Ville étrange que Constantinople!

blåmosken

Jag är tillbaka från séjouren i Istanbul, hjärtat mättat av intryck. Inget håller samman, ett glas – europeiskt och orientaliskt – vatten och olja man ständigt rör om. Elementen är distinkta och löses aldrig i varandra, men blandas – sammanblandas… Under resans gång förde jag för en gångs skull tämligen konsekvent dagbok (avvek först de sista dagarna), kanske jag skriver in det här nu när vi går in i den obehagliga tid som följer på en boks publicering. (Detta ingenmansland när man både längtar efter och fasar för reaktioner på publikationen.) På tal om publikationer kan jag också tipsa om den utmärkta tidskriften Staden vars femte nummer precis kommit ut – där medverkar jag med en liten novell. Och imorgon är det Textmässan i Stockholm, är du i närheten så kom gärna förbi Alastors bord där jag kommer att vara på plats!

***

För den som vill ge sig iväg mot Turkiet och Orienten redan nu, och kanske i vittrare och mer begåvat sällskap än jag själv, föreslår jag Pierre Loti och de Nerval, resenärer som fann sin väg till Istanbul och lät staden finna vägen in i deras skrifter. Loti har jag i ärlighetens namn inte läst själv. Han var, något oförtjänt, en ständig källa till irritation under tiden i Paris när jag genomsökte antikvariat och boklådor efter verk av Pierre Louÿs. Känslan av seger när man fann en Pierre Lo… bara för att vändas i djupaste besvikelse när man insåg att det rörde sig om den misshaglige och mer rikligt representerade Loti. Nerval är däremot sedan länge en favorit. Dessvärre har jag i min ägo bara band två och tre av hans Voyage en Orient. Jag kan tycka att det är synnerligen njutbart när Nerval tar sin annars gåtfullt labyrintiska stil och förankrar den i reseskildringens vardagliga närvaro. Hursa? Ni säger att det var länge sedan ni läste Nerval, att det kanske är så att ni inte gjort det alls, att ni inte minns? Très bien! Låt mig ordinera bot.

Det har nämligen kommit en del Nerval-översättningar på senare tid – de jag spontant drar mig till minnes är Bokbål förlags lilla utgåva av Chimärer och Kristoffer Leandoer och Kennet Klemets fina urval i Andra riken (utkommen i Bonniers klassikerserie, känslan när man går i Pocketshop eller någon annan tröstlös så kallad bokhandel och möts av en Nerval i nytryck, nyöversättning och behändigt pocketformat!) Även om det bär mig emot att välja förlagsdraken framför ett strävsamt litet dito måste jag ändå rekommendera er Leandoer/Klemets bok. Det är en utmärkt introduktion till Nervals oeuvre med alla de centrala texterna och utöver det lite smått och gott, bland annat ett litet utdrag ur Voyage en Orient. Dessutom respekterar Leandoer som översatt nämna Chimärer sonettformen. I Per-Evert Carlssons översättning på Bokbål heter det att ”[…] har här, i läsbarhetens, sonettformen utelämnats till förmån för begriplighet och språklig skönhet, att eftersträva rim skulle skymma stora delar av andeinnehållet”. Och det är väl en hållning man kan omfatta om man så vill, vem är jag att döma? Men för mig handlar meter kanske mindre om rim och mer om rytm och melodi. Symmetri i antal betonade stavelser och rimmets melodiska harmonier. Att bara se ”innehåll” i en dikt, det är att helt missa hur formen bidrar till upplevelsen av dikten. (Nu ska det väl erkännas att de Nerval kanske inte är den mest hårt bundne av poeter, versens stigande eller fallande inte lika påfallande som hos andra diktare, så ska man frångå metern är det möjligen mer ursäktligt.) Den gode diktaren, liksom hans översättare, tar spjärn mot formen, låter den polera tanken. Det innebär vid ett första ögonkast för översättaren att göra större avsteg från originalet, men när du sedan läser den bundna översättningen, den rytmiska översättningen, den rimmade översättningen där en god översättare hittat eleganta lösningar på problemen som uppstått – ligger inte då den upplevelsen så mycket närmare originalets? Låt oss ta en jämförelse ur dessa Chimärer, vi tar den andra, en av mina favoriter: Myrtho.

I Nervals original går första versen:

Je pense à toi, Myrtho, divine enchanteresse,

Au Pausilippe altier, de mille feux brilliant,

A ton front inondé des clartés d’Orient,

Aux raisins noirs mêlés avec l’or de ta tresse.

Carlsson översätter passagen med:

Jag tänker på dig, Myrtho, gudomliga förtjuserska,

På höga Posillipo, av tusen eldar glänsande,

På din panna översköljd av Orientens ljus,

På blå druvor blandade med din flätas guld.

Leandoer:

Jag tänker på dig, Myrtho, du gudomliga häxa,

På Posilippos altar, där eldars sken syns växa,

På din pannan badande i Österns klara strålglans,

På svarta druvor strödda i ditt hårsvalls gyllne krans.

I första versen är jag dock lite osäker på Leandoers översättning. ”Altier” betyder mig veterligen ”hög” (när det gäller människor såväl i pejorativ betydelse ”högmodig” som utan negativa konnotationer ”nobel”, när det gäller ting syftar det snarare till deras högt belägna läge eller att de är just höga). Jag tänker att det kanske är allmänt (nåja) känt att Posilippo (ett berg vid Neapelbukten) är översållat av altar[e] – varför skulle där annars finna ”tusen eldar”? Värt att veta är kanske också att man brände kvistar av myrten på Afrodites altare, vilket nerval skrivit om tidigare i La messe de Venus. Carlsson lägger sig överhuvudtaget mycket nära ordens lexikala betydelse, nämnda eldar blir glänsande, vilket för mig gör dem lite tamare,, än de många glittrande ljuspunkter jag ser hos Nerval och Leandoer, och blicken lägger sig närmare berget och elden. Första radens ”enchanteresse”, förtjuserska låter lite klumpigt och återigen, det känns lite för tamt. Förtrollerska tror jag ligger närmare, och mellan förtjuserska som bara lockar eller förleder i kraft av sin tjuskraft och häxa som bara gör det med trollkraft. Förtrollerska har, liksom enchanteresse, båda dessa betydelser, men sen gäller det ju att foga in också och då kan jag tycka att häxa/växa ändå är en ganska bra lösning. Angående druvorna har ju Carlsson helt rätt i att man på svenska talar om blå snarare än svarta druvor. Frågan man får ställa sig här är vilken färgskala man vill understryka, när Nerval talar om druvorna, menar han bara blå druvor eller är konnotationerna man får av ”noir” viktiga? Jag tror att det finns en poäng med att understryka att det handlar om druvor, inte blålila, utan riktigt svarta. För kontrasterar inte första strofen  ljus och mörker. Det mörka berget med sina brinnande eldar, det gyllne håret bestrött med mörka oliver (och senare, i tredje strofen, mer eld med den uppvaknande vulkanen och en himmel som täcks av sot).

 nerval_myrtho

Vi tar andra strofen också där jag tycker att Leandoers översättning är otroligt följsam.

Nerval:

C’est dans ta coupe aussi que j’avais bu l’ivresse,

Et dans l’éclair furtif de ton œil souriant,

Quand aux pieds d’Iacchus on me voyait priant,

Car la Muse m’a fait l’un des fils de la Gréce.

Carlsson:

Så var det också ur din bägare som jag drack mig berusad,

Och i en förstulen ljusglimt från din leende blick,

När man vid Bacchus’ fötter mig bedjande såg,

Ty Musan har gjort mig till en grekisk son.

Leandoer:

För också ruset ur din bägare jag fick,

Och ur en flyktig blixt i din leende blick,

När vid Bacchus fötter jag sågs försänkt i böner

Ty musan har gjort mig till en Greklands söner.

Åh, den versen! Nerval! Leandoer! Den där känslan att man följer en slingrande väg rad efter rad och till sist kommer hem. Allt stämmer, rytmen, melodin – ingenting forcerat! Till och med passiv-satsen på tredje raden är elegant löst vilket annars kan bli ganska otympligt på svenska. Det vore rent orättvist att ställa Carlssons översättning mot detta, vi kan inskränka oss till att bara ställa första radens korta, effektiva mot Carlssons längre, mångordiga som dessutom blir snårigare och mer svårläst. (Och återigen, Leandoer gör en något mindre tam tolkning, ”éclair” får bli ”blixt” istället för Carlssons beskedliga ”ljusglimt”.)

***

Jag vill också understryka att jag här inte är ute efter att ”sätta dit” Carlsson eller hans översättning. Jag märker samma drag hos mig själv, att jag lägger mig för nära texten, använder den som en stylta, och jag tror att det är en fråga om mognad som översättare. I början är man osäker, man vill inte göra för stora avsteg från texten ifråga. Dels vill man visa att man faktiskt förstått vad som står där, men mest för att man till varje pris vill vara texten trogen. Med mognad inser man dock att man – och detta gäller i synnerhet för poesiöversättning – ibland måste göra avsteg just för att vara texten trogen.

***

Nå, jag tänkte att vi avslutar med ett litet utdrag ur Voyage en Orient (eftersom jag tydligen monomant prokrastinerar arbetsöversättandet med nöjesöversättande):

I. Balik-Bazar

Konstantinopel, märkliga stad! Storslagen och eländig, tårar och glädje; här mer än någon annanstans är allt godtyckligt, och det finns också mer frihet; – fyra olika folkslag som lever tillsammans utan att hata varandra alltför mycket. Turkar, armenier, greker och judar, de föddes av samma jord och tål varandra betydligt bättre än vad folk från olika provinser eller olika partier gör hos oss.

Var det således mitt öde att närvara vid det sista fanatiska och barbariska dåd som ännu kunde begås med stöd i forna muselmanska traditionerna? – I Péra hade jag återfunnit en av mina äldsta vänner, en fransk konstnär, som sedan tre år tillbaka tjänade sitt levebröd där, och det praktfullt, på sina porträtt och sina tavlor, – vilket bevisar att Konstantinopel inte är så osams med Muserna som man tror. Vi lämnade Péra, den frankiska staden, för att bege oss mot Stambouls basarer, den turkiska staden.

Efter att ha gått igenom Galatas befästa port fick vi gå ned för en lång, slingrande gata, kantad av krogar, konditorier, barberare, slaktare och frankiska caféer som påminner om våra, och vilkas bord är överlastade med grekiska och armeniska tidningar; det ges ut fem eller sex bara i Konstantinopel, ej medräknat de grekiska tidningarna som kommer från Morea. – Där får alla resenärer försöka åberopa sin klassiska beläsenhet för att snappa upp några ord av detta livskraftiga språk som omskapar sig från dag till dag. De flesta tidningarna tycks fjärma sig från den moderna dialekten och närma sig forngrekiskan precis till den punkt de skulle riskera att bli obegripliga. Man hittar där också valakiska och serbiska tidningar tryckta på rumänska språk, så mycket lättare för oss att förstå än grekiskan, på grund av en betydande mängd inblanda av latinska ord. Vi stannade några minuter i ett av dessa caféer för att ta en sockrad gloria, en okänd sak på de turkiska caféerna. – Längre ned möter man fruktmarknaden som erbjuder utomordentligt smakprover från det bördiga landskap som omger Konstantinopel. Till slut, och för att nå dit måste man gå än längre ned, på slingrande vägar belamrade av förbipasserande, till lejdaren där man måste gå ombord för att kors det Gyllne hornet, denna ungefär en kvarts lieue breda och en lieue långa bukt som är den underbaraste och säkraste hamn i världen, och som skiljer Stamboul och förorterna Péra och Galata åt.

Det är ett mycket livligt litet torg på grund av en extraordinär trafik, och som på hamnsidan presenterar en kaj gjord av plankor kantade av eleganta caïquer. Roddarna har långärmade skjortor i sidencrêpe av ett ändå elegant snitt; deras båtar ilar snabbt, tack vare deras fiskform och glider utan svårighet mellan de hundratals skepp av alla nationaliteter som fyller hamnmynningen.

På tio minuter når man den motsatta lejdaren, som står i förbindelse med Balik-Bazar, fiskmarknaden; det är vi blev vittnen till en extraordinär scen. – I en av marknadens trånga korsningar hade många män samlats i en ring. Vid första anblicken trodde vi att det rörde sig om jonglörer som tävlade eller en dansande björn. Då vi banat väg genom folkmassan såg vi en halshuggen kropp på marken, klädd i blå jacka och byxor och vars huvud, prytt med en skärmmössa, placerats mellan det lätt särade benen. En turk vände sig till oss och sade, då han igenkände oss som franker: ”Det sägs att man även hugger av huvuden som bär hattar.” För en turk är skärmmössor och hattar föremål för sådana fördomar, med tanke på att det är förbjudet för muselmanerna att bära huvudbonader med skärmar, eftersom de under bönen måste trycka pannan mot marken, med huvudbonaden alltjämt på. – Vi avlägsnade oss med avsky från denna scen och tog oss till bagaren. En armenier erbjöd oss sorbet i sin butik och berättade historien om den märkliga avrättningen.

[I korthet är det så att mannen, en armenier vid namn Owaghim, överraskats med en turkisk kvinna. Ställd inför två val, döden eller omvändelsen valde Owaghim att bli muslim. Han tröttnade dock snart på sin nya religion, återgick till sin ursprungliga lära och bosatte sig på en grekisk ö. Tre år senare trodde han saken glömd och kom tillbaka till Konstantinopel i frankiska kläder. Han blev igenkänd och den turkiska lagen, nära förbunden med den religiösa förordade dödsstraffet. Myndigheterna erbjöd honom att konvertera på nytt eller gå i ny landsflykt. Men Owaghim vägrade göra såväl det första som det andra. Han sade ”att han bara kunde leva i Konstantinopel; att han skulle dö av sorg om han var tvungen att lämna henne igen, eller av skam om han bodde där som avfälling.” Alltså avrättades han.]

Vi hade korsat de praktfulla basarer som utgör Stambouls centrum. Det är en labyrint stadigt byggd i sten i enlighet med den bysantinska smaken och var man finner ett vidsträckt skydd mot dagens hetta. Väldiga gallerier – vissa välvda, andra byggda i spetsbågar med skulpterade pelare och kolonnader – är var och en vigda åt ett speciellt slags varor. Man beundrar i synnerhet kvinnornas kläder och tofflor, de broderade och besatta med guld- och silvertråd, kaschmiren, mattorna, möblerna med inläggningar av guld, silver och pärlemo, guldsmedsarbetena och vidare de glänsande vapen samlade i den del av basaren som man kallar Bésastain.

En av de yttre delarna av denna, så att säga, underjordiska, stad leder till ett mycket muntert torg omgärdat av stora byggnadsverk och moskéer, man kallar den Seraskerns torg. Detta innerstadens promenadstråk besöks mest av kvinnorna och barnen. – Kvinnorna är mer strängt beslöjade i Stamboul än i Péra; klädda i grön eller violett feredjé, och ansiktet täckt av ett tjockt flor, är det ovanligt att de låter er se annat än ögonen och näsans början. Armeniskorna och grekinnorna sveper in sina drag i betydligt tunnare tyger.

Torgets ena sida som upptas helt av författare, miniatyrmålare och bokhandlare; de närliggande moskéernas behagfulla konstruktion, deras trädplanterade gårdar besökta av tusentals duvor som ibland slår sig ner på torget; caféerna och smyckesbutikernas överlastade skyltning; tornet intill Seraskern som dominerar hela staden; och till och med längre bort den mörkare anblicken av den gamla seraljen där sultanmodern bor, allt detta ger torget en karaktär full av originalitet.

basar

Annonser

24. Bysans!

Z_D-mausoleum

Imorgon åker jag till Istanbul, äntligen! Som jag drömt om Bysans, Konstantinopel, Istanbul… För den som känner att separationen blir för svår, att den måste ha mig kvar i sina flöden, eller bara vill följa med på färden, kan jag med fördel följas på Instagram.

***

Den bysantinska konsten är sprungen ur den antika, likväl finns där vitala skillnader. Man ser ganska tydligt de orientaliska influenserna i den bysantinska, som på många sätt säkert uppfattas om mer färgstark än den antika. Detta är dock en sanning med modifikation då de via marmorstatyer vi idag associerar till när vi tänker på antiken ursprungligen var målade i starka färger. I verkligheten är alltså brottet mellan den klassiska konsten och den bysantinska mindre än vad man först kan ana, och kanske kan de färgstarka, bysantinska mosaikerna och målningarna fungera som en brygga när vi försöker korsa tidens ocean och nå fram till det grekiska sådant det såg ut under klassisk tid?

En skillnad är att den grekiska konsten i mångt och mycket var centrerad kring det kroppsliga. Grekerna avbildade gärna seniga, muskulösa, nakna kroppar. I en kristen kultur var detta närapå omöjligt och precis som i Västeuropa under medeltiden dröjde man hellre vid stiliserade porträtt som snarare representerade människors andliga kvalitéer. Till skillnad från i väst utvecklade man så småningom en betydligt med dynamisk konst med rörelse i målningarna som i våra ögon ibland kan tyckas närmast profana.

En annan stor skillnad är hur man förhöll sig till skulpturkonsten. Antikens konst är rik på skulpturer, den bysantinska närmast fattig. Det är dock inte så att bysantinarna var livrädda för statyer och höll dem för övernaturliga. Det förkom statyer också i Bysans och vissa av de uthuggna fresker som förekommer i kyrkorna, inte minst på pelare, är så djupt uthuggna att de i princip är tredimensionella. Likväl kan man se hur bysantinare försökt beveka de hedniska, antika skulpturerna, oskadliggöra dem så att säga, genom att rista in kors över ögon, mun och panna.

23. Om dandyismen

Omslag, för facebook
Beau Brummell putsade sina stövlar med champagne och det tog honom minst fem timmar att klä sig. Mellan 1793 och 1816, mer än tjugo år, var han den mäktigaste mannen i Englands salonger. Hans omdömen var lag i det galanta livet och hans inflytande visste inga gränser. Av hans förbindelser var den främsta hans vänskap med den blivande regenten, prinsen av Wales, som kunde tillbringa timmar med att betrakta vännen klä sig. Och ändå kan Brummells alla framgångar bara mäta sig med den fattigdom och galenskap i vilken han slutade sina dagar.

Om dandyismen skriver 1800-talsdandyn Barbey d’Aurevilly (1808-1889) ingen biografi över Brummell utan en filosofisk traktat av anekdoter, jämförelser och liknelser hämtade ur och kring Brummells liv. Av fåfängans förtjusande last gör han en dygd. Med kirurgisk precision identifierar han vad som utmärker Dandyn – denna förfinade ytlighet, som till skillnad från vår självupptagna tids, är såväl intellektuell som subversiv.

22. Vad är väl en dandy, Barbey d’Aurevilly

livre-barbey-d-aurevilly

Finns det då ingen regel för dandyn att följa? Trasor eller silke, går lika bra? Vi som hoppas på handfasta råd i form av slipsknutar och hattmodeller. Icke! Men ett råd, en regel kan jag ändå ge er: impertinens!* Den moderna stockholmdandyns hjälp bland de ångestframkallande stilvalen, den alltid like välklädde Christian Quaglia, uttrycker det så färgstark med ”han har lite av en ”fuck you”-mentalitet. Han är lite provocerande, vår dandy. Åh, den vestimentära diktaturen, så lyckligt att leva däri när dandyn är ensam suverän. Att alltid göra ett intryck utan att söka göra ett intryck, att alltid förvåna men aldrig förvånas.

(Ja, och när du läser texter från 1800-talet och förvånas att det talas kläder sida upp och sida ner. Du tror väl inte att det är för att du ska kunna skapa dig en bild i ditt huvud? En bok är mer än än film man präntat ner i text och som sedan bara ska vecklas ut och avkodas. Är det alltså så att du helt glömt hur man tolkar symbolerna, markörerna? När Balzac talar kravatter, då ger han dig nyckeln till figurens karaktär. Färg och snitt, åtbörder och mustascher – det talar lika mycket som mer intrigdrivande handlingar.

Men vad, du vill ha ett exempel? Nå, det blir inte Balzac, för honom har jag inte tillgänglig. Det blir Keyserling, min älskvärdaste älskling, alltid svår att få tag på antikvariaten, inte översatt sedan 20-talet. Men Hillevi, säger du, arbetar du inte med ett förlag, kan du inte göra något åt detta?! Jovisst, säger jag, visst, något av Keyserling, det kommer. Lyssna här:

Furstinnan var ännu en vacker kvinna, sådan hon satt där orörlig i sin vita pikédräkt med det mörka håret täckt av en svart spetsslöja. Det smala ansiktets brunhyllta blekhet hade nästan en matt bronsglans, dragen voro underbart lugna och regelbundna, och ur de stora, bruna ögonen blickade de byzantinska madonnornas tunga patos. De små händerna, tyngda av ringar, vilade trötta i famnen.

Känner du fantasins hästar rycka i sina tyglar. De där med de byzantinska madonnorna, bronset, glansen – ja, nu löper associationerna. Det där stycket, det säger allt om furstinnan, gör det inte?)

Den som först skriver denna dandyismens teori – som tolkar och formulerar – det är Jules Barbey d’Aurevilly. Och han är själv vad vi kallar dandy. Han har tagit intryck av Brummell – som han aldrig träffat – och ger sig i uppgift att förklara honom, dandyn. Barbey d’Aurevilly, vem är det, undrar du? En katolik med hedningens fantasi. Mest känd för sin novellsamling Les Diaboliques, på svenska De djävulska. (– Jaha, säger du, översättningen från 1957? Var inte den lite väl träig? – Jajaja, jag vet, tjata, säger jag, den kommer i nyöversättning, redan till hösten. Nej, inte jag som översatt, den oförliknelige Wraak.) Ja, sex noveller alltså och alla läste dem. Till och med Des Esseintes, där han satt i sitt slott. Men d’Aurevilly kommunicerar inte med sin skrivna konst, han gör det med sin klädsel. Han laddar den med koder, kan soignerar sig noga. Han kämpar, som de alla gör vid den där tiden, mot livsledan. Han uthärdar samtiden och längtar efter en tid som flytt.

Mest av allt älskar han sina handskar. De skyddar honom mot världen, är en tydlig gräns – så mycket tydligare än huden med alla sina nervändar som drar in den där världen i ens innersta! Förbindelserna med de andra ritualiseras av handsken. Han håller sig på avstånd, med handsken ropar han sitt: Noli me tangere. För dandyn är ingen kroppslig varelse, han är inte i köttet. Även om han kan vara omoralisk är han aldrig libertin, kvinnorna kan tråna och tråna, de kommer honom aldrig nära. Den där handen i sin handske: själva sinnebilden för dandyn. Den arbetar inte, uttrycker elegans, lyx och, framför allt, är den kall.

*Det var ett svårt ord? SAOB förklarar: förhållandet att vara impertinent, respektlöshet. näsvishet, oförskämdhet.

***

I slutet av mars utkommer översättningen av Barbey d’Aurevillys Om dandyismenAlastor Press. I väntan på detta kommer ett antal texter och porträtt på temat dandyism publiceras här på Stasimon. Tidigare inlägg i serien kan du läsa här (om Alfred d’Orsay), här (om Oscar Wilde), här (om spegelbilden), här (där Baudelaire uttalar sig i ämnet), här (om demimonden och dandyn) och här (där Beau Brummell äntligen presenteras).

21. Vem är Beau Brummell?

Eftersom Om dandyismen väntas från komma från trycket i dagarna är det hög tid för oss att bekanta oss med dess huvudperson, den förste, den främste, dandyn av dem alla: George ”Beau” Brummell.

BrummellEngrvFrmMiniature

Låt mig citera ur mitt förord:

George Brummell föddes i London 1778. Familjen tillhörde medelklassen men fadern William Brummell hade ambitioner för sin son, och det var med dessa förväntningar George uppfostrades. Han sändes till det anrika Eton för att studera och det var här han först utmärkte sig med sitt eleganta sätt och klädsel vilket särskilde honom från hans kamrater. Efter detta anslöt sig Brummell till 10:e husarregementet som då anfördes av Prinsen av Wales. Den blivande regenten fascinerades av Brummells elegans. När regementet förflyttades till Manchester begärde Brummell avsked och utvecklade istället sin vänskap med, och inflytande över, prinsen av Wales. Precis som Barbey d’Aurevilly argumenterar vilade hela Brummells inflytande på hans perfekt eleganta klädsel och behagliga sätt – prinsen kunde tillbringa timmar i Brummells kammare med att se den berömde dandyn klä sig. Man får påminna sig om att även om Brummell hade ärvt en större summa efter sin far så mätte sig hans tillgångar på intet sätt med hans aristokratiska vänners. Att upprätthålla tillvaron som gentleman i Londons övre skikt var kostsamt. På frågan om vad en man behövde lägga på kläder under ett år skall han ha svarat ”runt 800 pund”, vilket i dagens penningvärde motsvarar strax över en miljon kronor. I de kretsar Brummell umgicks var också spelandet utbrett, vilket blev Brummells olycka. Större förmögenheter än hans spelades bort på Londons spelbord. Han föll också i onåd hos Prinsen av Wales – de omdömen han fällde över societeten och som i det han uttalade dem blev dess lag steg honom måhända åt huvudet och stunden kom då han, som trodde sig mäktigare än regenten själv, gick ett steg för långt och förargade Prinsen som inte förlät honom. 1816 tvingades han fly England på grund av sina skulder; kvällen innan resan över Kanalen bevistade han operan, lika magnifik som alltid.

Brummell tillbringar sedan sina sista år i Frankrike där han sjönk ned i fattigdom och så småningom också vansinne. Brummells liv består av det stoff man annars bygger romaner av. Han mejslade sitt livs konturer liksom i fint elfenben, fallet var ett faktum först när han lät sin fåfänga förbytas till högmod.

***

Vidare, den där enkelheten vi talat om tidigare, låt oss inte missförstå den. Hans levnadstecknare säger: “No perfumes, he used to say, but very fine linen, plenty of it, and country washing.” Och själv säger han: ”If John Bull [dagens svenska motsvarighet typ: Svenne Banan] turns around to look at you, you are not well dressed; but either too stiff, too tight, or too fashionable”. Men det är inte heller dagens estetiska afasi, det är inte de enkelhetens tyranni. Att Brummell bryter med ett modeideal, rokokons, överlastat, besått av spetsar och ornament: pudrade peruker, vitmålade nunor – det är inte av ideologi. Brummells glans kommer inifrån, han hade varit sublim också i knäbyxor, naturligtvis, kanske tillåter det osminkade ansiktet (istället för sminket och parfym tvättar han sig varje dag, varje dag!) det inre att stråla ut lite lättare. Men framför allt: Brummells garderob, utsökt i sin enkelhet är ändå billigare än en mera dyrbar och ornamenterad sådan, om den ska vara utsökt. Brummels storhet, att böja societeten efter sin vilja och triumferande tvinga den på knä, på mage. Här: nytvättat hår, ingen peruk. Här: ett par långbyxor. Här: en enkel svart frack. Här: tryck era läppar mot min champagnepolerade stövel. Här: jag sätter min klack på din hand, mylady, driver den som en borr i ditt kött och det är ingenting mot mina sylvassa ord.  Klä honom i dyrbara tyger eller trasor, det som är  Brummell är det oavhängigt. Det är inte fysisk skönhet, för speciellt vacker är han inte, Brummell (det är ingen Armfelt vi talar om här) med det rödlätta håret, det är det inre ljuset. Den klara bäcken. Det tränger ur hans porer och det manifesterar sig i var och en av hans åtbörder.

***

Jag kan också rekommendera filmen This charming man (ja, det syftar på Smiths-låten) om Brummell. Vilken tur att du kan se den i sin helhet på Youtube.

***

I slutet av mars utkommer översättningen av Barbey d’Aurevillys Om dandyismenAlastor Press. I väntan på detta kommer ett antal texter och porträtt på temat dandyism publiceras här på Stasimon. Tidigare inlägg i serien kan du läsa här (om Alfred d’Orsay), här (om Oscar Wilde), här (om spegelbilden), här (där Baudelaire uttalar sig i ämnet) och här (om demimonden och dandyn).

20. Stockholm

Nå, det kan alltså vara så att vi – maken, katterna, jag – lämnar Uppsala i sommar för att bosätta oss i huvudstaden. Jag tänker mig ett annorlunda liv. Livfullare än det letargiska som förs här i universitetsstaden, där vi bor vid en skog. En skog som inte inspirerar till några större naturupplevelser utan en däst tillvaro; vattnet samlas stillastående i grunda gölar. Det har gjort mig gott att bo här, stormarna har lagt sig i mitt bröst, mörkret motats bort – kvar finns bara starkt solsken och friska vindar. Med tillförsikt ser jag på det nya, det som levs mer utanför hemmets väggar än innanför. Och jag ser kvällarna man ändå tillbringar hemma: läslamporna är tända, jag utsträckt med en filt över benen i soffan (en soffa jag redan sett ut), han i fåtöljen mitt emot, varsin bok, varsin spinnande katt i knäet. Utanför: kvällen som skymmer över takåsarna, stadens brus som mattas och kommer till ro. Kanske ett halvt urdrucket vinglas, kanske lite ost från den holländska ostaffären ett par kvarter bort. Min längtans mål har alltid varit staden. Nu, äntligen, jag hoppas.