Apropå Ukraina. Att de är så få, de där åren av trygghet och relativt välstånd. I det här landet är det som att man inte vill kännas vid hur bräcklig tillvaron ändå är. Att den mycket väl kan slås i spillror; idag, imorgon. Egentligen vill jag inte vara pessimist med bara färgen svart att tillgå – tänker att det har med erfarenheten att göra. Jag föddes med huden ristad av ärr och det är inte detsamma för de födda här, kan inte vara det. För när jag går i min by i Belgien kan man hitta kulor i 1700-talsväggar, medeltidsslott i ruiner efter tyskarnas sprängladdningar. Och det är inte bara såren i landskap och bebyggelse, det är inte bara att blod spillts här på dessa kullerstenar eller att Verdun bara ligger tre timmar söderut. De sår som har svårast att läka är kanske krigets alla ohyggliga val – överge dina principer, lägg dig platt och visa strupen och hoppas på nåd. Sälj dig till erövrarna och bespottas av de starkare i sina övertygelser än du, beredda att lida och dö för principerna. Tumma lite på din mänsklighet – varje dag måste liven vägas i vågskål, en granne eller ditt barns? Det finns igen värdighet, det finns inga rätta val. Och i slutändan, efteråt, skrivs historien svart och vit när allt egentligen är gråskalor fläckade av tårar och blod. Ohyggligt. Jo, det är en tagg som sitter djupt i mig, vår europeiska historia.

***

Jag läser Oksanens Utrensningen. Jag läser Littells De välvilliga.

 ***

Och ändå. Jag vill ju inte kokettera med vare sig taggar eller ärr. Min tillvaro är privilegierad och dyrbar. Det finns alltid jämförelser att göra. Mina första minnen: vår hund, golvet i min mormors kök, en plyschkatt, småskolans asfalterade innergård, potatismos med spenat. Min makes: bomber över Bagdad.

4 reaktioner på ”2. Över mig nittonhundrafjortons, nittonhundratrettionios skuggor…

  1. Du har så rätt. Det är en skrämmande tunn hinna mellan den trygga vardagen med alla vardagliga problem och det som mycket väl kan hända även på våra breddgrader. Lägga sig platt lönar sig inte, särskilt inte i de egoistiska tider som vi lever i. Jag tillhör de priviligierade, med idyllisk uppväxt, frånvaron av krig, osv. men jag känner ändå taggen när jag ser vad människor gör varann, runt om i världen. Och här hemma !

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s