En estetiserad tillvaro

lorrain

Med jämna mellanrum framförs kritik (det skrivs en krönika, någon tar ton vid middagsbordet) mot sociala medier (tänk Instagram, tänk livsstilsbloggar) och den tillrättalagda tillvaro som presenteras där. Sedernas förfall, jämrar man sig. Den moderna människans tunga ok att leva behöva i en så förljugen värld.

Till att börja med hur modern är egentligen problematiken? Jag tänker exempelvis på 1700-talets brevkultur där brev på intet sätt var en privat angelägenhet – givetvis påverkade det självförståelse hos såväl avsändare som mottagare. Om du vet att ditt brev skall läsas upp i salongen kommer du att framställa dig på det sätt du skulle önska uppfattas i nämnda sällskap. Vidare, instagramfiltrets motsvarighet hette på 1700-talet Claude-spegeln, döpt efter landskapsmålaren Claude Lorrain. Det var en liten spegel du bar i fickan och själva spegelglaset kunde vara klart men oftare sotat eller färgat i rosa, grönt eller blått. När man på sina vandringar i naturen stötte på ett särskilt vackert landskap vände man det ryggen och betraktade de sedan genom spegeln, vilket skulle förhöja upplevelsen, och få landskapet att framträda tydligare ”liksom vore det en tavla”. (Lorrain lär inte själv ha använt sig av Claude-spegeln, utan den döptes så i hans ära och för att de landskap som framträdde i glaset påminde om hans populära målningar.)

Men låt oss, för att gardera oss, erkänna att det finns ett problem med ett samhälle som inte tillåter svaghet och strävar efter plana ut alla ojämnheter. Men är det häri kritiken ligger? Nej, snarare är det själva lögnen man vänder sig emot. Att visa upp tillvarons fulare sidor är att vara ärligare. En premiss som utan vidare godtas – likaså att ärligt alltid är bättre (hellre hård sanning än skön lögn). Även om det nu skulle stämma, (jag skriver ”även om”, läsaren behöver inte gå många inlägg tillbaka för att se vad jag och vännen Oscar tycker om lögn kontra sanning), så är faran alltså att vi ges ett ideal omöjligt att leva upp till vilket är skadligt eftersom det skulle ställas oss inför våra tillkortakommanden. Vilket gör oss olyckliga. Det verkligt olyckliga häri är snarare den moderna människans absoluta oförmåga att hantera sina tillkortakommanden. Att se någon presentera en tillvaro försätter oss i fullkomlig vanmakt, det är den moderna olidligt! Hon vill inte veta att hon skulle kunna bli något bättre, hon vill bara ha bekräftelsen att hon i sin nuvarande form är fullkomlig. Vi duger faktiskt oduschade, obildade och osminkade i våra mysdressar. Lättja, säger jag.

Men i någon mening är detta det naturliga – om vi med ordet naturligt menar att skrapa bort all form av civilisation. (Det kan dock argumenteras för att civilisering ligger i människans natur, annars skulle hon inte så ihärdigt sträva efter den. Föds vi med ett skönhetssinne och intellekt är det naturligaste väl att utnyttja dem?) Hur kan en sådan tillvaro vara att föredra? Naturtillståndet tycks mig eländigt, själva naturen utan nåd och grym (och faktiskt lite äcklig). Naturen är förruttnelse och lidande; om vi med lite färg kan sminka över och glömma det jäsande köttet inunder – varför låta bli?

Vidare, visa mig den betraktare som inte förstår att den tillvaro som presenteras i ovan nämnda medier är tillrättalagd. Det är ett slags narrativ som presenteras, en liten berättelse vars komponenter är utsnitt ur ett verkligt liv. Detta kan inspirera betraktaren att själv se över sin tillvaro och skapa sig ett narrativ med den egna tillvaron som tegel och murbruk. Det som sker är ett slags ändring i perspektivet. Man är sitt vanliga subjekt i sin tillvaro, men man tar också steget tillbaka, ser in i tittskåpet och bedömer tillvaron utifrån hur de faller sig i den större komposition man önskar måla upp. Inte bara påverkar detta urvalet, vad man väljer att presentera, snart påverkas också själva innehållet. Man väljer situationer och scenerier att försätta sig i utifrån hur de passar i bilden. Min erfarenhet är: man gör mer, och man vågar mer.

Det man ska ge kritikerna är kanske är att det kan bli destruktivt om man kröner omvärlden till allsmäktig smakdomare. Det handlar om att själv se sig utifrån, man är på en gång den bedömande och den bedömde. Det är ett slutet system, det är att egenhändigt estetisera sin person och tillvaro.

Annonser

Varumärket?

Ibland tänker jag alltså att det är en plikt att ställa sin person i böckernas tjänst. Två anledningar: Mellan liv och dikt finns inga vattentäta skott. Det du känner till av omständigheterna kring ett verk (biografiska detaljer om författare, tiden det skrevs under etc. etc.) kommer färga hur du upplever verket i fråga. Ligger det då inte i konstnärens intresse att använda sig även av dessa verktyg för att fullborda sitt verk, upplevelsen av detsamma? Är de inte att betrakta som element som måste läggas till rätta och tillhör således, om än i dess periferi, verket? Vill man förbli sitt verk troget, är det inte rentav nödvändigt?

(Detta trams om att vara ”sann” mot sig själv, eller ”ärlig” i sitt samröre med världen. För det första: som om det fanns en kärna huggen i sten. För det andra: ”lögnen” är inte sällan långt sannare än verkligheten. Och Oscar säger: ”Den enda sorts lögn som är fullständigt oklanderlig är lögn för lögnens egen skull, och som jag redan påpekat är det högsta stadiet inom detta område lögnen inom konsten.”)

Likväl vill man inte att dessa verkets omständigheter ska överskugga verket. En alltför färgstark personlighet, en alltför tydlig röst lägger sig i vägen. Hellre några enstaka penseldrag, ett slags stämning – alltid fattigare än verket självt. En klangbotten ur vilken verkets melodi kan växa sig stark. Konsekvens. Ett namn som förbinder texterna och får dem att tala med varandra, att färga av sig på varandra.

Så om jag nu skulle bygga mitt namn till ett, för att tala i samtidstermer, varumärke… Vilka drag skulle jag då vilja måla? Om man till exempel måste begränsa sig till ett enda begrepp, ett ord? Jag skulle kunna tänka mig… demonisk. Min (olyckliga?) könstillhörighet till trots: kulturhistorien är full av demoniska män men desto färre kvinnor. Men för er, och för världens spruckna spegel, klär jag mig så gärna i Salomes slöjor, tar upp Delilas sax och borstar ut Liliths lockar. Vidare: fattar pennan och slår upp mina böcker.

DSCN1879 - version 2Demonisk?

Rapport från en översättares skrivbord

Dagens första ljusglimt var inte arbetsrelaterat utan en artikel som dök upp mitt fb-flöde. I indiska Roopkund finns en grund, frusen sjö (i folkmun kallad ”Mystery Lake” eller ”Skelettsjön”)  där 200 människoskelett upptäcktes på 1940-talet. Man trodde först det rörde sig om Japanska soldater från andra världskriget men med modern teknik visade det sig att kvarlevorna varit förrädiskt intakta i den kalla omgivning och var så gamla som 1200 år. Den färskaste teorin om vad som hände de 200 människorna är att de överrumplades av en hagelstorm med ovanligt stora isklumpar som ledde till dödliga skador. Idag är sjön ett välbesökt turistmål. – Den trogne läsaren känner säkerligen till min fascination för det kuriösa och jag blir alltid förtjust när verkligheten så att säga överträffar dikten. För att veta mer och se bilder, läs här och här.

*

För en gångs skull lyckades jag komma ihåg att slå på tv:n strax innan 13.00 och höra nobelpristagaren i litteratur avslöjas. Jag har läst någon novell av Munro men kan inte säga att jag kände någon större upprymdhet eller besvikelse. Roligt att novellformen lyftes fram. (Är det ett sammanträffande att detta sker precis just nu när jag tagit upp novellskrivandet, eller försöker Försynen ge mig ett tecken?)

*

Sen blev jag glad på riktigt när jag för en gångs skull fick använda mitt favoritord eustarium.

*

I samband med passagen med eustariet fick jag också bekanta mig med ålar för att få ordning på några ålrelaterade termer. Ålar är verkligen djupt fascinerande varelser. Det är något storlaget i deras migration till det så poetiskt klingande Sargassohavet norr om Kuba där de leker och fortplantar sig. De genomgår en mängd olika förändringar, så olika att de kallas olika beroende på ålder och levnadstadium (jmfr med fjärilens pupp- och larvstadier). En fara med det här arbetet är att man plötsligt finner sig fördjupa sig i en för arbetet fullkomligt oväsentlig detalj – men jag tänker mig att det kanske kan ursäktas som allmänbildning? Nå, när jag således forskade vidare i den här (ganska basala) ålkunskapen stötte jag på detta med brunnsålar. Tydligen var det ganska vanligt att man fångade in en ål och släppte ned den i brunn för att den skulle hålla rent i brunnen. Det gjorde den då åttaårige Samuel Nilsson i en brunn i skånska Brantevik år 1859. Och där har ålen levt alltsedan dess. Den lär vara ganska förkrympt och ha osedvanligt stora ögon, men verkar i övrigt vara vid god vigör. Läs mer om Branteviksålen och se ett litet klipp från Mitt i naturen med den här.

branteviksålen

*

Till sist har jag också idag lärt mig flera nya ord. Av dem lägger jag ”stråhane” på minnet. STRÅHANE är en nedsättande benämning på ÖVERMODIG eller SKRÄVLANDE eller STRIDSLYSTEN men LITEN eller SVAG MANSPERSON(?), förekommer även som tilltalsnamn, ex. Sannder Stråhane.

Om Twitter, djurs självmord samt en ny kontorsplats

Liane de Pougy

När jag nu efter ett par månaders närvaro på Twitter gör en liten utvärdering kan jag konstatera att det mediet passar mig tämligen illa. Att jag är fullkomligt ointresserad av aktualiteter, dålig på att fatta mig kort och blir stressad av att föra dialog ligger mig definitivt i fatet för att riktigt kunna uppskatta formen. Ett flertal inlägg här har exempelvis börjat som något jag i korthet försökte formulera som en tweet. Likaså har den kondenserade formen krävt ett annat slags klarhet i tankarna vilket betyder att det ibland helt enkelt skulle gått snabbare att helt sonika skriva ett litet inlägg här. Det kanske största problemet är min brist på omedelbarhet – jag tänker gärna på ngt lite då och då, över en längre tid. Jag funderade exempelvis länge över det eventuella sambandet mellan sekelskiftets främsta societetsflata Natalie Clifford Barney, Liane de Pougys biografiska skandalroman Idylle saphique och den viktorianska erotiska klassikern Flossie (det finns inget, reddes det sent omsider ut på Bokmässan).

Likväl vill jag inte helt avfärda mediet ifråga. Jag har haft såväl nöje som nytta av att läsa i mitt flöde. Igår uppmärksammades jag på det mycket intressanta ämnet: självmord i djurriket. Känner läsaren exempelvis till att det i Skottland finns en bro, Overtoun bridge, där ungefär en hund i månaden oförklarligt hoppar över räcket, vissa mot sin död?

In the past half-century, some 50 dogs have leapt to their deaths from the same historic bridge. During one six-month period last year, five dogs jumped to their deaths. All of the deaths have occurred at virtually the same spot, between the final two parapets on the right-hand side of the bridge, and almost all have been on clear, sunny days.

Läs mer här

Vidare läsning i ämnet berättar om boskap som kastar sig utför stup, strandade valar och hjortar som för att undkomma jakthundar störtar sig ned i avgrunder. Det intressanta är inte bara de kuriösa historierna, utan snarare vilka frågor det väcker om våra föreställningar om vad som är mänskligt. Inspirerad av ämnet lyckades jag under kvällen sedan författa en kort, erotisk(!?) och (om jag får säga det själv) ganska utmärkt novell med utgångspunkt i nämnda frågeställningar och kuriösa anekdoter.

Framförallt var det trevligt att hitta tillbaka till någon form av skönlitterärt skrivande. Jag är lite kluven till hur mycket av min dyrbara tid jag egentligen bör viga åt just skrivandet. Å ena sidan borde jag söka fler inkomstmöjligheter utöver de stora, men dessvärre inte alltid så lukrativa, översättningsprojekten. Å andra sidan har min käre make för tillfället en tjänst, vilket kanske tillåter att jag ägnar viss tid åt den verksamhet som är förknippade snarare med lust än intäkter.

Vidare har jag hyrt in mig på ett kontor, vilket i och för sig medför en kostnad, men jag tänker att det kommer betala sig då det kommer bli enklare att disciplinera sig där varvid mer kommer att bli gjort. Hittills har jag dock inte suttit på plats ännu då matematikern befunnit sig i södra Frankrike på konferens och jag kan omöjligen åka till IKEA välja ut en kontorsstol utan hans moraliska stöd, än mindre frakta hem den. I hans frånvaro har jag således gjort upp en lista på saker som jag kommer att behöva på detta, mitt nya kontor. I skrivande stund består den av följande: en större bildskärm, nämnda kontorsstol, ett trådlöst tangentbord, en sladd(??) för att koppla samman min MacBook och bildskärmen, en stor tekopp, en fin teburk (med te i), högklackade skor att ha inomhus, min krukväxt (som just nu står i matematikerns arbetsrum på universitetet för att katten inte skall äta upp den), en anslagstavla, en ram till San Michele-planschen från Capri som jag tänkte sätta upp, Svenska akademiens ordbok, samt det mycket precisa ”något fint man kan använda som bokstöd”.

O tempora, o mores

Efter fyra dagars bokmässa (och innan dess en säsong på Drottningholm) infinner sig lusten att dra sig tillbaka till en stuga i skogen. Tystnad och arbetsro. Om Bokmässan kan sägas att hur utmattande det än var, så var det fantastiskt roligt. Alla dessa nya, intressanta bekantskaper! Absinten och min signatur på försättsblad! Baudelaire-seminariet! Nervositeten innan som inkräktade på den första minuten men som sedan rann undan, lugnet och tankarna som kristalliserades och blev klara, kontakten med publiken, att locka den till skratt – ljuvaste bekräftelse. Nå, det var inte fulländat, det finns ännu saker att lära, men det gick över förväntan – bygger lite självförtroende, ger mersmak inför nästa gång.

bild(5)

För att vara ett litet förlag tror jag också att vi sålde ganska bra med böcker. Och det är bra för moralen att träffa den intresserade läsaren; såväl den redan invigde som den nye man lyckats entusiasmera. Likväl innebar mässan ännu en påminnelse om att jag och världen inte är helt i synk. Här hemma brukar vi skoja om att Matematikerns litteraturuppfattning genom att leva med mig snedvridits. För honom är Gourmont och Huysmans lika självklara namn som Baudelaire eller Balzac. För att inte tala om hans totala okunskap när det kommer till säg Jonas Jonasson eller t o m Stieg Larsson. Nå, jag är fullt medveten om att någon som Gourmont är en något perifer figur i det svenska litteraturlandskapet men att Baudelaire eller Rimbaud är vita fläckar eller kanske rentav ointressanta fläckar på den läsande allmänhetens karta är mig obegripligt. Jag är fullt medveten om att den här litteraturen inte är för alla, men jag trodde i alla fall att den var för fler. Eller att det var en fråga om smak, snarare än om kännedom.

Så för att sammanfatta: på en gång glad och styrkt av responsen vi fick – att det finns någon att få – och samtidigt konfronterad med vad jag lägger i begreppet litteratur inte delas av den läsande allmänheten.