blåmosken

Jag är tillbaka från séjouren i Istanbul, hjärtat mättat av intryck. Inget håller samman, ett glas – europeiskt och orientaliskt – vatten och olja man ständigt rör om. Elementen är distinkta och löses aldrig i varandra, men blandas – sammanblandas… Under resans gång förde jag för en gångs skull tämligen konsekvent dagbok (avvek först de sista dagarna), kanske jag skriver in det här nu när vi går in i den obehagliga tid som följer på en boks publicering. (Detta ingenmansland när man både längtar efter och fasar för reaktioner på publikationen.) På tal om publikationer kan jag också tipsa om den utmärkta tidskriften Staden vars femte nummer precis kommit ut – där medverkar jag med en liten novell. Och imorgon är det Textmässan i Stockholm, är du i närheten så kom gärna förbi Alastors bord där jag kommer att vara på plats!

***

För den som vill ge sig iväg mot Turkiet och Orienten redan nu, och kanske i vittrare och mer begåvat sällskap än jag själv, föreslår jag Pierre Loti och de Nerval, resenärer som fann sin väg till Istanbul och lät staden finna vägen in i deras skrifter. Loti har jag i ärlighetens namn inte läst själv. Han var, något oförtjänt, en ständig källa till irritation under tiden i Paris när jag genomsökte antikvariat och boklådor efter verk av Pierre Louÿs. Känslan av seger när man fann en Pierre Lo… bara för att vändas i djupaste besvikelse när man insåg att det rörde sig om den misshaglige och mer rikligt representerade Loti. Nerval är däremot sedan länge en favorit. Dessvärre har jag i min ägo bara band två och tre av hans Voyage en Orient. Jag kan tycka att det är synnerligen njutbart när Nerval tar sin annars gåtfullt labyrintiska stil och förankrar den i reseskildringens vardagliga närvaro. Hursa? Ni säger att det var länge sedan ni läste Nerval, att det kanske är så att ni inte gjort det alls, att ni inte minns? Très bien! Låt mig ordinera bot.

Det har nämligen kommit en del Nerval-översättningar på senare tid – de jag spontant drar mig till minnes är Bokbål förlags lilla utgåva av Chimärer och Kristoffer Leandoer och Kennet Klemets fina urval i Andra riken (utkommen i Bonniers klassikerserie, känslan när man går i Pocketshop eller någon annan tröstlös så kallad bokhandel och möts av en Nerval i nytryck, nyöversättning och behändigt pocketformat!) Även om det bär mig emot att välja förlagsdraken framför ett strävsamt litet dito måste jag ändå rekommendera er Leandoer/Klemets bok. Det är en utmärkt introduktion till Nervals oeuvre med alla de centrala texterna och utöver det lite smått och gott, bland annat ett litet utdrag ur Voyage en Orient. Dessutom respekterar Leandoer som översatt nämna Chimärer sonettformen. I Per-Evert Carlssons översättning på Bokbål heter det att ”[…] har här, i läsbarhetens, sonettformen utelämnats till förmån för begriplighet och språklig skönhet, att eftersträva rim skulle skymma stora delar av andeinnehållet”. Och det är väl en hållning man kan omfatta om man så vill, vem är jag att döma? Men för mig handlar meter kanske mindre om rim och mer om rytm och melodi. Symmetri i antal betonade stavelser och rimmets melodiska harmonier. Att bara se ”innehåll” i en dikt, det är att helt missa hur formen bidrar till upplevelsen av dikten. (Nu ska det väl erkännas att de Nerval kanske inte är den mest hårt bundne av poeter, versens stigande eller fallande inte lika påfallande som hos andra diktare, så ska man frångå metern är det möjligen mer ursäktligt.) Den gode diktaren, liksom hans översättare, tar spjärn mot formen, låter den polera tanken. Det innebär vid ett första ögonkast för översättaren att göra större avsteg från originalet, men när du sedan läser den bundna översättningen, den rytmiska översättningen, den rimmade översättningen där en god översättare hittat eleganta lösningar på problemen som uppstått – ligger inte då den upplevelsen så mycket närmare originalets? Låt oss ta en jämförelse ur dessa Chimärer, vi tar den andra, en av mina favoriter: Myrtho.

I Nervals original går första versen:

Je pense à toi, Myrtho, divine enchanteresse,

Au Pausilippe altier, de mille feux brilliant,

A ton front inondé des clartés d’Orient,

Aux raisins noirs mêlés avec l’or de ta tresse.

Carlsson översätter passagen med:

Jag tänker på dig, Myrtho, gudomliga förtjuserska,

På höga Posillipo, av tusen eldar glänsande,

På din panna översköljd av Orientens ljus,

På blå druvor blandade med din flätas guld.

Leandoer:

Jag tänker på dig, Myrtho, du gudomliga häxa,

På Posilippos altar, där eldars sken syns växa,

På din pannan badande i Österns klara strålglans,

På svarta druvor strödda i ditt hårsvalls gyllne krans.

I första versen är jag dock lite osäker på Leandoers översättning. ”Altier” betyder mig veterligen ”hög” (när det gäller människor såväl i pejorativ betydelse ”högmodig” som utan negativa konnotationer ”nobel”, när det gäller ting syftar det snarare till deras högt belägna läge eller att de är just höga). Jag tänker att det kanske är allmänt (nåja) känt att Posilippo (ett berg vid Neapelbukten) är översållat av altar[e] – varför skulle där annars finna ”tusen eldar”? Värt att veta är kanske också att man brände kvistar av myrten på Afrodites altare, vilket nerval skrivit om tidigare i La messe de Venus. Carlsson lägger sig överhuvudtaget mycket nära ordens lexikala betydelse, nämnda eldar blir glänsande, vilket för mig gör dem lite tamare,, än de många glittrande ljuspunkter jag ser hos Nerval och Leandoer, och blicken lägger sig närmare berget och elden. Första radens ”enchanteresse”, förtjuserska låter lite klumpigt och återigen, det känns lite för tamt. Förtrollerska tror jag ligger närmare, och mellan förtjuserska som bara lockar eller förleder i kraft av sin tjuskraft och häxa som bara gör det med trollkraft. Förtrollerska har, liksom enchanteresse, båda dessa betydelser, men sen gäller det ju att foga in också och då kan jag tycka att häxa/växa ändå är en ganska bra lösning. Angående druvorna har ju Carlsson helt rätt i att man på svenska talar om blå snarare än svarta druvor. Frågan man får ställa sig här är vilken färgskala man vill understryka, när Nerval talar om druvorna, menar han bara blå druvor eller är konnotationerna man får av ”noir” viktiga? Jag tror att det finns en poäng med att understryka att det handlar om druvor, inte blålila, utan riktigt svarta. För kontrasterar inte första strofen  ljus och mörker. Det mörka berget med sina brinnande eldar, det gyllne håret bestrött med mörka oliver (och senare, i tredje strofen, mer eld med den uppvaknande vulkanen och en himmel som täcks av sot).

 nerval_myrtho

Vi tar andra strofen också där jag tycker att Leandoers översättning är otroligt följsam.

Nerval:

C’est dans ta coupe aussi que j’avais bu l’ivresse,

Et dans l’éclair furtif de ton œil souriant,

Quand aux pieds d’Iacchus on me voyait priant,

Car la Muse m’a fait l’un des fils de la Gréce.

Carlsson:

Så var det också ur din bägare som jag drack mig berusad,

Och i en förstulen ljusglimt från din leende blick,

När man vid Bacchus’ fötter mig bedjande såg,

Ty Musan har gjort mig till en grekisk son.

Leandoer:

För också ruset ur din bägare jag fick,

Och ur en flyktig blixt i din leende blick,

När vid Bacchus fötter jag sågs försänkt i böner

Ty musan har gjort mig till en Greklands söner.

Åh, den versen! Nerval! Leandoer! Den där känslan att man följer en slingrande väg rad efter rad och till sist kommer hem. Allt stämmer, rytmen, melodin – ingenting forcerat! Till och med passiv-satsen på tredje raden är elegant löst vilket annars kan bli ganska otympligt på svenska. Det vore rent orättvist att ställa Carlssons översättning mot detta, vi kan inskränka oss till att bara ställa första radens korta, effektiva mot Carlssons längre, mångordiga som dessutom blir snårigare och mer svårläst. (Och återigen, Leandoer gör en något mindre tam tolkning, ”éclair” får bli ”blixt” istället för Carlssons beskedliga ”ljusglimt”.)

***

Jag vill också understryka att jag här inte är ute efter att ”sätta dit” Carlsson eller hans översättning. Jag märker samma drag hos mig själv, att jag lägger mig för nära texten, använder den som en stylta, och jag tror att det är en fråga om mognad som översättare. I början är man osäker, man vill inte göra för stora avsteg från texten ifråga. Dels vill man visa att man faktiskt förstått vad som står där, men mest för att man till varje pris vill vara texten trogen. Med mognad inser man dock att man – och detta gäller i synnerhet för poesiöversättning – ibland måste göra avsteg just för att vara texten trogen.

***

Nå, jag tänkte att vi avslutar med ett litet utdrag ur Voyage en Orient (eftersom jag tydligen monomant prokrastinerar arbetsöversättandet med nöjesöversättande):

I. Balik-Bazar

Konstantinopel, märkliga stad! Storslagen och eländig, tårar och glädje; här mer än någon annanstans är allt godtyckligt, och det finns också mer frihet; – fyra olika folkslag som lever tillsammans utan att hata varandra alltför mycket. Turkar, armenier, greker och judar, de föddes av samma jord och tål varandra betydligt bättre än vad folk från olika provinser eller olika partier gör hos oss.

Var det således mitt öde att närvara vid det sista fanatiska och barbariska dåd som ännu kunde begås med stöd i forna muselmanska traditionerna? – I Péra hade jag återfunnit en av mina äldsta vänner, en fransk konstnär, som sedan tre år tillbaka tjänade sitt levebröd där, och det praktfullt, på sina porträtt och sina tavlor, – vilket bevisar att Konstantinopel inte är så osams med Muserna som man tror. Vi lämnade Péra, den frankiska staden, för att bege oss mot Stambouls basarer, den turkiska staden.

Efter att ha gått igenom Galatas befästa port fick vi gå ned för en lång, slingrande gata, kantad av krogar, konditorier, barberare, slaktare och frankiska caféer som påminner om våra, och vilkas bord är överlastade med grekiska och armeniska tidningar; det ges ut fem eller sex bara i Konstantinopel, ej medräknat de grekiska tidningarna som kommer från Morea. – Där får alla resenärer försöka åberopa sin klassiska beläsenhet för att snappa upp några ord av detta livskraftiga språk som omskapar sig från dag till dag. De flesta tidningarna tycks fjärma sig från den moderna dialekten och närma sig forngrekiskan precis till den punkt de skulle riskera att bli obegripliga. Man hittar där också valakiska och serbiska tidningar tryckta på rumänska språk, så mycket lättare för oss att förstå än grekiskan, på grund av en betydande mängd inblanda av latinska ord. Vi stannade några minuter i ett av dessa caféer för att ta en sockrad gloria, en okänd sak på de turkiska caféerna. – Längre ned möter man fruktmarknaden som erbjuder utomordentligt smakprover från det bördiga landskap som omger Konstantinopel. Till slut, och för att nå dit måste man gå än längre ned, på slingrande vägar belamrade av förbipasserande, till lejdaren där man måste gå ombord för att kors det Gyllne hornet, denna ungefär en kvarts lieue breda och en lieue långa bukt som är den underbaraste och säkraste hamn i världen, och som skiljer Stamboul och förorterna Péra och Galata åt.

Det är ett mycket livligt litet torg på grund av en extraordinär trafik, och som på hamnsidan presenterar en kaj gjord av plankor kantade av eleganta caïquer. Roddarna har långärmade skjortor i sidencrêpe av ett ändå elegant snitt; deras båtar ilar snabbt, tack vare deras fiskform och glider utan svårighet mellan de hundratals skepp av alla nationaliteter som fyller hamnmynningen.

På tio minuter når man den motsatta lejdaren, som står i förbindelse med Balik-Bazar, fiskmarknaden; det är vi blev vittnen till en extraordinär scen. – I en av marknadens trånga korsningar hade många män samlats i en ring. Vid första anblicken trodde vi att det rörde sig om jonglörer som tävlade eller en dansande björn. Då vi banat väg genom folkmassan såg vi en halshuggen kropp på marken, klädd i blå jacka och byxor och vars huvud, prytt med en skärmmössa, placerats mellan det lätt särade benen. En turk vände sig till oss och sade, då han igenkände oss som franker: ”Det sägs att man även hugger av huvuden som bär hattar.” För en turk är skärmmössor och hattar föremål för sådana fördomar, med tanke på att det är förbjudet för muselmanerna att bära huvudbonader med skärmar, eftersom de under bönen måste trycka pannan mot marken, med huvudbonaden alltjämt på. – Vi avlägsnade oss med avsky från denna scen och tog oss till bagaren. En armenier erbjöd oss sorbet i sin butik och berättade historien om den märkliga avrättningen.

[I korthet är det så att mannen, en armenier vid namn Owaghim, överraskats med en turkisk kvinna. Ställd inför två val, döden eller omvändelsen valde Owaghim att bli muslim. Han tröttnade dock snart på sin nya religion, återgick till sin ursprungliga lära och bosatte sig på en grekisk ö. Tre år senare trodde han saken glömd och kom tillbaka till Konstantinopel i frankiska kläder. Han blev igenkänd och den turkiska lagen, nära förbunden med den religiösa förordade dödsstraffet. Myndigheterna erbjöd honom att konvertera på nytt eller gå i ny landsflykt. Men Owaghim vägrade göra såväl det första som det andra. Han sade ”att han bara kunde leva i Konstantinopel; att han skulle dö av sorg om han var tvungen att lämna henne igen, eller av skam om han bodde där som avfälling.” Alltså avrättades han.]

Vi hade korsat de praktfulla basarer som utgör Stambouls centrum. Det är en labyrint stadigt byggd i sten i enlighet med den bysantinska smaken och var man finner ett vidsträckt skydd mot dagens hetta. Väldiga gallerier – vissa välvda, andra byggda i spetsbågar med skulpterade pelare och kolonnader – är var och en vigda åt ett speciellt slags varor. Man beundrar i synnerhet kvinnornas kläder och tofflor, de broderade och besatta med guld- och silvertråd, kaschmiren, mattorna, möblerna med inläggningar av guld, silver och pärlemo, guldsmedsarbetena och vidare de glänsande vapen samlade i den del av basaren som man kallar Bésastain.

En av de yttre delarna av denna, så att säga, underjordiska, stad leder till ett mycket muntert torg omgärdat av stora byggnadsverk och moskéer, man kallar den Seraskerns torg. Detta innerstadens promenadstråk besöks mest av kvinnorna och barnen. – Kvinnorna är mer strängt beslöjade i Stamboul än i Péra; klädda i grön eller violett feredjé, och ansiktet täckt av ett tjockt flor, är det ovanligt att de låter er se annat än ögonen och näsans början. Armeniskorna och grekinnorna sveper in sina drag i betydligt tunnare tyger.

Torgets ena sida som upptas helt av författare, miniatyrmålare och bokhandlare; de närliggande moskéernas behagfulla konstruktion, deras trädplanterade gårdar besökta av tusentals duvor som ibland slår sig ner på torget; caféerna och smyckesbutikernas överlastade skyltning; tornet intill Seraskern som dominerar hela staden; och till och med längre bort den mörkare anblicken av den gamla seraljen där sultanmodern bor, allt detta ger torget en karaktär full av originalitet.

basar

6 reaktioner på ”Ville étrange que Constantinople!

  1. Meh! skrev nedan kommentar frân telefonen (mycket dum idé) och inser att den hamnade under helt fel inlägg. Sâ, rätt ska vara rätt:
    Ah, vilken jublande text! Och vad roligt att fa ta del av alternativa Nervaloversattningar – samt, inte minst, dina kommentarer kring dem.
    Nerval, ah. (Visste du att han byggde kojor pa ile st louis som pojke? Kan inte lata bli att se bilden framfor mig var gang hans namn kommer pa tal).
    Av ren nyfikenhet – vilket band ar det som fattas dig?
    Trevlih helg!

    1. Man kan inte lita på dessa så kallat smarta telefoner!

      Jag kände inte till det om kojorna, vilken fin, och när man vet hur allt ska gå sen, rörande bild. Det är det första bandet jag saknar (jag blir så ytterligt irriterad av människor som roffar åt sig första delen av flervolymiga verk, tänker att det sedan är svårt för antikvariaten och boklådorna att bli av med övriga delar, det känns ju kontraintuitivt att köpa del två eller tre emedan del ett och sedan bara stanna känns naturligare.)
      Trevlig helg till dig med!

  2. Jag måste verkligen tacka dig för denna innehållsrika text! Inte minst var det intressant att ta del av dina tankar rörande Kristoffer Leandoers fina översättning av Myrtho, och för oss som inte läste franska i skolan är givetvis din ”nöjesöversättning” av Nervals ännu oöversatta reseskildring guld värd. Om jag måste komma med någon kritik mot Kristoffer Leandoers och Kennet Klemets urval är det just att där saknas en rad centrala texter ur Resa i Orienten.

    Min personliga favorit ur Chimärerna är dikten om den upproriske Anteros.

    1. Så roligt att du uppskattade läsningen! Det gör så gott att höra att texten kommer någon annan till nöje utöver dess författarinna. Alla Chimärerna är ju utsökta på sitt sätt – jag tycker också mycket om Anteros. Sista raden är sublim, i Leandoers tolkning: Sår jag den gamla drakens tänder invid hennes fot. Jag ryser! (Ja, och dikten i stort: rytmen, bilderna, andemeningen!) Och de disparata enskilda chimärerna bildar tillsammans en än intressantare, gåtfull helhet. Det tog mig att bli översättare för att riktigt bli poesiläsare, innan dess var jag alltför rastlös för att tränga in i texten så som man måste i diktläsningen – även om belöningen är så mycket större när man väl forcerat hindren och nått labyrintens mitt, men det vet man ju inte förrän man gjort det en första gång. Nå, det är synd, det hade varit roligt att skriva en uppsats eller två om chimärerna.

      Och den där Resa i Orienten – nog är det så att tanken på att översätta den lockar…

      1. Det vore verkligen ett storslaget projekt! Jag tycker mig nyligen ha läst någonstans (tror det var i diktantologin Franska landskap från Ronsard till Rimbaud) att Gérard de Nervals anseende vuxit sig allt starkare de senaste decennierna. Det är bara att hoppas att denna trend håller i sig och även gäller det svenska kulturklimatet.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s