apollochariotredon

Så, det kom en recension av Färger. Att Gourmont uppmärksammas inspirerar alltid odelad glädje och jubel vid det här skrivbordet, absolut. Men en sak har sedan dess gnagt i bakhuvudet – att Färgers tema skulle vara sex? Denna samling stämningar: en kvinna, en blomma, några färgintryck. Nå, det är sant att samröret kvinnor och män emellan är helt central och visst inbegriper det sexualitet. Och visst har flera av novellerna drag av erotik, men jag ser dem inte som variationer på olika sexuella situationer. Den som köper boken och väntar sig sexuell uppspelthet blir nog besviken. Sex som tema? Om inte annat skulle jag säga att det vore en förenkling.  Ordet som kommer för mig är snarare lidelse. Jag kan inte låta bli att undra, är lidelse den moderna människan främmande? Har vi reducerat känslolivets spektrum till kärlek och sex? Kärlek är ingen kroppslig känsla, den är omtanke och värme – den kan sträva efter ömsesidighet, gör det oftast men inte alltid och har därför något altruistiskt och osjälviskt över sig. Sex är bara kroppslighet, den kräver en annan kropps villighet men är stum inför den andras inre och i grunden självisk, den egna njutningen det överhängande målet. Lidelsen ligger kanske däremellan – den är osjälvisk såtillvida att den inte kräver något av den andra, men å andra sidan självisk då den omilt tar hela subjektet i besittning.

Är det måhända så att i en tid där skolbarnen lär sig att “Jag bestämmer hur jag känner och i dag väljer jag glädje” inte finns utrymme för en genomgripande och ostyrbar känsla, en känsla, det hörs redan i dess namn, förbunden med lidandet? Finns här plats för smärta, eller skall den patologiseras och kureras bort? Lidelsen är en svaghet, en böjelse. Lidelsen är åtrå, men inte nödvändigtvis av sexuell art – vi som så gärna läser allt i termer av sexualitet, blir det omöjligt att ens föreställa sig en närmast fysisk längtan som ändå inte har sin grund i könsdriften? Är det en omöjlig tanke: en man som åtrår annat än sexuellt? Vidare: lidelsen kan du inte välja, vare sig att känna eller att välja bort. I en text av Barbey d’Aurevilly som jag nyligen översatt (mer om den vid senare tillfälle) talar han om ”detta djävulskap till instrument som är den mänskliga naturen: så komplicerat och ibland i olag” där känslorna är dess olika strängar. Jag tänker att när lidelsens satts i svängning genomsyras sinne och kropp av dess baston. Oavsett övrig melodi utgör den ensam klangbottnen och hela organismen skälver med dess lågmälda vibrationer.

Vidare: det är denna baston, så låg att du du inte hur den med örat utan i bröstet, som Gourmont klätt i en färg. Den blå, den vita, den zinzolina, den violetta… etc. etc. Dessa toner som resonerar genom var och en av de tretton novellerna.

7 reaktioner på ”Lidelsen?

  1. Det är alltid trevligt när böcker utgivna på Alastor Press får den uppmärksamhet de så väl förtjänar. Tyvärr har jag noterat att dagens recensenter ofta – likt exemplet du länkar till i din text – önskar förringa böckernas storhet genom att blott se dem som intressanta tidsdokument över en förlegad tidsålder med falska ideal. Tycks minnas att din förra översättning ”Arma Belgien” i viss mån råkade ut för denna besynnerliga behandling, liksom för den delen Huysmans mästerverk ”En Route”.

    Årets julläsning kommer i vilket fall som helst att innefatta ”Arma Belgien”. Lycka till med framtida översättningar!

    1. Jag är hopplös på att svara på kommentarer, och din vänliga och välformulerade kommentar förtjänar verkligen ett svar!

      Vår tid tycker jag präglas å ena sidan av hybris när den tror sig så mycket bättre än alla de tidigare (till den grad att det är fullkomligt ointressant, kanske rentav skadligt att försöka förstå dem) och å andra sidan en ängslighet gentemot framtiden, en rädsla för att uppfattas lika obsoleta som dåtiden. Jag tänker mig det lite som en vuxen som är pinsamt angelägen att hänga med kidsen och inte drar sig för att håna den egna föräldragenerationen.

      Vidare tänker du kanske på den här kritiska understreckaren rörande En Route och Arma Belgien: http://www.svd.se/kultur/understrecket/den-overdrivna-respekten-for-geniet_7828836.svd Till skillnad från Färger-recensionen är den i alla fall intelligent skriven, (även om jag inte håller med slutsatserna).

      Roligt att du gillar Alastors utgivning, hoppas du haft trevligt med Baudelaire och till sist måste jag också säga att din blogg är fullkomligt förtjusande!

      1. Självfallet fick jag det trevligt i Baudelaires sällskap! Som konstintresserad uppskattade jag framförallt poetens elaka beskrivning av det flamländska måleriet i kapitel 24 (blad 260). Jag tar för givet att det är Bosch, Bruegel och deras otaliga efterföljare som Baudelaire här öser sin galla över. Oerhört roande var det hur som helst.

        Understreckaren som du länkar till är förövrigt precis den jag hade i åtanke.

      2. Ja! De där konststyckena och de där han beskriver olika kyrkor väckte hos mig lusten att åka i Bryssel med omnejd och studera tavlorna och arkitekturen – helst med boken i hand. Kanske en affärsidé detta, Arma Belgien-resor i Baudelaires fotspår?

      3. I en mer anständig tidsålder vore detta givetvis en alldeles utmärkt idé. Personligen skulle jag inte vara sen med att anmäla mitt intresse till en sådan resa. Bara ordsammansättningen ”Arma Belgien-resor” är ju helt fantastisk!

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s