18/4 kl. 17.45

Gårdagskvällen – dans i arabisk dräkt. Mina händer som slingrande murgröna kring musikens toner. Idag: regn. Topkapi – en besvikelse. Klaustrofobiskt bland alla turister. Samtidens människor i vägen för det förflutna. Hade väntat mig mer överdåd, mer prakt. Mindre borg, mer palats. Allt detta kakel, kakel, kakel. Och detta hjärta, det klappar mer för Bysans än for osmanerna. Alla reliker: profetens skägg, profetens utslagna tand (mirakulöst upphittad och räddad på slagfältet), profetens ena svärd, hans andra – bespara mig all denna personkult som lämnar mig fullkomligt personkult. Ännu en mosetav – mindre än den vi såg i Jordanien för fyra år sedan. Profetens fotavtryck – följt av en avgjutning av profetens fotavtryck. Ljusglimtar också: röda tulpaner under slokande barrträd, en ridande falkonjär (heter det så?) med sin stolta rovfågel, förnärmelse med min irakfödde make i Bagdadpavijongen. Den sötkväljande doften av utblommade hyacinter. Sedan: en bit bröd och promenad. Lunch på hotell Pierre Loti – utsikt över takåsarna, minareterna. Resans första meza. Sedan: basaren. Att stiga ned i stadens mage. Klaustrofobi, desorientering. Varmt och påträngande – en sjal till damen? Bästa pris! Att värja sig och bana väg genom folkströmmarna. Går vilse, kommer ut, går in igen, går vilse – och som av en händelse, en lycklig slump, hittar vi till bokbasaren. Lugnare där, distingerade herrar, försynta studenter, luggslitna gubbar som dricker te och röker cigaretter. Solande katter. Vi hittar lite franska böcker och bland dem: en sällsynt Maeterlinck! Sedan även en förtjusande liten kuriositet om ottomanernas erotiska liv och seder. Gott så. Går tillbaka till basaren och sedan vidare till spårvagnen. Över Gyllne Hornet – spanar efter det bysantinska guldet dolt under vågorna. (Var de så att bysantinerna inför den oundvikliga erövringen kastade sina rikedomar i vattnet?)  Och sedan en mödosam klättring uppför Beyoğlus backar. Galatatornet sett utifrån. Vidare i Istanbuls gamla europeiska kvarter och Pera Palace. En atlantångare som för oss tillbaka till seklets början. Här sitter 1800-talet i väggarna, här anar man skuggorna efter forna orientexpresspassagerare. Här satt Hemingway, här börjar Agatha Christies Mordet på Orientexpressen. Kanske kan man ana vår egen Ola Hansson borta vid de tunga gardinerna? Idag uppköpt av ett dubaianskt (heter det så?) hotellimperium vilar hotellet idag på forna lagrar – men stämningen, den sitter ändå i väggarna.

18/4 kl. 18.15

(Att man ändå är född posör. Bilden av oss just nu. Han som läser Maeterlincks sekelskiftestankar om Einsteins relativitetsteori och den moderna vetenskapen. Jag som flitigt skriver i min Moleskine-anteckningsbok. Drink efter drink.)

bild(7)

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s