cowper vanity

Den kvinnliga dandyn då, finns hon? Knappast, är det kanske lite tråkiga svaret. Betänk vad dandyn är, ett sätt att vara och förhålla sig till sin omgivning. Att alltid överraska, att bara vara yta. Till världen förhåller han sig likgiltigt. Köttets frestelser intresserar honom inte, eller möjligen bara flyktigt. Det är något androgynt över honom, androgynt inte därför att han mindre manlig, utan därför att han är mindre mänsklig. Likväl bär han flera av de kvinnliga attributen: omsorgen av sin klädsel, vikten vid fysisk skönhet. Han behöver inte vara född vacker, han blir det genom att veta skönhetens värde – och dess pris. För att ställa sig bortom samhället, måste han agera emot dess lagar. Som man är han därför inte speciellt viril eller driftig.

När man idag talar om kvinnliga dandyer tenderar även den som nyanserat resonerat kring dandyismens filosofiska och estetiska överbyggnad när det kommer till männen, begränsar sig till att nämna dagens modeikoner. Den mest vulgära analysen är väl att den manlige dandyn är kvinnlig till sättet, alltså är kvinnan i manskläder, tänk Marlene Dietrich, dandy. Eller så tar man någon med inflytande i jetset-kretsar, tänk Paris Hilton. Eller, så tar man en kvinna som provocerar med sin klädsel och likväl är tongivande, tänk Lady Gaga eller Madonna. Det sista av dessa förhållningssätt är kanske minst vulgärt då det ändå tar till vara på något av dandyismens subversitet. Men man missar dessvärre dess intellektualitet, dess kyla och dess likgiltighet. En Lady Gaga eller en Madonna är i allra högsta grad engagerade i världen.

Nej, vi måste nog tänka på dandyn som en historisk företeelse, en människotyp som gått oss förlorad. Och i forna sekler är den kvinna som har alla hans egenskaper ingen dandy, utan demimonde. En demimonde, en av dessa stora horisontaler, är det namn vi ger en typ av kvinnor i 1800-talets Frankrike. Hon är mer än prostituerad, men mindre än en älskarinna. Mindre än en älskarinna därför att hennes kärlek (och kropp) är till salu, men mer än den prostituerade därför att hon väljer sina älskare (ur en skara mycket prominenta herrar). Liksom dandyn odlar hon sin kvickhet och excellerar i samtalskonst. Hon är inte nödvändigtvis speciellt vacker, hon är en kvinna man kan tala med och som gör intryck med sättet på vilket hon för sig.

Léonide was a modern Ninon de l’Enclos; witty, very intrigante, very ambitious, very good-natured, and very amusing and bonne fille. She was not beautiful, indeed hardly pretty, but she had a clever and pleasing face. Like the famous Ninon, … she brought la galanterie up to the level of fine art, and her admirers came from all sorts and conditions of men. [Om Léonide Leblanc, ”Mademoiselle Maximum”]

En del av hennes lockelse ligger också i att hon alltid kommer att behålla ett visst avstånd till sin älskare, hon blir inte förälskad – där är hon likgiltig. Hon är inte asexuell eller speciellt avmätt – men sen är ju det vad som förväntas av en kvinna i dessa tider. Precis som att dandyns motstånd ligger i hans androgyna hållning, gör demimondens det i och med att hon särar på benen och tillåter sig att vara en sexuell varelse. På detta sätt är de båda undantagsmänniskor, de erkänner samhällets lagar och seder men arbetar sedan emot dem.

Paiva-copie-1La Paîva

Och vidare: detta att de nästan upplöser vad det vulgära sinnet vill ange som deras konstituerande attribut. De rör sig inte mot det överlastade utan mot den enkla och fulländade. Det upphäver klädernas inverkan tills de bara är klädda i dimmor och moln. Jämför följande två passager. Det första ur Barbey d’Aurevillys glasklara analys om dandyismen, det andra om andra kejsardömets kanske mest berömda demimonde, La Païva:

Det fanns en tid, kan ni föreställa er, då dandyer vurmade för luggslitna kläder. Detta skedde just under Brummells tid. De hade nått sin impertinens slut, de förmådde inte mer. De kom på denna idé, som var så dandysk (jag hittar inget annat ord för att beskriva det) att låta riva sönder sina kläder innan de tog på sig dem; hela tygets omfång, tills det inte var mer

än ett slags spets – ett moln. De ville gå i sina moln, dessa gudar! Förfarandet var mycket känsligt och mycket tidskrävande och för att utföra det begagnade man sig av en bit slipat glas. Nå, där är ett verkligt dandyskt faktum. Klädseln har inget med den att göra. Den är nästan inget alls.

She emerged from this vehicle, enveloped in a blue fox fur pelisse of inestimable price; beneath the pelisse she wore some flamboyant dress… No, I’m wrong, it wasn’t flamboyant; on the contrary, it seemed a mere nothing. She just wore lace, cashmere, diamonds on every finger, earrings worth twenty thousand livres apiece; in short, she showed a luxury, simplicity and taste… as if she ha been born in swaddling-clothes which were woven by the fairies. It was magical.

***

I slutet av mars utkommer översättningen av Barbey d’Aurevillys DandyismenAlastor Press. I väntan på detta kommer ett antal texter och porträtt på temat dandyism publiceras här på Stasimon. Tidigare inlägg i serien kan du läsa här (om Alfred d’Orsay), här (om Oscar Wilde), här (om spegelbilden), här (där Baudelaire uttalar sig i ämnet).

2 reaktioner på ”16. Dandyer och demimonder

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s