies

Färger har fått några riktigt fina recensioner. I BTJ-häftet skriver Bertil Jansson: ”Översättarens språkbehandling är njutbar och dessutom har hon berikat boken genom att placera den i litteraturhistorien[…]. Ett utmärkt initiativ att så här introducera Remy de Gourmont.”

 Och på nättidskriften Kulturdelen skriver Erik van Ooijen en långt och njutbart stycke litteraturkritik. Det som bereder mig störst glädje, faktiskt mer än att det är en uppskattande recension, är att denna lilla bok som jag givetvis betraktar som charmant läsning inte bara är en njutning i sig, utan dessutom kan väcka en så välskriven text som Ooijens full av intressanta och välformulerade iakttagelser! Nöje som föder fler nöjen, så att säga. Det får mig att tänka att det finns ett slags texter som belönas, inte med många läsare, utan snarare läsare av en särskild kvalitet.

”Vilken ”stil” möter oss då i dessa texter: vilken är denna särskilda författares ögonfärg? Svaret måste bli: skiftande! – i violett och purpur, malva och syren, rosa och orange. Mest utmärkande är nämligen ett slags frånvaro av stil; inte på grund av konstlöshet, utan, tvärtom, av det lätthänta behärskandet av den språkliga materien. Istället för ansträngd uppvisning, en knippa enkla berättelser som varsamt satts samman till en utsökt, knappt åttiosidig bukett.”