Varumärket?

Ibland tänker jag alltså att det är en plikt att ställa sin person i böckernas tjänst. Två anledningar: Mellan liv och dikt finns inga vattentäta skott. Det du känner till av omständigheterna kring ett verk (biografiska detaljer om författare, tiden det skrevs under etc. etc.) kommer färga hur du upplever verket i fråga. Ligger det då inte i konstnärens intresse att använda sig även av dessa verktyg för att fullborda sitt verk, upplevelsen av detsamma? Är de inte att betrakta som element som måste läggas till rätta och tillhör således, om än i dess periferi, verket? Vill man förbli sitt verk troget, är det inte rentav nödvändigt?

(Detta trams om att vara ”sann” mot sig själv, eller ”ärlig” i sitt samröre med världen. För det första: som om det fanns en kärna huggen i sten. För det andra: ”lögnen” är inte sällan långt sannare än verkligheten. Och Oscar säger: ”Den enda sorts lögn som är fullständigt oklanderlig är lögn för lögnens egen skull, och som jag redan påpekat är det högsta stadiet inom detta område lögnen inom konsten.”)

Likväl vill man inte att dessa verkets omständigheter ska överskugga verket. En alltför färgstark personlighet, en alltför tydlig röst lägger sig i vägen. Hellre några enstaka penseldrag, ett slags stämning – alltid fattigare än verket självt. En klangbotten ur vilken verkets melodi kan växa sig stark. Konsekvens. Ett namn som förbinder texterna och får dem att tala med varandra, att färga av sig på varandra.

Så om jag nu skulle bygga mitt namn till ett, för att tala i samtidstermer, varumärke… Vilka drag skulle jag då vilja måla? Om man till exempel måste begränsa sig till ett enda begrepp, ett ord? Jag skulle kunna tänka mig… demonisk. Min (olyckliga?) könstillhörighet till trots: kulturhistorien är full av demoniska män men desto färre kvinnor. Men för er, och för världens spruckna spegel, klär jag mig så gärna i Salomes slöjor, tar upp Delilas sax och borstar ut Liliths lockar. Vidare: fattar pennan och slår upp mina böcker.

DSCN1879 - version 2Demonisk?

Advertisements

2 thoughts on “Varumärket?”

  1. Jodå, klart demonisk !
    Jag har faktiskt tyckt att det funnits fler kvinnliga demoner än män,( men du är mer bevandrad i litteraturen), kanske beror min uppfattning på att de kvinnliga demonerna är intressantare !

    1. Jag tänker lite ”demonisk” som i exempelvis demonregissör. Det konstnärliga geniet som tar sig friheter med sitt och andras liv. Från unga oborstade enfants terribles och sturm und drang-män typ Rimbaud och Byron, till magnifika mästare av Ingmar Bergman, Lars Norén-typ. Det är ofta något självuppoffrande, anemiskt, självdestruktivt, självutplånande (eller iaf i förståelsen av dem) över de kvinnliga konstnärskap som kunde snuddar vid det dämoniska.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s