livre-barbey-d-aurevilly

Finns det då ingen regel för dandyn att följa? Trasor eller silke, går lika bra? Vi som hoppas på handfasta råd i form av slipsknutar och hattmodeller. Icke! Men ett råd, en regel kan jag ändå ge er: impertinens!* Den moderna stockholmdandyns hjälp bland de ångestframkallande stilvalen, den alltid like välklädde Christian Quaglia, uttrycker det så färgstark med ”han har lite av en ”fuck you”-mentalitet. Han är lite provocerande, vår dandy. Åh, den vestimentära diktaturen, så lyckligt att leva däri när dandyn är ensam suverän. Att alltid göra ett intryck utan att söka göra ett intryck, att alltid förvåna men aldrig förvånas.

(Ja, och när du läser texter från 1800-talet och förvånas att det talas kläder sida upp och sida ner. Du tror väl inte att det är för att du ska kunna skapa dig en bild i ditt huvud? En bok är mer än än film man präntat ner i text och som sedan bara ska vecklas ut och avkodas. Är det alltså så att du helt glömt hur man tolkar symbolerna, markörerna? När Balzac talar kravatter, då ger han dig nyckeln till figurens karaktär. Färg och snitt, åtbörder och mustascher – det talar lika mycket som mer intrigdrivande handlingar.

Men vad, du vill ha ett exempel? Nå, det blir inte Balzac, för honom har jag inte tillgänglig. Det blir Keyserling, min älskvärdaste älskling, alltid svår att få tag på antikvariaten, inte översatt sedan 20-talet. Men Hillevi, säger du, arbetar du inte med ett förlag, kan du inte göra något åt detta?! Jovisst, säger jag, visst, något av Keyserling, det kommer. Lyssna här:

Furstinnan var ännu en vacker kvinna, sådan hon satt där orörlig i sin vita pikédräkt med det mörka håret täckt av en svart spetsslöja. Det smala ansiktets brunhyllta blekhet hade nästan en matt bronsglans, dragen voro underbart lugna och regelbundna, och ur de stora, bruna ögonen blickade de byzantinska madonnornas tunga patos. De små händerna, tyngda av ringar, vilade trötta i famnen.

Känner du fantasins hästar rycka i sina tyglar. De där med de byzantinska madonnorna, bronset, glansen – ja, nu löper associationerna. Det där stycket, det säger allt om furstinnan, gör det inte?)

Den som först skriver denna dandyismens teori – som tolkar och formulerar – det är Jules Barbey d’Aurevilly. Och han är själv vad vi kallar dandy. Han har tagit intryck av Brummell – som han aldrig träffat – och ger sig i uppgift att förklara honom, dandyn. Barbey d’Aurevilly, vem är det, undrar du? En katolik med hedningens fantasi. Mest känd för sin novellsamling Les Diaboliques, på svenska De djävulska. (– Jaha, säger du, översättningen från 1957? Var inte den lite väl träig? – Jajaja, jag vet, tjata, säger jag, den kommer i nyöversättning, redan till hösten. Nej, inte jag som översatt, den oförliknelige Wraak.) Ja, sex noveller alltså och alla läste dem. Till och med Des Esseintes, där han satt i sitt slott. Men d’Aurevilly kommunicerar inte med sin skrivna konst, han gör det med sin klädsel. Han laddar den med koder, kan soignerar sig noga. Han kämpar, som de alla gör vid den där tiden, mot livsledan. Han uthärdar samtiden och längtar efter en tid som flytt.

Mest av allt älskar han sina handskar. De skyddar honom mot världen, är en tydlig gräns – så mycket tydligare än huden med alla sina nervändar som drar in den där världen i ens innersta! Förbindelserna med de andra ritualiseras av handsken. Han håller sig på avstånd, med handsken ropar han sitt: Noli me tangere. För dandyn är ingen kroppslig varelse, han är inte i köttet. Även om han kan vara omoralisk är han aldrig libertin, kvinnorna kan tråna och tråna, de kommer honom aldrig nära. Den där handen i sin handske: själva sinnebilden för dandyn. Den arbetar inte, uttrycker elegans, lyx och, framför allt, är den kall.

*Det var ett svårt ord? SAOB förklarar: förhållandet att vara impertinent, respektlöshet. näsvishet, oförskämdhet.

***

I slutet av mars utkommer översättningen av Barbey d’Aurevillys Om dandyismenAlastor Press. I väntan på detta kommer ett antal texter och porträtt på temat dandyism publiceras här på Stasimon. Tidigare inlägg i serien kan du läsa här (om Alfred d’Orsay), här (om Oscar Wilde), här (om spegelbilden), här (där Baudelaire uttalar sig i ämnet), här (om demimonden och dandyn) och här (där Beau Brummell äntligen presenteras).

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s