Eftersom Om dandyismen väntas från komma från trycket i dagarna är det hög tid för oss att bekanta oss med dess huvudperson, den förste, den främste, dandyn av dem alla: George ”Beau” Brummell.

BrummellEngrvFrmMiniature

Låt mig citera ur mitt förord:

George Brummell föddes i London 1778. Familjen tillhörde medelklassen men fadern William Brummell hade ambitioner för sin son, och det var med dessa förväntningar George uppfostrades. Han sändes till det anrika Eton för att studera och det var här han först utmärkte sig med sitt eleganta sätt och klädsel vilket särskilde honom från hans kamrater. Efter detta anslöt sig Brummell till 10:e husarregementet som då anfördes av Prinsen av Wales. Den blivande regenten fascinerades av Brummells elegans. När regementet förflyttades till Manchester begärde Brummell avsked och utvecklade istället sin vänskap med, och inflytande över, prinsen av Wales. Precis som Barbey d’Aurevilly argumenterar vilade hela Brummells inflytande på hans perfekt eleganta klädsel och behagliga sätt – prinsen kunde tillbringa timmar i Brummells kammare med att se den berömde dandyn klä sig. Man får påminna sig om att även om Brummell hade ärvt en större summa efter sin far så mätte sig hans tillgångar på intet sätt med hans aristokratiska vänners. Att upprätthålla tillvaron som gentleman i Londons övre skikt var kostsamt. På frågan om vad en man behövde lägga på kläder under ett år skall han ha svarat ”runt 800 pund”, vilket i dagens penningvärde motsvarar strax över en miljon kronor. I de kretsar Brummell umgicks var också spelandet utbrett, vilket blev Brummells olycka. Större förmögenheter än hans spelades bort på Londons spelbord. Han föll också i onåd hos Prinsen av Wales – de omdömen han fällde över societeten och som i det han uttalade dem blev dess lag steg honom måhända åt huvudet och stunden kom då han, som trodde sig mäktigare än regenten själv, gick ett steg för långt och förargade Prinsen som inte förlät honom. 1816 tvingades han fly England på grund av sina skulder; kvällen innan resan över Kanalen bevistade han operan, lika magnifik som alltid.

Brummell tillbringar sedan sina sista år i Frankrike där han sjönk ned i fattigdom och så småningom också vansinne. Brummells liv består av det stoff man annars bygger romaner av. Han mejslade sitt livs konturer liksom i fint elfenben, fallet var ett faktum först när han lät sin fåfänga förbytas till högmod.

***

Vidare, den där enkelheten vi talat om tidigare, låt oss inte missförstå den. Hans levnadstecknare säger: “No perfumes, he used to say, but very fine linen, plenty of it, and country washing.” Och själv säger han: ”If John Bull [dagens svenska motsvarighet typ: Svenne Banan] turns around to look at you, you are not well dressed; but either too stiff, too tight, or too fashionable”. Men det är inte heller dagens estetiska afasi, det är inte de enkelhetens tyranni. Att Brummell bryter med ett modeideal, rokokons, överlastat, besått av spetsar och ornament: pudrade peruker, vitmålade nunor – det är inte av ideologi. Brummells glans kommer inifrån, han hade varit sublim också i knäbyxor, naturligtvis, kanske tillåter det osminkade ansiktet (istället för sminket och parfym tvättar han sig varje dag, varje dag!) det inre att stråla ut lite lättare. Men framför allt: Brummells garderob, utsökt i sin enkelhet är ändå billigare än en mera dyrbar och ornamenterad sådan, om den ska vara utsökt. Brummels storhet, att böja societeten efter sin vilja och triumferande tvinga den på knä, på mage. Här: nytvättat hår, ingen peruk. Här: ett par långbyxor. Här: en enkel svart frack. Här: tryck era läppar mot min champagnepolerade stövel. Här: jag sätter min klack på din hand, mylady, driver den som en borr i ditt kött och det är ingenting mot mina sylvassa ord.  Klä honom i dyrbara tyger eller trasor, det som är  Brummell är det oavhängigt. Det är inte fysisk skönhet, för speciellt vacker är han inte, Brummell (det är ingen Armfelt vi talar om här) med det rödlätta håret, det är det inre ljuset. Den klara bäcken. Det tränger ur hans porer och det manifesterar sig i var och en av hans åtbörder.

***

Jag kan också rekommendera filmen This charming man (ja, det syftar på Smiths-låten) om Brummell. Vilken tur att du kan se den i sin helhet på Youtube.

***

I slutet av mars utkommer översättningen av Barbey d’Aurevillys Om dandyismenAlastor Press. I väntan på detta kommer ett antal texter och porträtt på temat dandyism publiceras här på Stasimon. Tidigare inlägg i serien kan du läsa här (om Alfred d’Orsay), här (om Oscar Wilde), här (om spegelbilden), här (där Baudelaire uttalar sig i ämnet) och här (om demimonden och dandyn).

3 reaktioner på ”21. Vem är Beau Brummell?

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s