Skulle Narcissus, givet en sådan sak vore möjlig, inte alls förälska sig i sin egen person hade han träffat sig i köttet och inte i spegeln? Ligger dandyns lockelse, attraktionen då i att han är den som närmast kommer att reducera sin person till spegelbild? Det vill säga: vår fysiska uppenbarelse manifesterar alltid i någon mening vårt inre, för dandyn sammanfaller de båda. Det är inte, som för oss andra, två sidor av samma mynt. Det är ett mynt med bara en sida. Jaget inte speglat, inte heller jaget reducerat till spegel; en spegel utan jag? Är det inte vad Barbey d’Aurevilly säger när han påpekar att Brummells storhet, han var Dandy och han var ingenting därutöver? Inga andra begär, inga andra förmågor en detta enda – att vara dandy!

***

I slutet av mars utkommer översättningen av Barbey d’Aurevillys DandyismenAlastor Press. I väntan på detta kommer ett antal texter och porträtt på temat dandyism publiceras här på Stasimon. Tidigare inlägg i serien kan du läsa här (om Alfred d’Orsay) och här (om Oscar Wilde).

4 reaktioner på ”5. Spegelbilden

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s