Det Våras för metaforen?

Det är sällan ett bokomslag till fullo korresponderar med innehållet mellan pärmarna. Att det lyckas fånga den färgskala texten är skriven i – dess bildspråk och dess motiv. Så är dock med Martin Tistedts lilla bok: Vår, där omslag, sättning, format – allt – harmonierar på ett synnerligen ovanligt – och tilltalande– sätt. Det visar på att det oavsett vad förändringsivrarna påstår, finns något som går förlorat i digitaliseringen. Inramningen: den är mer än bara rekvisita.

Således blir mina ord här egentligen överflödiga – allt jag behöver göra är att visa detta omslag. Med detta är allt av värde sagt:

vår

Den vita bakgrunden – ljus och rymd, lätt och luftigt. Det vita är den första nyckeln, den dominerar omslaget, den dominerar texten. Vitt: oskuld och arsenik? (Vi tänker på madame Bovarys ansikte förvrängt av gift och dödskamp.) Spermans, benknotornas och likmaskarnas färg. I det vita: sjudande blomsterprakt och féerier, jublande liv och dödskallens grinande memento mori, ja, den här texten har tagit intryck av barocken.

Elegant, eller hur? Boken är nu sammanfattad. För om intrigen finns mindre att dryfta. (Befriande, eller hur? Var läste jag att det måhända är symptomatiskt för vår tid att vi är så rädda för att ”utsättas” för spoilers. Att verket tappar i värde för att man vet ”hur det kommer gå”, intrigens tyranni, tv-serielogik. Hellre då dessa texter där händelsekedjan är underordnad, vi läser dem som en lök, skalar av lager för lager och håller upp mot solen, genomlysta följer vi ådringarna i växtmembranet.) I Vår är intrigen underordnad på detta sätt, det är en flicka möter pojke, det är vuxenblivande och spirande sexualitet. Och ändå mer än så – mer än sitt innehåll, låt oss återkomma till hur. Intrigen underordnad, ja, men det betyder inte att texten är utan konflikter – de finns där, inbäddade i texten och de ställer sig mellan text och läsare. Förtjänstfullt nog begränsar de sig till antydningar (en incestuös syskonrelation, ätstörningar, åldrandets förbannelse) de skapas osäkerhet och ambivalens, vilket är till textens fördel. De hamnar så lätt i fokus annars, blir textens epicentrum; plakat och sensmoraler. Det hårt hållna innehållet – knapphändig intrig och återhållna konflikter – står nu i kontrast till det prunkande, ornamenterade, alliterande, metaforrika språket. Här samsas blommor, féskogar och antika figurer. Det skulle kunna slå över i högtravande tonårspekoral (och ibland balanserar den kanske farligt nära branten) men det är så konsekvent genomfört, det är något annorlunda än det vi vanligtvis matas med, att vi förlåter texten alla eventuella övertramp. Och vidare: hellre en text som tar risker. Som vågar närma sig det löjliga istället för att spela säkra och oändligt tråkiga kort. Det finns en koherens mellan språk och innehåll – det är det febriga, karmosinröda tonårssinnet vi stiger in i – naturligtvis skall det spilla över i språket!

Och det är ett färgrika, bildtunga språket som blir det bestående intrycket när man lägger ifrån sig boken efter en ganska kort lässession. Jag kan inte riktigt låta bli att associera till andra böcker använder sig av överraskande bilder (jag tänker till exempel på nybildningarna i Hagelbäcks Violencia eller Klougarts täta En av oss sover), och att jag brukar uppfatta dem annorlunda. Jag brukar bli lite provocerad och fundera på om det hissnande språket bara är tomma gester som döljer en avsaknad av substans. Nå, även om det finns substans tenderar en sådan text att leda in i ett slags språklig relativism. Man ruckar på förhållandet mellan språk och yttervärld, vilket får läsaren att betrakta såväl det förstnämnda som det andra med nya ögon. Det är en modernismens princip, ett förfrämligande av språk och tillvaron. Detta upplever jag inte med Vår. Om de förra var ett slags språkorienterad, abstrakt poesis logik upplever jag att Vår inbjuder till en närmast romantisk dito. Språket vill inte hålla oss på avstånd, vi serveras metaforer och bilder att tolka som för oss närmare skeendet. Är ni med på vad jag menar? Språket lägger sig inte som ett hinder eller en dimridå för tillvaron, det ger oss ingen anledning att misstro det. Och mer: det vill underlätta för oss, spränga sina gränser – lämna det otillräckliga vardagsspråket och övergå i ett litterärt, poetiskt djupare språk. Romantikerna med sin tilltro till poesin som det främsta kunskapsteoretiska verktyget, här får de vatten på sin kvarn. Tistedts prosa liksom genomlyser tillvaron, hinnan mellan oss och den blir genomskinlig och den framträder för oss tydlig; som en hudlös kropp som lyses upp av ett inre ljus – allt ser vi, rödskimrande som solen genom ögonlocken; tarmar, benknotor och det bultande hjärtat.

 

***

 

Litet tillägg: efter att detta skrivits under en tröstlös pendeltågsresa i anteckningsboken, men innan de renskrivits, noterade jag den diskussion som pågår mellan bokens förläggare och en av dess kritiker. Jag tänker inte närmare kommentera detta samtal men noterar, något road, att även denne kritiker läser in en romantikens princip i detta verk – om än kanske inte är på fullt samma epistemologiska sätt som jag – men värderat den annorlunda. Nåväl!

Annonser

Ryssar intrigerar i Istanbul

They’re camped a week or so away. They’d claim to be restoring order, or to be protecting th Orthodox, or to be being sucked into the vortex one way or another, it wouldn’t matter how. Just as long as they could occopy the city an provide themselves with a reasonable excuse afterwards, when the Eropean Powers started kicking up a fuss. The French, the English, they’re terrified of letting the Russians in – but once they’re in, they’d be here to stay. Look at Crimea.

Orden ur Jason Goodwins The Janissary Tree, en historisk roman som utspelar sig i Istanbul 1836, utgiven 2006, tycks idag närmast profetiska…

”Bysantinska guldet dolt under vågorna”

18/4 kl. 17.45

Gårdagskvällen – dans i arabisk dräkt. Mina händer som slingrande murgröna kring musikens toner. Idag: regn. Topkapi – en besvikelse. Klaustrofobiskt bland alla turister. Samtidens människor i vägen för det förflutna. Hade väntat mig mer överdåd, mer prakt. Mindre borg, mer palats. Allt detta kakel, kakel, kakel. Och detta hjärta, det klappar mer för Bysans än for osmanerna. Alla reliker: profetens skägg, profetens utslagna tand (mirakulöst upphittad och räddad på slagfältet), profetens ena svärd, hans andra – bespara mig all denna personkult som lämnar mig fullkomligt personkult. Ännu en mosetav – mindre än den vi såg i Jordanien för fyra år sedan. Profetens fotavtryck – följt av en avgjutning av profetens fotavtryck. Ljusglimtar också: röda tulpaner under slokande barrträd, en ridande falkonjär (heter det så?) med sin stolta rovfågel, förnärmelse med min irakfödde make i Bagdadpavijongen. Den sötkväljande doften av utblommade hyacinter. Sedan: en bit bröd och promenad. Lunch på hotell Pierre Loti – utsikt över takåsarna, minareterna. Resans första meza. Sedan: basaren. Att stiga ned i stadens mage. Klaustrofobi, desorientering. Varmt och påträngande – en sjal till damen? Bästa pris! Att värja sig och bana väg genom folkströmmarna. Går vilse, kommer ut, går in igen, går vilse – och som av en händelse, en lycklig slump, hittar vi till bokbasaren. Lugnare där, distingerade herrar, försynta studenter, luggslitna gubbar som dricker te och röker cigaretter. Solande katter. Vi hittar lite franska böcker och bland dem: en sällsynt Maeterlinck! Sedan även en förtjusande liten kuriositet om ottomanernas erotiska liv och seder. Gott så. Går tillbaka till basaren och sedan vidare till spårvagnen. Över Gyllne Hornet – spanar efter det bysantinska guldet dolt under vågorna. (Var de så att bysantinerna inför den oundvikliga erövringen kastade sina rikedomar i vattnet?)  Och sedan en mödosam klättring uppför Beyoğlus backar. Galatatornet sett utifrån. Vidare i Istanbuls gamla europeiska kvarter och Pera Palace. En atlantångare som för oss tillbaka till seklets början. Här sitter 1800-talet i väggarna, här anar man skuggorna efter forna orientexpresspassagerare. Här satt Hemingway, här börjar Agatha Christies Mordet på Orientexpressen. Kanske kan man ana vår egen Ola Hansson borta vid de tunga gardinerna? Idag uppköpt av ett dubaianskt (heter det så?) hotellimperium vilar hotellet idag på forna lagrar – men stämningen, den sitter ändå i väggarna.

18/4 kl. 18.15

(Att man ändå är född posör. Bilden av oss just nu. Han som läser Maeterlincks sekelskiftestankar om Einsteins relativitetsteori och den moderna vetenskapen. Jag som flitigt skriver i min Moleskine-anteckningsbok. Drink efter drink.)

bild(7)

”Allt är ljust och lyckligt”

bild(6)

17/4 kl. 10.00

Att jag behöver dra mig undan till ensamheten ibland. Att jag hellre än att utforska den främmande platsen slår mig ned med en bok. Att jag låter den vara en passiv och behaglig bakgrund till läsupplevelsen.

***

17/4 kl. 16.10

Idag: nypressad apelsinjuice, isbitar och sol. En dag i sällskap med litteratur och skrivande. Tar upp romanskrivandet, allt är ljust och lyckligt. Katter som promenerar förbi i trädgården, en liten ödla som kilar över stenläggningen. Livet: fullkomligt.

***

17/4 Ur anteckningsboken, ett utkast:

Tankarna är i olag, han svettas isvatten. När de kommer hem ursäktar han sig och hastar upp till kammaren. Spegelbild är blek, läpparna anemiska och darrande. Han vankar av och an i det lilla rummet ett par vändor innan han till slut drar fram dagboken gömd  bakom strumporna i lådan. Inte ett ord har han lyckats skriva sedan han kom hit. Inte ett ord kan ha uppbåda inför de vita bladen nu heller. Till sist präntar han ned ett ensamt frågetecken, och sedan – efter viss tvekan – ytterligare ett. Med det är han fullkomligt uttömd.

 

”Existens eller icke-existens”

bild 1

16/4 kl. 23.00

Prinsöarna. Trävillor, i strålande skick och förfallna. Katter, katter, katter. Att jag tycker så mycket om detta land, denna plats, att jag fylls av sådan välvillighet – är det inte till stor del katterna förtjänst? En glass och sedan den långsamma färden uppåt, ingen brant lutning – vi går omvägar för att alla skall orka. Långsamt, av hänsyn till sällskapet. Det luktar hästdynga, djurens vackra kroppar, glänsande, travar förbi. Höga träd och grönska. Trähus. Med stigningen ökar också grönskan; färre hus, en svalkande bris från vattnet. Promenaden som för oss ensamma kanske skulle tagit fyrtiofem minuter tar oss nu två timmar. Husen påminner om Västkustens snickarglädje: ornament och tinnar och torn. Villor som små palats. Men många förfallna; trasiga fönsterluckor och genom hålen i golven ser man våningen över. Överallt solande katter, i husen – de fall färdiga– och i trädgårdarna. Meddelar sig med dröjande flanörer – artiga som alltid. Vi fortsätter – och här kommer plötsligt den verkliga stigningen. Hit går inga vagnar – så brant är det. Vi är trötta, andfådda kämpar vi vidare med svetten rinnandes ner mellan skuldrorna, ryggen. Tar oss tjugo minuter för de sista trehundra metrarna, kullerstenen i brant lutning.

Till slut når vi klostret, lilla huset av trä här allra högst upp. Det, det och utsikten! Istanbul och ena hållet, Marmarasjön och Medelhavet åt det andra. Allt är målat i akvarell, vi svävar bland molnen. Tack och lov finns här en restaurang. Slår oss ner och man skulle kunna tro sig på en svävande ö, vi är i himlen nu. Svalt och skönt: vi äter börek, dolma och grillad aubergine. Nybakat, vitt bröd. En fransk flicka vid grannbordet hittar en orm som katten dödat. En tysk dam stannar och frågar om den lever. Uppståndelsen kring en död orm, barriären som den ormen river och broarna den bygger. Kanske var det en kopparorm, jag tycker det ser så ut, men jag vet inte vad det heter på franska så jag säger ingenting. Sedan: ned igen, vi tar häst och vagn. Så behagligt att färdas så.

 bild 3

Mullbärsglass och en båt tillbaka. Samtalen vi förde på den båten medan solen sjönk ned i Bosporen och gjorde allt gyllne och rödskimrande. Hans melankoli som är svart, och min melankoli, som är ljuv. Jag sade min livsprincip – mitt credo, det som styr mina steg och mina val. Först: urfrågan, existens eller icke-existens. Där har jag inget svar, förhåller mig pragmatisk, existensen är ett faktum, världen finns. Så: existens. Hur var det Camus sade, den enda filosofiska frågan av vikt är självmordet? Allt när detta konstaterats sträva efter den mest fullkomliga av existens. Människan är som enda varelse förutom upplevande även självupplevande – en alldeles egen del av existensen existerar bara genom oss: att förvalta detta uppdrag. Genom att göra 1. oss till finstämda instrument som uppfattar existensen i dess fullhet och 2. göra det vi uppfattar, det existerande, så njutbart och framför allt så nyansrik som möjligt. Allt för mycket smärta – avdomnande effekt. Men allt för mycket lycka – också avdomnande effekt. Den fullkomliga existensen: civilisation. Konsten, vetenskapen, men också seder och bruk. Inte välja det lätta – välja det sköna och nyansrika.