Bloggvåren?

6 Le Bonheur du jour ou Les Graces  la modeBarbier

Jag tycker om generositet. När man, överraskad, bjuds på mer än vad man vågat vänta sig. Jag tänker att en välskriven blogg är något mycket generöst, att skribenten öser tid och idéer på ett forum som ger någon direkt belöning annan än en potentiell läsares tillfredsställda nyfikenhet. Det finns en frihet i det också, att kunna pröva oprövade tankar, att lämna ifrån sig en ofullständig skiss, att uppehålla sig vid det ytliga och grunda. Nå, de senaste åren har dock flera av mina personliga favoriter uppdaterats allt mer sällan, källorna har torkat ut. Man ägnar sig åt annat, man får barn, ägnar sig åt professionellt skrivande eller flyttar till Twitter. Jag har lämnats med känslan när man på dansgolvet ser upp och inser att de flesta andra gästerna gått hem. Därför är det med glädje jag nu ser flera favoriter återvända till bloggformen – redo att fylla vattenhålen där man kan släcka sin texttörst. För att nämna några ser jag exempelvis att Jenny Maria tänker börja blogga igen, det gör också Dekadensmagasinet, och Therese och Sofie (m. fl.) hittar man numera på det eminenta Skönhetskabinettet!

Annonser

Insomnia

Jag försöker påminna mig om varför det nu var viktigt. Om det är världen likgiltigt, om det bara är min personliga tillfredsställelse det handlar om? I ett större perspektiv är detta jag, denna gärning, mer obetydlig än ett sandkorn i seklernas timglas. Varför slösa all denna energi, varför inte sjunka ned i en hedonistisk dvala? För det är jobbigt och mödosamt, detta, det är uppoffringar och brinnande kött. Det är att vara vaken fastän klockan kryper närmare sex på morgonen – tankarna vägrade stilla sig bara för att det blev natt. Och det är känslan av att ropa ut i tomma rymden, att där inte finns en mottagare att finna. Det är irritationen, den gränslösa irritationen, när någon välvilligt deklamerar hur de älskar böcker. De läser jättemycket! Ska man trösta sig med ett ”det är ju ändå bra att folk läser” fastän ett besök på en generisk Akademibokhandeln framkallar panikattacker och post-traumatiska syndrom med alla medelmåttiga blaha-böcker som fyller upp hyllorna – och ändå är det värsta inte det som finns där utan det som inte finns där. Jag är så utomordentligt besviken, besviken på den här tiden och på den här världen. Jag känner mig närmast personligen förorättad. Jag gröper ut mitt hjärta med en sked för att skapa ett hålrum där bättre författare än jag kan ljuda. Jag river min själ i blodiga trasor, jag gör plats. Jag släcker mina tankar och ställer nervsynapserna till deras förfogande. I denna tomhet har jag låtit Baudelaire ljuda, han har bott i mina fingertoppar. Alla dörrar borde öppnat sig för mig! så att jag, drottninglik kunnat träda fram, öppnat munnen och låtit andra tala ur mitt inre, folk borde fallit ned på knä.

Baudelaire? De vet inte vem det är…

Arbetsflit

Tretton dagar in på det nya året och jag är veritabelt imponerad av min egen driftighet och arbetsdisciplin. Kontoret, som jag knappt använde mig av under de trå månader jag hyrt det, har blivit min främsta tillflyktsort. Denna morgontrötta och allmänt letargiska själ stiger alltså upp strax innan sju, för att lämna lägenheten strax innan åtta och vara på sagda kontor strax över åtta. Där sitter hon sedan, med sin orkidé och kitschsekelskiftesteburk, och arbetar i gott och väl nio timmar (lunchen – ett ägg, en brödskiva samt en smoothie – intas framför datorskärmen) varefter hon stapplar upp i gatlyktornas sken vid halv sex-tiden och då tar en diminutiv promenad för att till slut hämtas upp av maken och skjutsas hem. Jag funderar dock på att inför en promenad mitt på dagen, förslagsvis på kyrkogården. I Uppsala ligger Gamla kyrkogården intill universitetet och Engelska parken där humanvetenskaperna håller till. När jag promenerar till eller ifrån staden tar jag gärna vägen över kyrkogården, dels för att jag gillar kyrkogårdar, dels för att den här ger ett europeiskt intryck på sina sällen vilken tillåter att för en kort stund övertyga sig om att man befinner sig på mer civiliserade breddgrader. Man hör då studenternas höjda röster från campusområdet och jag känner mig då alltid mer befryndad med de tysta som vilar i jorden. I Ljungskile, där jag växte upp, låg kyrkogården och kyrkan på en höjd med utsikt över vattnet och jag tillbringade en hel del tid där under min barndom. Inte för att jag är speciellt makabert eller dystert lagd, utan för att det var en vacker, lugn och lite högstämd plats där man fick vara ifred.

*

Boken jag arbetar med för tillfället är en så kallad roman à clef, en nyckelroman, och jag läste någonstans att dess handling beskrivits som ett svepskäl för författaren, Léon Bloy, att säga sitt hjärtas mening om, tja, det mesta i sin samtid. Mest galla öser han över den litterära världen som premierar tomt prat framför verklig begåvning. Såhär låter det exempelvis om Georges Ohnet och Paul Bourget:

Den förste såg nämligen i litteraturen bara ett aptitligt ollonbete som hans svinsjäl gladdes över och det är mycket riktigt så man vanligtvis förstått hans funktion som bokmakare. Den andre såg, utan tvekan, detsamma, men han begränsade sig vist nog till det inflytelserika klientelet och ordnade sålunda för sig en litterär position som den oerhörde poeten till Det ondas blommor aldrig innehade och som helt enkelt vanärar den franska litteraturen.

Bloy är sublim i sin indignation och elakheterna är så uppfinningsrika och lärda att arbetet är en (om än mödosam) njutning. Och min översättningsmetod, som bygger på total identifikation, är i det här fallet rasande enkelt. Med lätthet hakar mina tankar fast i Bloy och hans stormande förtvivlan. I mitt källarkontor i skärmens artificiella sken, med översättningar av författare som borde vara givna på våra kultursidor där man istället läser om skval- och dussinlitteratur, själv refuserad, med ett bankkonto som rasar mot noll, en csn-skuld som måste betalas in – nej, steget är inte långt.

*

Paradoxalt nog leder också identifikationen med texten till dess motsats. För att identifiera sig med någonting, att lämna din positionen för något annat: är inte det själva utvägen och räddningen ur förtvivlan? Vi får vistas någon annanstans, en kort stund, än i vårt fallfärdiga ruckel. En roman om förtvivlan får dig att glömma din egen, eftersom den inte är din, och när du är i boken är du inte där din förtvivlan är. Jag brukar tänka på början i Murgers Bohème när Marcel (visst är det väl han?) på romanens första sidor flyttar in med sitt högst begränsade möblemang (– Så snart man skaffar sig stolar, vet man inte längre, var man skall sätta sig.) till större delen bestående av en samling skärmar från en sällskapsteater. Också i armodet tillåts den som äger fantasi bo i en ”storslagen palatsinteriör med jaspiskolonner, basreliefer och tavlor av berömda mästare”. Du ger hjärnan några detaljer, med en bok eller en teaterskärm, och vips!, den fyller sedan egenhändigt i resten! Det är ingen någon större tröst att romantisera det egna armodet, men man kan alltid trösta sig med en romantiserad bild av armodet i fiktionen.

murger