lorrain

Med jämna mellanrum framförs kritik (det skrivs en krönika, någon tar ton vid middagsbordet) mot sociala medier (tänk Instagram, tänk livsstilsbloggar) och den tillrättalagda tillvaro som presenteras där. Sedernas förfall, jämrar man sig. Den moderna människans tunga ok att leva behöva i en så förljugen värld.

Till att börja med hur modern är egentligen problematiken? Jag tänker exempelvis på 1700-talets brevkultur där brev på intet sätt var en privat angelägenhet – givetvis påverkade det självförståelse hos såväl avsändare som mottagare. Om du vet att ditt brev skall läsas upp i salongen kommer du att framställa dig på det sätt du skulle önska uppfattas i nämnda sällskap. Vidare, instagramfiltrets motsvarighet hette på 1700-talet Claude-spegeln, döpt efter landskapsmålaren Claude Lorrain. Det var en liten spegel du bar i fickan och själva spegelglaset kunde vara klart men oftare sotat eller färgat i rosa, grönt eller blått. När man på sina vandringar i naturen stötte på ett särskilt vackert landskap vände man det ryggen och betraktade de sedan genom spegeln, vilket skulle förhöja upplevelsen, och få landskapet att framträda tydligare ”liksom vore det en tavla”. (Lorrain lär inte själv ha använt sig av Claude-spegeln, utan den döptes så i hans ära och för att de landskap som framträdde i glaset påminde om hans populära målningar.)

Men låt oss, för att gardera oss, erkänna att det finns ett problem med ett samhälle som inte tillåter svaghet och strävar efter plana ut alla ojämnheter. Men är det häri kritiken ligger? Nej, snarare är det själva lögnen man vänder sig emot. Att visa upp tillvarons fulare sidor är att vara ärligare. En premiss som utan vidare godtas – likaså att ärligt alltid är bättre (hellre hård sanning än skön lögn). Även om det nu skulle stämma, (jag skriver ”även om”, läsaren behöver inte gå många inlägg tillbaka för att se vad jag och vännen Oscar tycker om lögn kontra sanning), så är faran alltså att vi ges ett ideal omöjligt att leva upp till vilket är skadligt eftersom det skulle ställas oss inför våra tillkortakommanden. Vilket gör oss olyckliga. Det verkligt olyckliga häri är snarare den moderna människans absoluta oförmåga att hantera sina tillkortakommanden. Att se någon presentera en tillvaro försätter oss i fullkomlig vanmakt, det är den moderna olidligt! Hon vill inte veta att hon skulle kunna bli något bättre, hon vill bara ha bekräftelsen att hon i sin nuvarande form är fullkomlig. Vi duger faktiskt oduschade, obildade och osminkade i våra mysdressar. Lättja, säger jag.

Men i någon mening är detta det naturliga – om vi med ordet naturligt menar att skrapa bort all form av civilisation. (Det kan dock argumenteras för att civilisering ligger i människans natur, annars skulle hon inte så ihärdigt sträva efter den. Föds vi med ett skönhetssinne och intellekt är det naturligaste väl att utnyttja dem?) Hur kan en sådan tillvaro vara att föredra? Naturtillståndet tycks mig eländigt, själva naturen utan nåd och grym (och faktiskt lite äcklig). Naturen är förruttnelse och lidande; om vi med lite färg kan sminka över och glömma det jäsande köttet inunder – varför låta bli?

Vidare, visa mig den betraktare som inte förstår att den tillvaro som presenteras i ovan nämnda medier är tillrättalagd. Det är ett slags narrativ som presenteras, en liten berättelse vars komponenter är utsnitt ur ett verkligt liv. Detta kan inspirera betraktaren att själv se över sin tillvaro och skapa sig ett narrativ med den egna tillvaron som tegel och murbruk. Det som sker är ett slags ändring i perspektivet. Man är sitt vanliga subjekt i sin tillvaro, men man tar också steget tillbaka, ser in i tittskåpet och bedömer tillvaron utifrån hur de faller sig i den större komposition man önskar måla upp. Inte bara påverkar detta urvalet, vad man väljer att presentera, snart påverkas också själva innehållet. Man väljer situationer och scenerier att försätta sig i utifrån hur de passar i bilden. Min erfarenhet är: man gör mer, och man vågar mer.

Det man ska ge kritikerna är kanske är att det kan bli destruktivt om man kröner omvärlden till allsmäktig smakdomare. Det handlar om att själv se sig utifrån, man är på en gång den bedömande och den bedömde. Det är ett slutet system, det är att egenhändigt estetisera sin person och tillvaro.

3 reaktioner på ”En estetiserad tillvaro

  1. Jag blir också mycket, mycket trött när jag läser sådana texter, kanske främst eftersom de tenderar att lyfta fram detta som Något Nytt. Det tror jag i huvudsak är en felaktig slutsats. Tingen, redskapen eller kontexterna må förändras, men i stort tror jag att de, eftersom de är ting, redskap och kontexter vi själva skapat, talar till aspekter av det mänskliga som är oskiljaktliga från det. Ett propert Instagram-konto med perfekta selfies är trots allt inte så väsensskilt från en salong inredd enligt senaste mode eller ett porträtt som framställer sin beställare i bästa tänkbara dager. Det handlar om att göra sig själv, särskilja och skapa tillhörighet. Att det moderna skulle vara mer förljuget än andra epoker stämmer nog lika lite som att vi idag skulle leva i den mest stressfyllda av tider.

  2. Många väljer nog att gå omkring med rosa glasögon, även i synen på sig själv. Världen, och människan i den, är verkligen inte alltid vacker!
    Men jag tror nog att nutiden är mera förljugen än någonsin tidigare. Vi VET betydligt mer nu, om oss själva och världen vi lever i, men väljer att strunta i det…

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s