Jag tänkte att jag skulle ge detta en chans. Ett inlägg om dagen i hundra dagar – jo, det ska nog gå. Ett sätt att komma igång igen, om inte annat. (Bara att publicera de halvskrivna inlägg som ligger på datorn, om dandyer och annat, vore ju nåt. Eller att hitta rutinen igen, att regelbundet skriva och då skriva klart.) När man inte formulerar sig för sig själv, eller någon annan, nöjer man sig ibland med att låta resonemangen vara underförstådda, man har en känsla för dem, inte mer… Och när man då tar fram dem märker man dess luckor, de bleknar snabbare, man har glömt.

***

Som när jag tidigare idag ska säga något om varför jag gillar Renée Vivien – minns att, men inte inte helt hur eller varför. Det finns en känsla, men inga ord att klä den i och resonemanget blir bara halvt. Jag säger: Renée Vivien – en dödslängtan i paritet med Novalis, avsmaken för män, homosexualiteten. Jag säger: hon är som en man. Glömmer det viktigaste: konsten först. Hennes ointresse för livet, henne längtan till den rena poesin (att jmfr med Mallarmés), ett författarskap som släcker ut människan och där döden och poesin blir ett och samma. Jag säger inte: hon förkroppsligar den sene Nietzsches dionysiska princip; hon river sig i trasor och lägger dem som virke på elden. Hennes skapande är en kall eld. Därför är hon överlägsen så många andra kvinnliga författare från den tiden, i första hand är hon inte kvinna, inte ens människa, hon är ett kärl att fyllas med poesi. Hon är hänsynslös i sitt skapande, hon är en Byron, en rockstjärna. Och det är sällan, tycks det mig, att man finner kvinnliga konstnärskap som är fria på det viset.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s